Avengers assemble! Men det går inte, för ett par av dem är borta. Och de som är kvar sörjer djupt att halva mänskligheten förintats av Thanos - på ett ögonblick vittrat bort till aska som lösts upp i vinden. Tyrannen Thanos som i hela galaxen velat tvinga fram lycka genom att ta bort hälften av befolkningen på varje planet har misslyckats gravt med jorden. Fem år efter hans dåd är människorna fortfarande lamslagna av att nära och kära försvann, och samhället fungerar sämre än innan. Avengers: Infinity War slutade i moll och Avengers: Endgame fortsätter lika tungt, med sorgsna psalmklanger som bakgrundsmusik.
Det är modigt att klyva den stora slutuppgörelsen i två delar, ta ett årslångt uppehåll just i den mörkaste stunden och komma tillbaka med en tre timmar lång film. Det är passande att Avengers: Endgame ägnar en stor del av tiden åt sorg och saknad, för vi anar att det efter den här filmen blir svårt att matcha den framgångssaga som Marvel byggt upp med filmer av olika karaktär, om olika karaktärer, vilka tillsammans bildat en stor historia. Vi som följt historierna kan se hur superhjältarna har åldrats och skadats, och kommer snart att få ta farväl av dem.
Att hälften av jordens befolkning förintades, inklusive några av våra huvudpersoner, är för hemskt för att acceptera. Självklart vill de Avengers som är kvar upphäva det som hände och återbörda alla försvunna. En första plan tar form, följt av en stor fight och ett nederlag. Läget verkar mer hopplöst än innan. Avengers hanterar sina motgångar på olika sätt; Hawkeye reser runt jordklotet som en blodtörstig hämnare, Thor dricker öl och försöker skoja bort sina onda minnen. Bit för bit får vi litet comic relief från de mer lättsamma karaktärerna, som Thors charmiga kompisar Korg och Miek, den självsäkre tvättbjörnen Rocket och Ant-Man, som kanske är just den förundrade optimist de ledsna superhjältarna behöver.
Från flanken stiger en intressant bifigur fram och får en välförtjänt större roll: Gamoras arga blå syster Nebula. Som den adoptivdotter som alltid försökte hårdast men alltid straffades hårdast har hon unika insikter som kan hjälpa Avengers mot Thanos - eller kommer hon att vara den som drar undan mattan för dem i sista stund? Nebula skulle kunnat bli en fräsande boll av ilska, men Karen Gillan ger henne den kalla glöden av någon som ständigt tvivlat på sig själv men ändå behållit litet hopp och litet värdighet. Det är bra att en film som huvudsakligen består av action ändå har några riktigt bra skådespelare för kritiska scener, och karaktärsskådisen och tillika den vi kan tacka för hela Avengers filmuniversum Robert Downey Jr. bär den uppgiften suveränt.
I det avgörande försöket att samla krafterna som kan stoppa Thanos dyker flera personer från tidigare filmer upp - ja, ibland är det våra Avengers som oväntat dyker upp hos dem. Flera av huvudpersonerna får göra upp med viktiga motspelare ur sina liv, för en del av dem till glädje men för andra med vemod eller till och med rejält med stryk. För oss som troget följt filmsviten och TV-serierna är det fint att få bocka av favoriter och anti-hjältar och återuppleva scener från tidigare filmer. Just när Captain America verkar vara på väg att hamna i en ännu tuffare hiss-fight än i Winter Soldier övergår scenen i ett ännu mer spännande möte.
Att återbörda alla försvunna kan låta som ett alltför enkelt sätt att ställa allt till rätta igen, som om inget ont hade hänt. Men vi känner från början att det kommer att krävas verkliga offer för att rädda mänskligheten, offer som inte går att upphäva med en fingerknäpp. Och när lösningen ser ut att falla på plats finns det nya hot. Men också tillfället att få ge igen för alla som höll på att gå under, och åh! så skönt det är att se dem sluta upp och slå tillbaka. När Thanos erövringsarmé myllrar in över jordytan är det Black Panther och Wakandas mäktiga armé man längtar efter att ha på sin sida. Fler och fler superhjältar sluter upp, till den grad att filmen måste vara sparsam med några av de allra starkaste, som Scarlet Witch och Captain Marvel. Men även om många av våra kämpar är övernaturligt starka eller högteknologiskt rustade är det oftast en människa där i mitten, inte fysiskt osårbar och med en kampvilja som baseras på önskan att försvara något viktigt, inte utplåna och sätta sig själv som en ny gud. När filmen går mot sitt slut har vi sett hur starkt ett hjältemod som drivs av viljan till något gott är.
Det är modigt att klyva den stora slutuppgörelsen i två delar, ta ett årslångt uppehåll just i den mörkaste stunden och komma tillbaka med en tre timmar lång film. Det är passande att Avengers: Endgame ägnar en stor del av tiden åt sorg och saknad, för vi anar att det efter den här filmen blir svårt att matcha den framgångssaga som Marvel byggt upp med filmer av olika karaktär, om olika karaktärer, vilka tillsammans bildat en stor historia. Vi som följt historierna kan se hur superhjältarna har åldrats och skadats, och kommer snart att få ta farväl av dem.
Att hälften av jordens befolkning förintades, inklusive några av våra huvudpersoner, är för hemskt för att acceptera. Självklart vill de Avengers som är kvar upphäva det som hände och återbörda alla försvunna. En första plan tar form, följt av en stor fight och ett nederlag. Läget verkar mer hopplöst än innan. Avengers hanterar sina motgångar på olika sätt; Hawkeye reser runt jordklotet som en blodtörstig hämnare, Thor dricker öl och försöker skoja bort sina onda minnen. Bit för bit får vi litet comic relief från de mer lättsamma karaktärerna, som Thors charmiga kompisar Korg och Miek, den självsäkre tvättbjörnen Rocket och Ant-Man, som kanske är just den förundrade optimist de ledsna superhjältarna behöver.
Från flanken stiger en intressant bifigur fram och får en välförtjänt större roll: Gamoras arga blå syster Nebula. Som den adoptivdotter som alltid försökte hårdast men alltid straffades hårdast har hon unika insikter som kan hjälpa Avengers mot Thanos - eller kommer hon att vara den som drar undan mattan för dem i sista stund? Nebula skulle kunnat bli en fräsande boll av ilska, men Karen Gillan ger henne den kalla glöden av någon som ständigt tvivlat på sig själv men ändå behållit litet hopp och litet värdighet. Det är bra att en film som huvudsakligen består av action ändå har några riktigt bra skådespelare för kritiska scener, och karaktärsskådisen och tillika den vi kan tacka för hela Avengers filmuniversum Robert Downey Jr. bär den uppgiften suveränt.
I det avgörande försöket att samla krafterna som kan stoppa Thanos dyker flera personer från tidigare filmer upp - ja, ibland är det våra Avengers som oväntat dyker upp hos dem. Flera av huvudpersonerna får göra upp med viktiga motspelare ur sina liv, för en del av dem till glädje men för andra med vemod eller till och med rejält med stryk. För oss som troget följt filmsviten och TV-serierna är det fint att få bocka av favoriter och anti-hjältar och återuppleva scener från tidigare filmer. Just när Captain America verkar vara på väg att hamna i en ännu tuffare hiss-fight än i Winter Soldier övergår scenen i ett ännu mer spännande möte.
Att återbörda alla försvunna kan låta som ett alltför enkelt sätt att ställa allt till rätta igen, som om inget ont hade hänt. Men vi känner från början att det kommer att krävas verkliga offer för att rädda mänskligheten, offer som inte går att upphäva med en fingerknäpp. Och när lösningen ser ut att falla på plats finns det nya hot. Men också tillfället att få ge igen för alla som höll på att gå under, och åh! så skönt det är att se dem sluta upp och slå tillbaka. När Thanos erövringsarmé myllrar in över jordytan är det Black Panther och Wakandas mäktiga armé man längtar efter att ha på sin sida. Fler och fler superhjältar sluter upp, till den grad att filmen måste vara sparsam med några av de allra starkaste, som Scarlet Witch och Captain Marvel. Men även om många av våra kämpar är övernaturligt starka eller högteknologiskt rustade är det oftast en människa där i mitten, inte fysiskt osårbar och med en kampvilja som baseras på önskan att försvara något viktigt, inte utplåna och sätta sig själv som en ny gud. När filmen går mot sitt slut har vi sett hur starkt ett hjältemod som drivs av viljan till något gott är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar