The City & The City av China Miéville

Och så äntligen, en riktigt bra bok av China Miéville! När han är bra är han väldigt bra. Vid det här laget framgår det att han älskar städer och deras lager av historia och nya möjligheter, och att han vill skriva om dem och förmedla fascinationen till sina läsare. Jag är lättbedd vad gäller kärleken till stadslivet, men hur Miéville skriver har inte alltid fallit mig i smaken.

King Rat ritade en spännande bild av London, med ett perspektiv som rusade längs gatunivå och också skrapade sig ned under ytan. Därefter drömde Miéville fram New Crobuzon, en stad som brusade av ännu mer liv än London, där arkeologi och historia blandas med magi, och där inflyttarna ofta har icke-mänskliga gestalter. Men i Perdido Street Station tyckte jag att han gick till överdrift: historien svängde hit och dit i impulsiva kast, och det strösslades med nya livsformer, hemligheter och konspirationer. Hans iver att överraska och chocka läsaren gjorde att boken tappade fokus.

Med The City & The City har Miéville skruvat ned tonen, och det vinner berättelsen på. Redan från första sidan märks det i språket, i dialogen, i beskrivningen av omgivningarna och händelserna. På så vis framträder de viktigaste delarna tydligare; mordgåtan och den omgivande staden. Det är riktigt bra, eftersom de är invävda i ett större mysterium som undersöks och avslöjas bit för bit.

Angående mysterier och avslöjanden, så började jag läsa boken utan minsta aning om dess handling, och jag blev angenämt överraskad över hur specifika omständigheter förklarades bit för bit. Om någon vill läsa boken med samma oskuldsfulla ögon som jag, kan hen sluta att läsa här. Det som följer är inte spoilers, men talar om de udda förutsättningarna för det som utspelar sig.

För berättelsen har China Miéivlle skapat inte en ny stad utan två, Besźel och Ul Qoma. Människorna vi möter och gatorna de frekventerar har namn som klingar litet av Centraleuropa, litet av Mellanöstern. Landvägar till Bulgarien och Balkan nämns, så vi är inte långt hemifrån. Men Besźel och Ul Qoma ligger både nära och mycket, mycket långt från varandra. Man har deltagit i internationella konferenser om "delade städer" men fnyser åt att likställas med Jerusalem, Berlin och andra städer.

Vad är en gräns mellan ett land och ett annat? På vissa ställen är den påtaglig, med stängsel, tulltjänstemän och regler, men ändå osynlig om den inte är ditmålad på marken. Ute i naturen kan en gräns mellan två länder vara fullständigt omöjlig att se - inte märks det någon skillnad i luften eller i naturen. Gränsen har bara betydelse för att vi väljer att uppmärksamma den.

Ul Qoma och Besźel ligger precis intill varandra, i varandra som en stad, och gränsen går rakt genom staden. Nej, inte rakt, utan längs med gator, tvärs igenom parker, ibland genom hus och till och med träd. Sedan barnsben tränas invånarna i respektive stad att inte notera den andra staden. Där trafiken korsar båda städerna måste man akta sig för att stöta ihop med trafikanter från andra sidan, men ändå noggrant se till att man inte ser dem: unseeing något som är en meter bort. Man kan ansöka om tillstånd att resa in i den andra staden via officiella vägar, men att ta några kliv över gränsen på eget bevåg är förbjudet och helt otänkbart.

Det finns en mystisk styrka, Breach, som övervakar att inte förbudet överträds. De dyker upp omärkligt men blixtsnabbt och för bort överträdaren. Men det är inte främst hotet från Breach som får människor att ignorera hus på fel sida av gatan eller människor i fel färg på kläderna, utan den långa träningen och den egna viljan att upprätthålla ordningen. Vill verkligen alla lyda lagarna? Vill alla ens samexistera? Nationalister i båda städer såväl som unifikationister har olika svar på frågorna.

Genom att dra landsgränsen rakt genom en stad förstorar Miéville det absurda i att en kvadratmeter mark kan ha helt annorlunda lagar och språk än kvadratmetern intill. Och genom att låta gränsen åtlydas av människor ned till minsta hörsel- eller synintryck visar han hur lagar till stor del upprätthålls av vårt eget samtycke. Jag önskar själv inte att landsgränser skall suddas ut från en dag till en annan, men har redan funderat många gånger över vilka konsekvenser som uppstått av något som är konstruerat av människor (till skillnad från naturgivet). China Miéville, den evige revolutionären, har skrivit in relevant samhällskritik i en berättelse utan att kvaliteten blivit lidande! Andra gånger har kritiken varit mindre giltig och prånglats in på klumpigare sätt, men den här gången har han lyckats. Och dessutom har han åstadkommit en driven och sammanhållen berättelse, med en gedigen underbyggnad och ett spännande tempo. Om Besźel och Ul Qoma fanns på riktigt, skulle min nästa semesterresa dit redan vara bokad.

Fler böcker av China Miéville:
King Rat
Perdido Street Station
The Scar
Iron Council
Looking for Jake and other stories
Kraken