Personligt och fascinerande berättar Thomas Broomé i informationsbladet om sitt tidigare arbete som kock, och om hur man kokade ned litet av varje av det som blev över till något tjockare än buljong, "köttglass" som kunde användas till att ge smak i andra rätter. Från det går han över begreppet "äta med ögonen" till den aktuella utställningen, The Eaters. Han serverar konstverken som att vi skall äta dem på riktigt, inte bara med ögonen.
Några men inte alla av verken i utställningen The Eaters är skapade i tekniken Broomé använt tidigare, där motiven är uppbyggda av tunna streck eller sina egna namn i tunna streck, och i dämpad färgskala. I första salen finns ett riktigt svart bord vars yta helt är täckt med uppmaningen "EAT" (och under bordet står ett brinnande stearinljus). I hörnet står en ordlek som tagit konkret form: en svart tillbringare (black pitcher) heter Pitch Black och har verkligen en djup svart yta. Och som lök på laxen tittar det ut ett ansikte mot oss. Är det Avgrunden som stirrar tillbaka?
Så bjuds på vi en unik måltid i exklusiv miljö: äkta, dyra verk framdukade med kniv och gaffel för oss att hugga in på. En liten rad visar tavlor med bitmärken och inhuggande bestick. De är tavlor citerade ur konsthistorien och litet tillredda av konstnären själv: en av dem visar en rad av Marie-Louise Ekman-skulpturer framför några Baertling-diagonaler.
Det är underhållande, och med litet eftertanke kommer jag på att det här sättet att konsumera konst är ännu mer exklusivt än det vi ser på auktioner där buden når upp i miljonklassen. Här är det inte bara så att verkets tillgänglighet avgränsas till ägaren och hens närmaste, nej, nu blir det till en engångs upplevelse och sedan kan det aldrig avnjutas igen.
De här verken tycks ha höjt sig litet, litet över gränsen till det tvådimensionella. Därför är det extra givande att se de badrumsskåp som faktiskt tagit tredimensionell form. Flera av föremålen där är fortfarande uppbyggda av bokstäver, som i Pieces of Andy. Se parfymflaskorna med dofterna Opium och Joy! Men där finns också plastskulpturer med en litet sorgsen aura, och så några kärlekspar renderade i pixelerad plast. De sistnämnda är så övertydligt tillverkade att tanken infinner sig att de måste ha verkliga förlagor någonstans, och därför ger de ändå ett intryck av liv och energi.
Jag tycker om Thomas Broomés blick på världens fundamenta och hoppas att han fortsätter att utveckla den tillsammans med sin lockande text-teknik.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om The Eaters
Några men inte alla av verken i utställningen The Eaters är skapade i tekniken Broomé använt tidigare, där motiven är uppbyggda av tunna streck eller sina egna namn i tunna streck, och i dämpad färgskala. I första salen finns ett riktigt svart bord vars yta helt är täckt med uppmaningen "EAT" (och under bordet står ett brinnande stearinljus). I hörnet står en ordlek som tagit konkret form: en svart tillbringare (black pitcher) heter Pitch Black och har verkligen en djup svart yta. Och som lök på laxen tittar det ut ett ansikte mot oss. Är det Avgrunden som stirrar tillbaka?
Så bjuds på vi en unik måltid i exklusiv miljö: äkta, dyra verk framdukade med kniv och gaffel för oss att hugga in på. En liten rad visar tavlor med bitmärken och inhuggande bestick. De är tavlor citerade ur konsthistorien och litet tillredda av konstnären själv: en av dem visar en rad av Marie-Louise Ekman-skulpturer framför några Baertling-diagonaler.
Det är underhållande, och med litet eftertanke kommer jag på att det här sättet att konsumera konst är ännu mer exklusivt än det vi ser på auktioner där buden når upp i miljonklassen. Här är det inte bara så att verkets tillgänglighet avgränsas till ägaren och hens närmaste, nej, nu blir det till en engångs upplevelse och sedan kan det aldrig avnjutas igen.
De här verken tycks ha höjt sig litet, litet över gränsen till det tvådimensionella. Därför är det extra givande att se de badrumsskåp som faktiskt tagit tredimensionell form. Flera av föremålen där är fortfarande uppbyggda av bokstäver, som i Pieces of Andy. Se parfymflaskorna med dofterna Opium och Joy! Men där finns också plastskulpturer med en litet sorgsen aura, och så några kärlekspar renderade i pixelerad plast. De sistnämnda är så övertydligt tillverkade att tanken infinner sig att de måste ha verkliga förlagor någonstans, och därför ger de ändå ett intryck av liv och energi.
Jag tycker om Thomas Broomés blick på världens fundamenta och hoppas att han fortsätter att utveckla den tillsammans med sin lockande text-teknik.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om The Eaters
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar