Lotta Hannerz på Lars Bohman Gallery

Lotta Hannerz verk får ta välförtjänt stor plats i galleriets rymliga salar. De ljusa, luftiga rummen passar utmärkt för hennes konst: tavlor och skulpturer i en detaljrik hyperrealistisk stil som suger in betraktaren i sin värld. De avbildade människorna är inte exakt verklighetstrogna, men ändå bara ett ögonblick från att ta ett andetag, vända sig och titta tillbaka på oss.

I första salens mitt sitter en kvinna och ritar figurer på ett anteckningsblock. Kanske är det hennes planering som håller ihop hela utställningen. Hon lutar huvudet mot ena handen, en gest som hon har gemensamt med mannen i Temps perdu som filosoferar över sitt frukostägg, och konstnären i verket Junction som sitter omgiven av möjliga framtidsbanor: en färgfläckad labbrock, en ofläckad labbrock och en verktygslåda.

I den stora salen möts man bland annat av två handdockor i verket Punch and Judy. Det tar mig några ögonblick att se att huvudena är ersatta av händer, så välgjorda och proportionerliga är de. I ett annat rum står en skulptur jag har sett förut, en kvinna insvept i en badhandduk som driver med voyeuren i oss åskådare.

Jag tycker mycket om Lotta Hannerz verk. De är inte bara noggranna avbildningar och de är inte bara roliga lekar för ögat; helheten är större än summan av delarna. Jag tänker ofta tillbaka på de verk jag redan har sett av henne, och ser fram emot varje ny utställning hon gör.

Länk till sidan om Lotta Hannerz hos Lars Bohman Gallery

Filharmonikerblåsare och Saint-Saëns i närbild

Camille Saint-Saëns

Den gode Camille Saint-Saëns var på sin ålders höst lika omtänksam mot orkesterns träblåssektion som dagens ackompanjatör, Bengt Forsberg (piano). Saint-Saëns bestämde sig för att skriva sonater för några av orkesterns mindre framträdande instrument, men hann bara med oboe, klarinett och fagott. För rättvisans skulle hade man till eftermiddagens konsert tagit fram en romans för flöjt och en för horn som Saint-Saëns komponerat tidigare i livet.

Romansen för flöjt och piano var mjuk och fin, med litet sökande melodier: som om man hittar en fin fras, spelar den och sedan letar sig vidare i sista tonen. Som gammal flöjtist tyckte jag om att musiken inte tvingade in flöjten i facket av drillar och språng på höga tonhöjder, utan lät tonerna klinga nästan på talspråksnivå, och jag hoppas att Andreas Alin (flöjt) tyckte detsamma.

De sonater som följde sedan hade en annan säkerhet och virtuositet i kompositionen, och lät Jesper Harryson (oboe), Hermann Stefánsson (klarinett) och Jens-Christoph Lemke (fagott) visa sin skicklighet och sina respektive instruments personliga och sköna tonspråk. Dessa verk gav också pianot chansen att blänka fram och spela i dialog med solisten istället för att bara backa upp honom, och det gjorde förstås Bengt Forsberg briljant som vanligt.

Den korta romansen för horn, också den ett tidigt verk, var aningen mer försiktig än flöjtromansen, men efter paus fick Kristofer Öberg tillfälle att låta sitt instrument blomma ut mer i en Morceau de concert för horn och piano.

Därefter återkom de fyra övriga musikerna för en Kvintett för piano och blåsare av den underskattade Albéric Magnard. Det var ett mycket intressant verk vi fick höra, där stämmorna ofta samarbetade om att skapa fina harmonier men där såväl melodin som enskilda instrument fick bryta sig loss i stycken av mer experimentell karaktär. Det vore roligt att få höra mer av Magnard framöver, för dagens konsert gav ett mycket lyckat intryck av såväl Magnards musik som av kompetensen i blåssektionen.

Gubbjävel på Teater Brunnsgatan 4

Teater Iris har glatt mig med sina gedigna uppsättningar förut (Mister Ernest och Trettondagsafton), så jag håller alltid utkik efter vad de håller på med. Gubbjävel är ett nyare stycke (av Lars-Christer Karlsson) för två personer (Frida Liljevall och Bo G Lyckman) som passar bra att spelas i källaren på Brunnsgatan 4.

I ett förhörsrum hos polisen skall utredaren Sofia fråga ut lastbilschauffören Bengt om hans senaste brott:överlast, fortkörning och rattfylleri. Det är inte första gången han blivit tagen - det är faktiskt den artonde gången. Vant lutar han sig tillbaka i stolen och nekar allt utom överlast, den enda av anklagelserna där en omvägning kan verifiera det första resultatet och alltså inte bortförklaras med teknikstrul.

Sofia är yngre och en ny förhörsledare i Bengts fall. Han försöker göra henne osäker med gliringar och personliga kommentarer, hon försöker vara professionell och hålla emot. Redan i de första replikerna startar deras brottningsmatch, rappt men ändå trovärdigt med ett naturligt flyt. Bandspelaren knäpps på och av medan båda försöker komma under huden på varandra. Känslor blottas när båda två avslöjar detaljer ur sitt förflutna.

Jag kan tycka att Sofia alltför mycket låter sig styras av Bengts insinuanta frågor, men allteftersom pjäsen går förstår man att det är en del i spelet mellan dem båda. Bara ibland kan några ord i en mening låta klumpiga, men till största delen är pjäsen oerhört välskriven - tight, smart och imponerande. De båda begåvade skådespelarna och regissören Karl Seldahl har gjort den till en tät och spännande uppsättning som är mycket sevärd.

Länk till Teater Iris sida om Gubbjävel

Foto: Björn Holmér

Brooklyn Rider i Konserthuset

Det första jag hörde av stråkkvartetten Brooklyn Rider var deras inspelning av kompositören och vännen Ljovas folkmusikinspirerade stycke Culai. Med minnet av den böljande musiken i öronen undrade jag om de skulle kunna tygla sig för konsertens första verk, Franz Schuberts kända Kvartettsats i c-moll (1820). Men inte hade jag behövt oroa mig, för den klingade starkt och vackert, utan att slå över i överromantiserade känslosvall.

Foto: Jan-Olav Wedin

 Och har man spelat in alla stråkkvartetter av Philip Glass och litet till, så har man förstås disciplin och precision när det behövs. Verket vi fick höra, Stråkkvartett nr 2 "Company" (1983, inspirerad av en Beckett-pjäs) är uppbyggt av Glass repetitiva rytmer men är ändå dynamiskt och lättlyssnat.

Culai är artistnamnet för den rumänske och romske sångaren och violinisten Nicolae Neacsu. Kompositören Lev Zhurbin med artistnamnet Ljova har skrivit en svit inspirerad av honom, Culai (2012) just för Brooklyn Rider. Det är ett rikt och livfullt verk som berättar om dans, kärlek och begravningståg, och kvartetten spelade det med inlevelse och kraft. Efter paus följde ytterligare ett verk i samma anda, ett arrangemang av Ljova av det traditionella stycket Donai Oltului.



Mitt lyssnaröra ligger (ännu) inte på samma våglängd som Béla Bartók, så efter de virvlande danserna lät hans Stråkkvartett nr 2 op 17 (1917) stelt och avvisande. Ingen skugga må dock falla över Brooklyn Rider, som spelade lika väl som under hela konserten.

En av bröderna i kvartetten, Colin Jacobsen, hade skrivit det sista stycket på programmet: Three Miniatures (2011) inspirerad av den persiske musikern Kayhan Kalhor och därtill av det persiska miniatyrmåleriet. Med satsnamn som Majnun's Moonshine, The Flowers of Esfahan och A Walking Fire (en metafor för kärlek) och persiskklingande tongångar var stycket ännu en höjdpunkt i det mycket intressanta och varierade programmet. Men det överträffades i strålglans och engagemang av extranumret, vilket jag tyvärr glömde att fråga om namnet på.

Brooklyn Riders framträdande var en imponerade och inspirerande upplevelse, och jag hoppas på att se och höra mer från dem såväl i Konserthuset som annorstädes!

Länk till Brooklyn Riders hemsida

Limpan på Teater Brunnsgatan 4

Mot slutet (?) av den långa spelperioden blev det äntligen av att jag såg Limpan, en monolog framförd av Johannes Brost efter en bok av Allan Edwall. "Limpan" Lindberg börjar med att berätta för oss hur oduglig han är, att han är ett missgrepp av naturen. Han går vidare till att nämna några olika sätt man skulle kunna avliva honom (fast ta livet av sig själv tänker han inte göra).

Limpan berättar fler scener ur sitt liv, om missade chanser och stelbenta vaktbefäl, berättelser som är dråpliga men i grunden sorgliga. Man kan känna igen en del historier och ursäktanden från liknande livsöden berättade i Situation Stockholm, men Limpan på scenen sluddrar inte, och framför allt vill han inte ha våra sympatier. Han är propert klädd och talar med en fast röst och med övertygelse, vilket visar sig vara mer effektivt för att låta berättelsens essens framstå klart.

Några av historierna Limpan berättar är om medkännande socialarbetare som envisas med att det finns en god kärna längst inne i honom. Dem och deras goda intentioner avvisar han bestämt - återigen i kategoriska ordalag men med ett återhållsamt tonfall. En annan återkommande figur är exfrun Beda, ytterligare en person som får Limpan att känna sig misslyckad och utpekad. Men samtidigt håller han själv med om att han är misslyckad och inte förtjänar att leva, och när mer allvarliga och till sist fasansfulla scener från familjelivet sprängs in i berättelsen, då blir djupet i Limpans sorg och självförakt förståeligt. Och hela tiden framfört i en neutral ton av en rakt igenom trovärdig Johannes Brost. Limpan är en gripande och sevärd pjäs.

Länk till Teater Brunnsgatan 4

Symfoniska danser i Konserthuset

Till det helryska programmet hämtade Kungliga Filharmonikerna gästartister från ytterligare två länder: dirigent Andrés Orozco-Estrada från Colombia och violast Antoine Tamestit från Frankrike. Konsertens inledning var den livfulla Uvertyr till Ruslan och Ludmila (1837-42) av Michail Glinka. Den är så väldigt, väldigt glad att den skulle kunna gå överstyr i sin lekfullhet, och därför var det bra att Orozco-Estrada höll filharmonikerna i schack men ändå lät glädjen skimra fram genom stycket.

Därpå följde större allvar: Alfred Schnittkes Violakonsert från 1985. Inför en violin-reducerad orkester tog Antoine Tamestit plats och lät sin viola spela med och mot de övriga musikerna på scen. Jag hade lyssnat på verket innan, men musiken är av det slaget som (i mitt tycke) gör sig bäst på konsert, där man lyssnar fokuserat samtidigt som man ser hur verket skapas inför ens ögon. Liksom Tamestit spelade Kungliga Filharmonikerna engagerat, och med en klar klangbild även när intensiteten växte till (o)väsen.

Långa perioder tycktes olika melodier i motstridiga tonarter kämpa med varandra om uppmärksamheten, som en bild av en kaotisk värld. I det partiet där soloviolan äntligen fick spela en harmonisk, stillsam melodi spelade andra stämmor emot den, till och med en avbrytande ringklocka. Instrumenten i motelden blev fler och fler och mer och mer högljudda, tills till sist såväl orkester som solist bröt ut i en kraftig kanonad av toner. Vid andra tillfällen tycktes orkestern vara enig vara enig om några harmoniska figurer, men soloviolan plockade upp den sista noten och spelade tvärs emot dem, som för att vägra falla in i ledet och nöja sig. Allt som allt var det ett kraftprov för orkester, dirigent och solist, och en upplevelse för publiken som andäktigt var stilla med artisterna under några sekunder efter den sista tonen.

Efter paus fick fiolerna återvända - så många de såg ut att vara nu! Andrés Orozco-Estrada tog tillfället i akt att tala om sin landsman Gabriel Garcia Marquéz, som ju tyvärr avlidit, men lämnat ett gott livsverk efter sig. Det förändrade livet inte bara för honom själv utan för alla stolta colombianer när han fick Nobelpriset - vilket ju faktiskt skedde i densamma salen som vi satt i!

Det sista verket för kvällen var även det sista verket i Sergej Rachmaninovs liv, Symfoniska danser. Skrivet 1940 visar stycket tydliga influenser av samtida musik, med mer moderna och vågade harmonier än i Rachmaninovs tidigare romantiska mästerverk. På Konserthusets stora scen rör sig musiken långsamt men inte trögt, utan ständigt med en framåtdrivande energi som gör de symfoniska danserna till något spännande, litet farligt men välkomnande och omslutande på samma gång. Efter Schnittke-konserten lät Rachmaninov litet tamare, men det var ändå en värdig och skön avslutning på konserten.

Foto: Jan-Olav Wedin

Jhumpa Lahiri på Internationell Författarscen Kulturhuset

I samtal med Josette Bushell-Mingo berättar Jhumpa Lahiri om det som präglade hennes uppväxt och hennes författarskap: distance and absence. Avstånd och frånvaro och konsekvenserna av det; att som hennes föräldrar leva med en del ånger och skuldkänslor över dem man lämnat bakom sig i sitt sökande efter att förbättra för sig själv; att försöka behålla sin identitet i en kultur man inte vill ge efter för.

Det sista är en attityd som påverkas och kan förändras när man får barn i det nya landet; barn som kommer att känna sig hemma i denna kulturen och också tala språket bättre än föräldrarna. Att få barn i det nya landet är en vikig vändpunkt i det livet. Detta blev ännu mer tydligt för Jhumpa Lahiri när hon själv födde barn; hon hade sällskap av sin mor, vilket modern inte haft då Lahiri föddes ett år efter att familjen flyttat till Storbritannien. Så otroligt ensam och utsatt hon måste känt sig.

Jhumpa Lahiri är uppväxt i USA, men med annorlunda mat och kläder än sina klasskamrater. Hon får fortfarande frågor om var hon kommer ifrån, därför att hon ser annorlunda ut. Hon tycker att "global literature" är ett modeord som förvirrar och stöter bort henne (trots att hennes böcker ofta handlar om människor som har flyttat mellan världsdelar jag bara har läst om i böcker - men jag förstår att hon inte vill bli begränsad av ett fack). Som hon säger: The power of literature has always been to cut through what limits us. ...  The themes of great literature are universal ... and liberates us from who we are.

Jag tyckte mycket om när samtalet började röra sig kring de böcker hon har skrivit, och då främst sverigeaktuella The Lowland/Sankmark. Det är intressant att höra att Lahiri inte kunde utveckla sin berättelse om de två bröderna förrän hon fann Gauri, kvinnan som är gift med dem båda i tur och ordning. Därefter blev det också intressant att utforska hennes liv; hon misslyckas i den roll som de flesta andra kvinnor fullföljer, att vara en god mor. Men Lahiri sympatiserar ändå med henne, och undrar om den kritik som riktats mot Gauri för detta ens kommit på tal om det rört sig om en man istället för en kvinna.

The Lowland var boken som Lahiri ville skriva när hon började för sjutton år sedan, men hon visste att hon inte var kapabel då att hantera historien och det historian - de politiska händelserna som hon fick sätta sig in i för att skriva. Att nu skriva klart The Lowland var som att komma till ett slut. Kanske kommer Jhumpa Lahiri och hennes författarskap att transformeras nu, när hon har flyttat till Rom och börjat skriva på italienska? Vad betyder det att tala ett annat språk? Varje språk bär på sin egen verklighet. Jag hoppas på fler aspekter av verkligheten från den skickliga och intelligenta Jhumpa Lahiri.

Böcker av Jhumpa Lahiri:
Interpreter of Maladies
Unaccustomed Earth
The Lowland

Barnmorskan av Katja Kettu

Krigets fingrar når ända till världens ände - längst i norr där Norge, Finland och Sovjet möts. Det är 1944, och SS-trupperna har kommit till trakten kring Petsamo. I de glest befolkade byarna finns redan, i hemlighet, agenter för andra makter, och oförlåtna förräderier från förra världskriget och senare strider.

Barnmorskan som berättar har inget namn men desto fler öknamn, varav Vindöga är det snällaste, och ett endaste smeknamn, Vildöga. Det är en hård tillvaro och man är snabb att gräla och svära närmast på rutin. Som barnmorska har vår berättare sett det mesta av traktens köttsliga lekar och dess frukter, och hon talar om kvinnorna som brunstiga, dräktiga och luktande från fittan för att locka männen de vill ha.

Själv vill hon bara ha en - Johann Angelhurst, den vackre tysken som anlände med en kamera tillsammans med SS-trupperna. Men konkurrensen från barndomsväninnan Lissu blir hård - hon, som till skillnad från Vindöga är vacker och skulle kunna bli den nya Greta Garpo. Det värker från boksidorna varje gång Lissu överspeglar Vindöga med sin skönhet, sina fina kläder och sin list.

Livet liksom språket är rått och brutalt, och det finns inte många glädjeämnen förutom kärleken, där den lyckas uppstå. Kapitlen som berättas av Vildöga (vilket är de flesta) är på du-form. I sin förälskelse vänder hon sig alltid till honom i tankarna, vare sig han är där eller ej. Det är trovärdigt beskrivet hur människor (inte bara Vildöga) väljer sida på grund av personligt agg eller kärlek. För att få vara nära Johann anmäler sig Barnmorskan som sjuksköterska i lägret som SS-förbandet upprättat i Titovka.

Till en början är det svårt att följa med i handlingen, trots att varje kapitelrubrik nämner tid och plats. Efter hand klarnar historien, och Död Mans anteckningar som inleder bokens delar blir också förståeliga. Janina Orlov har gjort en mästerlig översättning av de många svordomarna, förolämpningarna och orden som lånats in från andra språk och förändrats i talarens mun. Katja Kettu berättar en fascinerande historia som kanske är för grov och kanske för osannolik men ändå inom det möjligas gräns.

Fler böcker av Katja Kettu:

Rose är borta

Thomas Broomé på Galleri Magnus Karlsson 2014

Thomas Broomés förra utställning på Galleri Magnus Karlsson kretsade kring huset som Ingmar Bergman lämnat efter sig på Fårö. I ett par tavlor hade Broomé målat/tecknat av interiörerna genom att låta objektens namn utgöra objekten. Den tekniken liksom den avsiktliga streckningen av ytor återkommer i den nya utställningen, Pieces of Andy, som fokuserar på Andy Warhols kvarlåtenskap.

Jag tycker om bilden av Warhols badrums-/medicinskåp, The Glue Cabinet som han själv kallade det. Burkar och flaskor i olika färger berättar om sitt innehåll, det innehåll som Warhol behövde för att klistra samman sig själv varje dag.

I övrigt är det litet roligt, men mest kuriosa, att få se till exempel en stor replika av kakburken ur vilken Andy Warhol tog en kaka som belöning. Istället för att vara fylld med goda kakor är den ihålig och på baksidan ser man att där ligger stenar. Skall det betyda att belöningen är tom, meningslös, falsk? Jämfört med de starkare droger Warhol klistrade ihop sig med är ändå kakätandet sympatiskt och lätt att känna igen sig i. Likaså är det naiva glada kakbukrsansiktet något som påminner om en barndom när glädje verkligen var glädje och inte uppblandad med cynism.

Visst lever vi i en tid som återvinner kändisskap och skrapar ny berömmelse ur minsta kvarblivna skärva, men efter de här två utställningarna i kölvattnet av större artister hoppas jag att Thomas Broomé väljer en egen bana.


Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Pieces of Andy

The Best of All Possible Worlds av Karen Lord

Det är människor som befolkar Karen Lords universum, och de har spridit sig över många solsystem, utvecklat egna kulturer, träffats och blandat sig med varandra och utvecklats vidare. Den informationen portioneras ut bit för bit under boken, och det tar ett tag innan pusselbitarna presenterats. På planeten Cygnus, där boken utspelar sig, finns många bosättningar av universums olika kulturer - ntshune, zhuvian, terra, sadiri. De flesta som lever där har förfäder ur alla kulturer, men en del grupperingar har valt egna platser på den välkomnande planeten för att renodla sina särdrag.

En av de fyra större kulturerna är Sadiri, kända för sin intelligens och återhållsamhet och till stor del administratörer och domare i intergalaktiska relationer. Men boken börjar med en katastrof: Sadiris hemplanet har attackerats av en annan, fientlig civilisation, och alla invånare har utplånats. De Sadiri som fanns på andra planeter vill nu finna en plats för att återskapa sitt folk.

Stora slag i rymden, space opera, är inte min favoritgenre, så till min glädje handlar inte resten av boken om eventuell hämnd på den attackerande rasen. Istället fokuserar den på en  expedition av överlevande Sadiri som kommer till Cygnus för att leta upp bosättningar med övervägande sadiri-gener - taSadiri. Det finns aspekter av berättelsen som är förvånande: att befolkningen på Cygnus är glada blandningar av alla möjliga raser, men att de samtidigt är så öppna för att låta Sadiri leta "renrasiga" och hjälpa dem att producera ättlingar.

En annan aspekt är att de frigjorda moderna människorna, inklusive berättarjaget Grace Delarua, så lätt accepterar Sadiris heteronormativa och manligt centrerade kultur. En tredje sak är att den inledande katastrofen inte verkar ha större inverkningar på de överlevande Sadiri, förutom diskreta påminnelser om sorgen, men detta kan förklaras av Sadiris väl utvecklade känslodisciplin.

Men man kan lätt bortse från detta, för The Best of All Possible Worlds är en äventyrsroman, mycket underhållande trots (eller på grund av) att den inte gräver sig ned i möjliga konflikter. Grace Delarua, den med störst kunskaper om Sadiris seder och språk på Cygnus, blir utvald att följa med Sadiri-expeditionen. Det är spännande att få läsa om de olika miljöer och kulturer som slagit sig ned på Cygnus bördiga jord. Jag tycker om glimtarna av världens teknik och kultur, till exempel moderna operor byggda på Shakespeare-pjäser. Parallellt följer vi Delaruas personliga utveckling. Sadiri har en lågintensiv telepatisk förmåga, och i deras närhet börjar hon finna och utveckla den förmågan hos sig själv.

Jag tycker om Karen Lords värld av blandade men distinkta människoraser, och den acceptans som till största delen råder mellan olika världsåskådningar - hur mycket tror man på berättelsen om The Caretakers som hjälper och planerar civilisationernas öden? Mot slutet av boken får vi också en intressant förklaring av kosmologin som väcker fler frågor än den besvarar. En del av händelserna känns som bihistorier som gör berättelsen splittrad, men jag tycker ändå att boken är en spännande och underhållande historia om en planet och dess invånare, och jag vill gärna läsa fler böcker av Karen Lord.

Fredrik Söderberg på Galleri Riis 2014

Bara häromåret ställde Fredrik Söderberg ut intrikata tavlor inspirerade av Carl Jung på såväl stockholms- som oslofilialen av Galleri Riis. Jag känner först knappt igen hans stil i den nya utställningen Styx, men när jag läser boken som hör till utställningen förstår jag att det är ytterligare ett led i hans utforskning av människans undermedvetna och vår plats i världen.

Kshatriya, 2014

Flera av tavlorna avbildar gudar, hjältar och viktiga moment ur flera av världshistoriens mytologier. Det myllrar figurer och stilar - från klassiska japanska hjältar till Aubrey Beardsleys halshuggna Johannes-huvud - men allt är målat i dämpade färger och (oftast) mjuka konturer så att de ger ett lugnt intryck, trots myllret.

Atlas, 2014

I en intervju i den rikt illustrerade boken berättar Fredrik Söderberg att han vill dra uppmärksamheten till de här berättelserna, som en gång var levande och viktiga referensramar även i människors vardagsliv. Jag sympatiserar med den inställningen: nu i påsktider man kan förvånas över hur litet folk i gemen minns av anledningarna till helgdagarna, och se något onödigt ängsligt i hur man i ett av världens mest sekulariserade länder anstränger sig för att absolut inte behöva ha tråkigt på långfredagen. Jag undrar dock hur mycket av Söderbergs ambitioner når ut genom hans finstämda tavlor.

Kanske är det de avskalade bilderna av tempel som fångar upp den andemeningen i sviten av verk. Efter mass-scenerna ur myter och religiösa verk stannar man upp, andas djupt och dras till de rena linjerna i verk som Tempel, Graal och Omega.

Graal, 2014

Man skulle kunna misstänka Fredrik Söderberg för att bygga sina verk på befintliga storverk för att han vill göra det lätt för sig. Men hans uppsåt verkar ärligt och den noggrannhet och respekt som lyser igenom i tavlorna placerar honom istället i linjen av ikonmålare och kyrkorumsutsmyckare, på en intressant bana av egna utforskningar.

Länk till Galleri Riis sida om utställningen

Omega, 2014

Sibelius och Brahms i Konserthuset

Ett förspel inledde så lämpligt konserten: Förspel till Mästersångarna i Nürnberg av Richard Wagner. Det är ett stycke som kan låta självupptaget i överkant, men dirigent Hannu Lintu tyglade Kungliga Filharmonikerna så att de lät pampiga, inte pompösa.

 Så följde ett mästerprov för en mästerviolinist: Jean Sibelius Violinkonsert. Den unge Pekka Kuusisto spelade expressivt och obesvärat på samma gång. Hans ton var inte kraftig men intensiv och behöll uppmärksamheten när orkestern svällde från en dov klang till kraftfulla harmonier som påminde om snötäckta fjäll och vinterbäckar. Kuusisto spelade personligt, influerad av folkmusik, och så inlevelsefullt att man kunde ha överseende med några svajiga toner: det lät som att han själv uppfann musiken medan han spelade den. Sista satsen med sitt rytmiska framåtdriv pulserade som en levande varelse.

Till extranummer gavs vi en Djävulens polska, Pirun polska, ett folkmusikstycke nedtecknat av Samuel Rinta-Nikkola, som startade snabbt, ökade till ett halsbrytande tempo och gned sig igenom några skavande toner. Med stående ovationer tackade publiken den begåvade Kuusisto.

Som avslutning fick vi höra Johannes Brahms Symfoni nr 2, vilken han själv betecknat som melankolisk. Men i Konserthuset blev den inte dyster, bara vacker och vemodig i den inledande satsen, och faktiskt litet dansant och genomsyrad av livslust i tredje och fjärde satsen.

Kvällens program var extra spännande med tanke på nästa säsongs festivaler i Konserthuset: Brahms i september och Sibelius/Nielsen i april 2015! Jag längtar efter festivalerna redan nu och är glad att ha fått ett litet smakprov.

Claire Messud på Internationell Författarscen Kulturhuset

Stora delar av Linn Ullmans intervju med Claire Messud skavde sig mot mina egna tankar. Jag bestämde mig för att tänka att det är så att olika människor finner olika klangbottnar i samma bok, och att ett sätt att läsa inte behöver vara fel. Men jag vill ändå nämna några områden där diskussionen tvingade mig att (inombords och nu) formulera varför jag tycker annorlunda.

Många recensioner och blurbar har tagit fasta på det första kapitlet i den aktuella boken The Woman Upstairs/Kvinnan på övervåningen, det där huvudpersonen Nora Eldridge formulerar hur arg hon är och räknar upp en massa anledningar till varför. Och visst håller jag med om att detta är anledningar till att känna att systemet är riggat mot dig och att bli arg. Men det är ändå inte ilskan jag upplever som central i boken. Största delen av handlingen fokuserar ju på den halva lycka och villkorade gemenskap som Nora upplever tillsammans med familjen Shahid, och den är nog så viktig i mina ögon.

Nu berättar Messud att hon aldrig haft något emot liknande vredesutbrott, speciellt inte från kvinnor vilka några tycks ha extra svårt att höra på - rants don't bother me. Hon säger också att hela det första kapitlet kom till henne komplett färdigt, like a marble. Det förklarar varför jag upplevde första kapitlet som så väsensskilt från resten av boken.

För visst har Nora anledning att känna att hon blivit lurad på det hon önskade sig mest av allt, och i återblickar ser vi hur möjligheterna i hennes liv krymptes. Det skulle jag kunna läsa mer om - i en helt egen bok, för som sagt, min behållning av The Woman Upstairs är skildringen av den ensamma kvinnan som försöker hålla sin ensamhet stången.

De två kvinnorna på scenen talar också om att det är svårare för kvinnor än män att välja att sätta konsten först; ett yttre oförstånd blir lätt internaliserat och mot bättre vetande stuvas drömmarna undan. Men i boken är det inga bredaxlade manliga konstnärer vi ser, utan en kvinnlig sådan. Och just hon visar sig ha den ruthlessness som Messud senare talar om, vilket visar sig i ett svek mot Nora.

Något annat Messud nämner är hur de egna förväntningarna på våra liv har stigit de senaste femtio åren: plötsligt ser vi hur många andra har tusendollarsväskor och reser till Kenya. Här vill jag först inflika att jag tycker att det är ett framsteg att många fler av oss faktiskt kan skaffa dessa saker, och glida genom Paris med en ljummen bris i håret, än för femtio år sedan. Därefter vill jag påpeka att det som Nora hungrar efter inte är de här materiella sakerna, utan en konstnärlig karriär, kärlek och en familj, något som är omöjligt att uppnå på helt egen hand och som aldrig är hundraprocentigt garanterat. Och detta är ju dessutom saker som är så oändligt mycket mer givande än statusprylarna.

Diskussionen på scenen rörde givetvis viktiga saker, men som sagt tycker jag att The Woman Upstairs inte har de bästa exemplen på det. Den har ju istället en så djup och genuin förståelse för frustrationen och utsattheten hos en mycket ensam människa, vilket mindre inkännande kritiker beklagligen har missat, och det är fantastiskt av Claire Messud att kunna gestalta detta när hon själv bevisligen har det Nora saknar: en familj och konstnärlig framgång.

Det var intressant att få höra från Messuds skrivande och hemliv: hon är gift med författaren och kritikern James Wood, som hon ibland tvingar att lyssna på en sida fastän han inte tycker om att få text uppläst för sig. Inte säger han någonsin att det är bra, utan "Keep going", vilket låter som en tillräckligt bra uppmuntran. På så vis anpassar hon sig inte till en läsarkrets på en person, men kan ändå få känna att hon är på rätt väg. Den enda gången han kommit med kritik var när han sade "You know the Lifetime channel..." Det sved, men Messud gav honom rätt; det hon skrivit var för smörigt.

The Emperor's Children och The Woman Upstairs är välskrivna böcker med intressanta historier, och jag hoppas på många liknande verk från Claire Messud.

Böcker av Claire Messud:
The Last Life
The Hunters 
The Emperor's Children
The Woman Upstairs 

The Collected Stories of Carol Emshwiller, första halvan

En bisats i en recension gjorde mig intresserad av Carol Emshwiller, och jag blev glad när jag hittade en samling med hennes verk till ett överkomligt pris. Boken är på långt över femhundrafemtio sidor och innehåller korta berättelser (oftast bara några sidor) från 1954 fram till 2001. Jag är fortfarande glad att jag har boken, men att läsa den från början till är litet mastigt; novellerna gör sig bäst en eller ett par i taget.

Eftersom berättelserna presenteras i kronologisk ordning kan man följa Emshwillers utveckling, men också riskera att tröttna på återkommande teman. De första historierna, från femtiotalet, ser ut att ha varit publicerade i olika deckarmagasin. De handlar om förhållanden mellan man och hustru i en värld där lydiga humanoider kan ersätta en partner. De är kallblodiga mordhistorier med stereotypa könsroller som är beklämmande men inte överraskande.

Av och till sticker en del berättelser med mer sf-innehåll ut, som både mer spännande och mer fantasieggande, som till exempel den med jägaren på en annan planet. När Emshwiller tar utgångspunkt i familjerelationer och drar tangenten in i framtiden är det också fascinerande, som i Baby, när det vuxna barnet är ensam kvar, bristfälligt men bestämt omhändertagen av automater i hemmet och samhället som av någon okänd anledning är folktomt.


Under 1960- och 1970-talet suger Emshwiller upp tidsandan och skriver berättelser som är lösare och flummigare i såväl struktur som innehåll (men jag läste på hennes egen hemsida att även de till synes mest experimentella berättelserna är noggrant planerade): inre monologer, funderingar kring sex och relationer, inslag av våld och möjligen utomvärldsliga glimtar. En del är moderna varianter av sagor med starkt feministiska inslag som vacklar mellan givande och irriterande.

Till de mer intressanta berättelserna från perioden hör de som betraktar samhället och underförstådda traditioner utifrån, i form av utomjordingar som dimper ned på jorden och snabbt finner sin plats, men ändå kan se kulturföreningar, golfbanor och filmstjärnelivet som en antropolog betraktar exotiska ritualer. Ett antal av berättelserna utgavs tillsammans i boken Joy in our Cause 1975, medan många andra ser ut att ha publicerats i olika tidskrifter. Hittills har jag tyckt bäst om att inte läsa alltför många av Emshwillers berättelser i sträck, men vi får se om de ändrar karaktär i andra halvan av boken, under åttiotalet och framåt.

Gabriel Orozco på Moderna Muséet

Att bli presenterad för prov från en lång konstnärskarriär kan kännas överväldigande, även om det är den bästa vägen att få förståelse för hens utveckling och intresseområden. De verk av Gabriel Orozco som visas på Moderna Muséet är väldigt olika till stil och utförande, så en åskådare kan förhoppningsvis hitta någon serie som tilltalar smaken.

 Stort och imponerande hänger verket Dark Wave mitt i första salen. Det dekorerade valskelettet tillsammans med det bemålade kraniet (Black Kites) är för mig ett sätt att mystifiera verkligheten (om man bortser från vad seklers anatomiska undersökningar givit): kanske är det så här vi ser ut under våra kläden av kött? Litet av samma lekande, prövande inställning ser jag i fotografierna som verkar vilja skapa en egen verklighet: ett spel som spelas med citronklyftor, kattblickar från kattmatsburkar placerade ovanpå meloner, en rund mage som sticker upp ur badvattnet som fått ett eget namn (kanske efter barnet inuti?) som vore det en ö som skulle finnas kvar efter att badkaret tömts.

Fotoserien Tills du hittar ännu en gul Schwalbe förlorar på sin omfattning - 40 foton av konstnärens gula motorcykel intill likadana motorcyklar han stötte på när han bodde i Berlin. Först såg det ut som ett romantiskt sökande efter en själsfrände, men om det finns så många som fyrtio så känns det inte unikt längre.

De delvis datagenererade tavlorna med runda former i lysande färger tilltalar mig varken estetiskt eller teoretiskt. Men det jag däremot tycker mycket om av flera anledningar är samlingsverket Rullstenar. De är ganska stora stenar, slipade av havet under århundraden, som redan är så vackra att de plockas upp och säljs. Orozco försökte finna varje stens särdrag, tecknade individuella mönster på dem och lät en lokal stenhuggarverkstad hugga in mönstret. Därefter tecknade Orozco nya mönster på dem som stenhuggarna högg ut, och det upprepades ungefär fem gånger för varje sten. Jag tycker om stenar, deras tyngd och utseenden; jag tycker om den itererade processen som liknar vågornas påverkan; och jag tycker mycket om det vackra slutresultatet. I övrigt talar Gabriel Orozcos metoder och verk förbi mig.

Länk till Moderna Muséets sida om Gabriel Orozco

The Little Friend av Donna Tartt

Harriet är en tolvåring i en liten stad i Mississippi. Likt många andra barn vill hon lösa mysterier och jaga skurkar. Men till skillnad från många andra har hon ett verkligt brott i sin familj att intressera sig för: det ouppklarade mordet på hennes bror Robin, en fruktansvärd händelse som lämnat spår efter sig i familjen under de tolv år som gått. Harriet är lillgammal och envis, och efter en del efterforskningar har hon hittat en misstänkt som hon börjar förfölja under de varma, tröga dagarna av sommarlovet 1976. Grannpojken Hely finns till hands för att hjälpa henne och irritera henne, vare sig han gör som hon vill eller inte.

De två barnen och deras familjer är väldigt olika: Harriet och hennes släkt av mor, mormor och mostrar är som stigna ur en pjäs av Tennessee Williams, medan Hely har moderna intressen: TV, serietidningar, Star Wars. Tartt kontrasterar ofta de två mot varandra, men eftersom hon inte är särskilt bra på personskildringar blir det ofta övertydligt. Ännu tunnare verkar alla karaktärer på det första femtiotalet sidor i boken: snarare än att ta form genom sina handlingar presenteras de som pappfigurer med påklistrade titlar och adjektiv.

Precis som Tennessee Williams och Harriet kommer Donna Tartt från Mississippi, så jag borde kunna lita på att hon vet vad hon skriver om. Men när hon, helt enligt tidsandan, använder ord som nigger och gooks blir jag generad å hennes vägnar. Efter detaljerade (men livlösa) miljöbeskrivningar får man i alla fall en någorlunda god känsla för hur det ser ut och känns där Harriet och Hely rör sig.

Det spännande spåret som Donna Tartt snirklar genom boken är att mannen som Harriet spanar på, Danny Ratliff, är inblandad i framställning och försäljning av metamfetamin med sin nervige bror Farish. De är redan på sin vakt, så när de efter hand börjar lägga märke till att Harriet dyker upp alltid när de får problem, kopplar de henne till ett möjligt rivaliserande gäng, och faran vänds mot Harriet istället. Det leder till några riktigt spännande scener, speciellt under det sista hundratalet sidor.

Men det är en lång bok på femhundrafemtio sidor, och emellan de rafflande partierna är den, om inte direkt tråkig, så inte heller så värst intressant. Många gånger är berättelsen för omständig och pratig - det var nog tänkt att skapa stämning, men blir mest tjatigt. Är det värt det att läsa ut boken? Ja, gör man inte det så missar man några viktiga pusselbitar och några nervkittlande sidor. Till slut har också Harriet och Hely nött sig in i ens minnen.

Fler böcker av Donna Tartt:
The Secret History
The Goldfinch

Raskens med 1 2 3 Schtunk

Jag måste erkänna att jag varit skeptisk till gruppen 1 2 3 Schtunk i många år. Ett skämtsamt förhållande till ursprungspjäserna, improvisationer i samspr¨åk med publiken och allt det krönt med clownnäsor - det lät alltför nära buskis för att jag skulle våga mig dit. Men efter att ha blivit övertalad är jag mycket, mycket glad över att jag fick se Josefine Andersson, Dick Karlsson och Lasse Beischer spela Raskens på sitt eget sätt.

Under det inledande publikfrieriet är jag fortfarande tveksam, men den övriga publiken är van och förväntansfull och skrattar och applåderar ivrigt - och snart gör jag det också. De tre på scenen byter roller och berättar historien om soldaten Rask, inlindat i skämt och blixtsnabba infall i stundens hetta. Upptäkten av legendaren Owe Thörnqvist i publiken ger upphov till improvisationer som poppar upp igen då och då under kvällen, men minsta felsteg eller borttappad keps kan bli källa till smarta och roliga infall.

Det är det som det hänger på: att improvisationerna är komiska och intelligenta, och säkerheten hos skådespelarna när de kastar sig långt utanför manus, passar tillbaka och blixtsnabbt möts av ett svar från motspelaren. Man meta-skämtar om den enkla men användbara rekvisitan, om traditioner på 1800-talet, och med teknikern Thomas Påhlsson som bara menar väl... eller?!

Jag är mycket imponerad av 1 2 3 Schtunks förmåga att göra humor av Raskens utan att tappa sympatin för sina rollfigurer, och av skådespelarnas säkerhet och komiska timing. De förtjänar fulla hus på alla sina turnéer!


Länk till 1 2 3 Schtunks hemsida

Dansmaskiner på Moderna Muséet

Begreppet dansmaskiner är intressant. Dansare, speciellt inom balett, måste lära sig noggrant definierade steg som de skall kunna framföra korrekt på begäran. Ur den aspekten skulle man kunna kalla dem dansmaskiner - alla måste klara minimikraven och i princip vara utbytbara. Men ändå är det de individuella prestationerna och den känslomässiga inlevelsen som vi åskådare imponeras av allra mest.

Sture Ekstrand: Tre dansöser, 1925

De tankarna kan man finna stöd för i en del av verken som visas i Moderna Muséets utställning Dansmaskiner - foton, filmer, scenografi, dräkter och koreografi. Under tiden innan andra världskriget växte konstens fascination för maskiner och automatisering, och den färgade av sig på vad man såg som möjligt och önskvärt för människokroppar och publikunderhållning. Jag älskar att försjunka i experimentlustan och framtidstron som lyser från muséets väggar (även om Charlie Chaplins Moderna Tider visas i en liten kub som en varningsflagga).

El Lissitzki: For a Strong, Healthy and Free Human Race!, 1937

Gösta Adrian Nilsson: Poetisk maskin, 1922

Människans placering i en mekaniserad värld matchas väl av de samtida fotona under det övergripande namnet Den nya sakligheten: estetiska bilder av skuggor från nybyggda broar och hus med raka vinklar, eller rent dokumentära bilder av arbetet med att bygga den nya staden.

Som en pil genom nutiden in i framtiden visas en videokonsert med Kraftwerk i 3D i en av salarna. Tillsammans med folkabubblan och Mercedesen i klassisk modell från skivomslaget reser vi på Autobahn, sedan i Tour de France och förstås med Trans Europe Express. Barnen i salen försöker fnittrande fånga noterna och siffrorna som flyger ut från duken. Vi äldre njuter andlöst av Kraftwerks genialiska sväng och nostalgiskt tidlösa framtidsvisioner. Jag är ledsen att jag missade konserterna i januari, men med 3D-filmen känns det som att Kraftwerk har lämnat en bit av hjärtat - jag menar CPU:n.

Länk till Moderna Muséets sida om Dansmaskiner

Sången ur det kinesiska rummet av Sam Ghazi

Redan idag finns datorprogram som kan hjälpa läkare att ställa rätt diagnoser på sina patienter. I boken Sången ur det kinesiska rummet, som utspelar sig ett okänt antal år in i framtiden, byggs den här förmågan in i artificiella intelligenser med rörliga yttre delar av ett japanskt utvecklingslabb. Minnena av den prövande tiden då intelligensen upptäcker världen och sig själv skulle egentligen nollställas, men Cepheus som skeppas till Stockholm har fortfarande tydliga bilder av sin "barndom".

Berättelsen ger antydningar om hur det framtida Stockholm och samhället Sverige ser ut i sina miljöskildringar: människor med rötter från hela världen som mötts och flyttat vidare, en innerstad som övergivits för nyare bostadsområden och nu blivit hem för dem som står utanför samhället.

Jag tycker om att Sam Ghazi vill måla upp en omvärld till händelserna, men i den ganska tunna boken blir de å ena sidan inte så uttömmande, och och å andra sidan tar de plats från huvudhistorien. Tillsammans med olika drömsekvenser och previews från vad som skall komma blir också handlingen då och då svår att följa. Jag är inte heller helt förtjust i det bitvis kortfattade språket som låter meningar tappa sina subjekt för att liksom ruscha (vilket man ser alltför mycket av i svensk samtidsprosa). Tro på berättelsen och låt den ta sin tid och plats!

Att gestalta hur en konstruerad intelligens blir självmedveten, nyfiken på sin omgivning och får en egen vilja hör till det svåraste och mest intressanta att beskriva, i mina ögon. Jag önskar att historien lagt ännu mer fokus på det i Cepheus "barndom". Inom några rader introduceras flera känslo- och viljeyttringar: Cepheus blir orolig, vill ha uppmärksamhet. Varifrån kommer den programmeringen och kunskapen om de känslorna? Men jag tycker om att Cepheus upptäcker kreativitet genom att läsa och skriva poesi - det känns både trovärdigt och vackert.

De sista kapitlen av boken innehåller filosofiska diskussioner som är både intressanta och relevanta. De lyfter boken och får mig att hoppas på fler historier från Sam Ghazi, som helt säkert har mer att berätta och en god grund av kunskap och fantasi att stå på.

Captain America - The Return Of The First Avenger

I Sverige tänkte man att Captain America fortfarande behövde draghjälp av Avengers, och bytte bort den poetiska ursprungstiteln The Winter Soldier. Men den svenska publiken verkar ha lagt Steve Rogers och hans alias på minnet, eftersom filmen susade upp till biotoppens förstaplats helgen efter premiären. Även jag klämde på mig 3D-glasögon och gick för att se vad som skulle hända.

 

 Liksom i sin första film har Captain America inga egentliga superkrafter, utan mänskliga förmågor boostade till max: styrka, hastighet, reaktionsförmåga - och så den fantastiska  oförstörbara skölden, som han använder mycket kreativt under sina fighter och flykter. Därför är actionscenerna under större delen av filmen på marknivå, man mot man, eller rafflande biljakter (även för mig som ofta tråkas ut av dem) eller skurar av skott att ducka undan.

Filmen har också ögonblick av lugn och vemodiga återblickar på tiden då Captain America levde sitt första liv. Det är ett fint sätt att knyta an till hans historia och visa att han fortfarande känner sig bortkommen i vår tid.

Några saker som gjorde att Captain America blev en av mina favoriter under Avengers-filmen var att han var stod fast vid att vara helylle bland alla cyniska hjältar och skurkar, och att hans mer jordnära förmågor kom till nytta när de behövdes. På samma sätt är det i den nya filmen: när illvilliga konspirationer visar sig ha penetrerat den viktiga skyddsorganisationen S.H.I.E.L.D. inifrån, framstår Captain America som den som kan rädda allt med sin ärlighet och hederlighet - och sina imponerande muskler, förstås. För att inte tala om medhjälparna Black Widow och Falcon, som också gör imponerande insatser. Självklart avslutas filmen med hisnande fight-scener på hög nivå och enorma luftskepp som sprängs och kraschar så att det mullrar skönt i biosalongen.

Den andra filmen om Thor fick en direkt fortsättning i det avsnitt av Agents of S.H.I.E.L.D. som följde efter filmpremiären. Allt som hänt med organisationen S.H.I.E.L.D. i Captain America - The Return Of The First Avenger kommer att ha ännu större konsekvenser för agenterna i TV-serien, och det skall bli spännande att se historien fortsätta där. Dessutom fortsätter en större historia på bioduken, vilket vi som satt kvar och såg scenen efter filmens eftertexter kommer att spekulera om tills vi vet närmare.