Till det helryska programmet hämtade Kungliga Filharmonikerna gästartister från ytterligare två länder: dirigent Andrés Orozco-Estrada från Colombia och violast Antoine Tamestit från Frankrike. Konsertens inledning var den livfulla Uvertyr till Ruslan och Ludmila (1837-42) av Michail Glinka. Den är så väldigt, väldigt glad att den skulle kunna gå överstyr i sin lekfullhet, och därför var det bra att Orozco-Estrada höll filharmonikerna i schack men ändå lät glädjen skimra fram genom stycket.
Därpå följde större allvar: Alfred Schnittkes Violakonsert från 1985. Inför en violin-reducerad orkester tog Antoine Tamestit plats och lät sin viola spela med och mot de övriga musikerna på scen. Jag hade lyssnat på verket innan, men musiken är av det slaget som (i mitt tycke) gör sig bäst på konsert, där man lyssnar fokuserat samtidigt som man ser hur verket skapas inför ens ögon. Liksom Tamestit spelade Kungliga Filharmonikerna engagerat, och med en klar klangbild även när intensiteten växte till (o)väsen.
Långa perioder tycktes olika melodier i motstridiga tonarter kämpa med varandra om uppmärksamheten, som en bild av en kaotisk värld. I det partiet där soloviolan äntligen fick spela en harmonisk, stillsam melodi spelade andra stämmor emot den, till och med en avbrytande ringklocka. Instrumenten i motelden blev fler och fler och mer och mer högljudda, tills till sist såväl orkester som solist bröt ut i en kraftig kanonad av toner. Vid andra tillfällen tycktes orkestern vara enig vara enig om några harmoniska figurer, men soloviolan plockade upp den sista noten och spelade tvärs emot dem, som för att vägra falla in i ledet och nöja sig. Allt som allt var det ett kraftprov för orkester, dirigent och solist, och en upplevelse för publiken som andäktigt var stilla med artisterna under några sekunder efter den sista tonen.
Efter paus fick fiolerna återvända - så många de såg ut att vara nu! Andrés Orozco-Estrada tog tillfället i akt att tala om sin landsman Gabriel Garcia Marquéz, som ju tyvärr avlidit, men lämnat ett gott livsverk efter sig. Det förändrade livet inte bara för honom själv utan för alla stolta colombianer när han fick Nobelpriset - vilket ju faktiskt skedde i densamma salen som vi satt i!
Det sista verket för kvällen var även det sista verket i Sergej Rachmaninovs liv, Symfoniska danser. Skrivet 1940 visar stycket tydliga influenser av samtida musik, med mer moderna och vågade harmonier än i Rachmaninovs tidigare romantiska mästerverk. På Konserthusets stora scen rör sig musiken långsamt men inte trögt, utan ständigt med en framåtdrivande energi som gör de symfoniska danserna till något spännande, litet farligt men välkomnande och omslutande på samma gång. Efter Schnittke-konserten lät Rachmaninov litet tamare, men det var ändå en värdig och skön avslutning på konserten.
Därpå följde större allvar: Alfred Schnittkes Violakonsert från 1985. Inför en violin-reducerad orkester tog Antoine Tamestit plats och lät sin viola spela med och mot de övriga musikerna på scen. Jag hade lyssnat på verket innan, men musiken är av det slaget som (i mitt tycke) gör sig bäst på konsert, där man lyssnar fokuserat samtidigt som man ser hur verket skapas inför ens ögon. Liksom Tamestit spelade Kungliga Filharmonikerna engagerat, och med en klar klangbild även när intensiteten växte till (o)väsen.
Långa perioder tycktes olika melodier i motstridiga tonarter kämpa med varandra om uppmärksamheten, som en bild av en kaotisk värld. I det partiet där soloviolan äntligen fick spela en harmonisk, stillsam melodi spelade andra stämmor emot den, till och med en avbrytande ringklocka. Instrumenten i motelden blev fler och fler och mer och mer högljudda, tills till sist såväl orkester som solist bröt ut i en kraftig kanonad av toner. Vid andra tillfällen tycktes orkestern vara enig vara enig om några harmoniska figurer, men soloviolan plockade upp den sista noten och spelade tvärs emot dem, som för att vägra falla in i ledet och nöja sig. Allt som allt var det ett kraftprov för orkester, dirigent och solist, och en upplevelse för publiken som andäktigt var stilla med artisterna under några sekunder efter den sista tonen.
Efter paus fick fiolerna återvända - så många de såg ut att vara nu! Andrés Orozco-Estrada tog tillfället i akt att tala om sin landsman Gabriel Garcia Marquéz, som ju tyvärr avlidit, men lämnat ett gott livsverk efter sig. Det förändrade livet inte bara för honom själv utan för alla stolta colombianer när han fick Nobelpriset - vilket ju faktiskt skedde i densamma salen som vi satt i!
Det sista verket för kvällen var även det sista verket i Sergej Rachmaninovs liv, Symfoniska danser. Skrivet 1940 visar stycket tydliga influenser av samtida musik, med mer moderna och vågade harmonier än i Rachmaninovs tidigare romantiska mästerverk. På Konserthusets stora scen rör sig musiken långsamt men inte trögt, utan ständigt med en framåtdrivande energi som gör de symfoniska danserna till något spännande, litet farligt men välkomnande och omslutande på samma gång. Efter Schnittke-konserten lät Rachmaninov litet tamare, men det var ändå en värdig och skön avslutning på konserten.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar