Franska seriealbum
Först ut var Ann Olsson Rousset som berättade om och visade sex olika serier med fantastiktema ur den rika floran av franska seriealbum. Först ut fick vi se Yoko Tsuno, en barnvänlig serie om en flicka som är med om spännande äventyr med både fantasy- och SF-inslag. Sedan fick vi veta mycket intressant om Linda och Valentin, Valerian och Laureline i original. Förutom de fascinerande världar och varelser vi får se i de olika äventyren finns ett helt bestiarium med de fantasifulla livsformer som dyker upp, både vänliga och fientliga. I seriens sista album dyker alla de upp som ungdomarna stött på i tidigare äventyr, och vi får också en tidslinje över deras resor. Albumet Les Cercles du Poivoir lär ha inspirerat regissören Luc Besson speciellt. Där finns flygande taxibilar som liknar desamma i Femte Elementet, och en trio av pratsamma fågelvarelser som liknar de som struttar omkring i Linda och Valentin-filmen från häromåret.
Alla serier Ann Olsson Rousset visade upp var mycket vackra och verkade ha spännande innehåll, och lockade mig verkligen till läsning fastän jag inte kan franska. I Cycle de Cyann upptäcker en kvinna nya intressanta världar, i La quête de l'oiseau du temps (Jakten på tidsfågeln) är det en grupp som försöker finna en mystisk varelse och på vägen ser kul platser och galna monster. I Le dernier Loup d'Oz (Den sista vargen i Oz) förändras världen och djur blir människor. Le ventre de la hyène (Hyenans mage) berättar om två pojkars uppväxt i Tchad, med inslag av både magi och otäck realism.
En testares perspektiv på artificiell intelligens
Eva Holmqvist började med att fråga oss om vi kommit i kontakt med ett AI. Inte många svarade ja direkt, men så utvecklade hon vad som är AI: chattbotar, Google Translate, Netflix-rekommendationer. Alltså system som lär sig och utvecklas av den input de får. Det finns många snäva/specialiserade AI idag, sådana som är inriktade på bara ett område, men än så länge har vi inte någon effektiv generell AI, alltså lik en människa som kan lära sig många olika saker och hålla reda på vad som hör vart.
Som testare av mjukvarusystem själv fick jag mycket matnyttig information från Eva Holmqvists föredrag - tack för det! Man vill ju testa att ett system fungerar innan man släpper det till produktionsmiljö och slutanvändare. Den största utmaningen med att testa AI-system är dock att deras beteende förändras med användningen; förändras av vilken indata den får. Alltså måste man fortsätta att övervaka beteendet efter produktionssättning. Man kan också välja att filtrera input så att AI inte formas av ovidkommande data. Men som testare vill man ju testa de konstigaste sakerna! Och hur avgör man vad som är ovidkommande input? Där behövs det kloka avvägningar.
Vi fick några roliga och o-roliga exempel på hur AI:s bedömningar kan slå fel. I nio fall av tio kunde en AI avgöra om ett djur på en bild var en varg eller en husky. Hur då? Den såg inte på motivet utan på bakgrunden: fanns det snö var det oftast en husky. "Listigt", men då hade den ju egentligen inte lärt sig hur själva djuren såg ut. En annan AI skulle utvärdera CV och matades med gamla CV för de anställda vid ett företag. Slutsatsen blev att kandidaten borde vara man, eftersom alla hittills anställda var män, men det var ju faktiskt inte syftet med den objektiva utvärderingen. Systemet Compus används i amerikanska domstolar för att avgöra hur stor benägenheten är för en anklagad att återfalla i brott, och alltså hur stort värde det ligger i att döma hen till ett hårt straff. Undersökningar har visat att Compus överskattar återfallsrisken för svarta män och underskattar den för vita män. Förmodligen beror det på att den lärts upp på befintliga domar, där fördomar hos domare slagit igenom och gett de här utfallen till att börja med, men det går inte att bekräfta för träningsdata för Compus är hemligt. Detta är några saker att utforska ordentligt: indata för träning av AI måste vara brett och representativt, kanske rensat på irrelevanta data och/eller balanserat för det.
Det finns idag AI som skall hjälpa testare att skriva testfall, baserat på beskrivningen av systemet som skall testas. HA! tänkte jag som i åratal tampats med så gott som odokumenterade system. Ja, inte bara kommer testfall att saknas för de områden som inte dokumenterats, utan här måste man också ta reda på vad AI:ns arbete har för syfte: att testa en maximal andel av systemet, eller att testa kring en nyinförd ändring i funktionaliteten.
Att isolera en AI för att ha förutsägbar input och output är i det närmaste omöjligt. Och med indata från hela världen, från en fördomsfull och imperfekt värld, kommer det inte att gå att skapa en felfri intelligens. En AI sätter sina egna mål baserat på den input den får.
Kommer AI att utveckla självmedvetande? När det händer kommer vi inte att märka det, inte direkt. Hur skall vi bemöta dem då? Om vi behandlar dem som slavar kommer de att se oss som tyranner och kanske optimera bort människor ur sina ansvarsområden. Vi kommer förmodligen att få ett annat samhälle med självmedvetna AI. Eva Holmqvist själv är nyfiken och hoppfull inför detta samhälle, men trycker på att vi behöver förbereda oss i de här frågorna och tänka större så att vi kan förstå och forma det som händer.
Parasites in Science Fiction and Fantasy
Ibland behöver man ta en paus även om när det erbjuds spännande föredrag, så under lördagen hoppade jag över intervjun med hedersgästen Anna Jakobsson Lund liksom paneldebatten Sexuellt våld i fantastik, men dök upp pigg och mätt till paneldebatten om parasiter i SF och fantasy med en bred och engagerad panel: Linn Liljemo, Frances Hardinge, Magnus Westerlund och Ann Olsson Rousset, modererade av Tomas Cronholm. Ann Olsson Rousset inledde med en genomgång av olika möjliga kombinationer av symbios. Några är där tillståndet är gynnsamt för båda; där det är gynnsamt för den ena och likgiltigt för den andra; där det är gynnsamt för en och negativt och skadligt för den andra, alltså parasitism.
Linn Liljemo är fascinerad av parasiter i naturen: de kan ha livscykler där de går från värd till värd på olika sätt och orsakar udda beteenden, som zombiemyror som vandrar upp på toppen av grässtrån när det blir natt och alltså gör det möjligt för parasiten den bär på att bli uppäten av ett större djur och leva vidare där. Och vilka möjligheter till berättelser: att bli äten levande, att spräcka sig ut ur brösthålan där den legat gömd!
Frances Hardinges favoritparasit i litteraturen är Sianat-paren i Becky Chambers The Long Way to a Small, Angry Planet där parasiten The Whisperer ger sin bärare förmågan att se flera dimensioner och navigera genom rymden så som ingen annan kan, men också förkortar bärarens livslängd. Panelen fyllde i med fler böcker om förhållanden av liknande slag, som Emma Newmans Planetfall, Octavia Butlers Black Child, och Hidden Sun av Jaine Fenn, där parasiten förändrar din personlighet men låter dig klara av den hårda solen och också vördas med religiös iver.
Frances Hardinge är förtjust i manga och anime och berättade om Parasyte, där en utomjordiska parasiter tar plats i folks hjärnor. Men en av dem hamnar fel, i en ung mans hand, och därför blir de båda möjliga hot för sina respektive raser: människorna vill dissekera dem, parasiterna ser en säkerhetsrisk. De två måste samarbeta motvilligt och samtidigt hålla sig undan.
Spöken och demoner kan också vara parasiter! Se till exempel Frances Hardinges egen A Skinful of Shadows, där anfäders andar kan ta plats i en människa, eller Lois McMaster Bujolds Five Gods-serie där demoner i din hjärna kan ge dig starka krafter men det kan också gå illa. I Mira Grants Parasite är det parasiter som ger dig hälsa. Från parasiterna i Babylon 5 som infekterar de överblivna människorna på de "glömda planen" och faktiskt ger dem en mening med livet, hamnade vi hos de fantastiskt roliga brain slugs i Futurama.
Fantastikberättelser har ju ofta kunna säga saker om mänskligt beteende och samhället även i tider där det inte varit tillåtet att kritisera missförhållanden rakt ut. Vampyrer kan vara symboler för sex, klass och makt. M.R. Careys The Girl With All The Gifts är ett bra exempel på hur man hamnar i en diskussion om vad som är mänskligt och vad som är monster, hos såväl infekterade som icke-infekterade. Linn Liljemo påpekade också att vi gärna vill tänka att vi har en fri vilja, men om våra handlingar egentligen styrs av en parasit - eller om någon, vem som helst i vår närhet, bär på en parasit och styrs av den - det är otäckt!
Jag kom sent till Ö-kon men hann lyssna på panelen som diskuterade parasiter. Fascinerande! Jag hade inte tänkte på navigatorn och dess'tvilling' i Small Angry Planet som parasit men det är klart att handlade om det. Och M.R. Careys Girl är ett fantastiskt exempel på en verklig parasit som vi hoppas inte blir som i hans briljanta bok!
SvaraRaderaTack för kommentaren! Ja, jag nickade glatt åt parasiterna som paneldeltagarna påminde om. Så många intressanta exempel de hade!
SvaraRadera