Bortbytingen på Dramaten

Det gör ont att tänka på de barn som genom tiderna kallats för bortbyting och i värsta fall behandlats illa för att deras trollmödrar skall hämta tillbaka dem. I Selma Lagerlöfs berättelse Bortbytingen är det ingen missuppfattning utan det är verkligen ett trollbarn som har lämnats hos en bondfamilj istället för deras barn Johan. På Dramatens scen har trollpojken en lång, tjock svans, ett smygande sätt att röra sig och inte minst aptit på sådant vi tycker är äckligt. Bonden (Andreas Rothlin Svensson) vill helst bli kvitt honom, men bondmor (Maria Salomaa) vet att något är fel men älskar ändå barnet hon fått i sin vård.

Sara Bergmark Elfgren har i sin dramatisering av berättelsen skrivit in ett annat olycksbarn, Mylingen, som är ytterligare ett exempel på hur illa barn kunde behandlas och hur rädslan för dem påverkade människorna i bondesamhällena. Mylingen blir en chans att förklara och berätta om sig själv för bortbytingen (Rasmus Luthander), men är fascinerande i sin egen rätt, så livfullt som Maia Hansson Bergqvist spelar henne.

Trollpojken växer och likaså oron för att han skall skada sin fosterfamilj, och försöken att skrämma och skada honom blir intensivare. Den bortdrivne bortbytingen tar sig till trollberget för att hitta sin riktiga familj, men Sara Bergmark Elfgren lägger också in några egna vändningar som gör handlingen än mer tänkvärd.

Scengolvet är en fyrkant av träplank där allt jordnära utspelar sig. Över det hela hänger en stor rund öppning i bakgrunden; en rundel som kan vara månen från ny till nedan, eller den vackra inramningen till John Bauers klassiska trollscener, eller bara en perfekt cirkel av månbelyst natur som drar ögonen till sig. Uppsättningen av Bortbytingen är vackert stram i designen, men genomsyrad av känslor hos människorna och trollen som befolkar sagan.

Länk till Dramatens sida om Bortbytingen

Foto: Jenny Baumgartner