Globens Annex tarvades för att kunna framföra den multimedia-uppsättning av Fröken Julie som Katie Mitchell arbetat fram och regisserat. Kristin, som förpassas till periferin i vanliga uppsättningar av Strindbergs pjäs, är nu huvudpersonen. Det vi får se är hennes arbete under kvällen, korta ordväxlingar och Julie och Jean sedda utifrån av Kristin.
Hennes (och Jeans, och allt annat tjänstefolks) uppgifter är att passa upp på familjen som anställt dem. Där ingår många förberedelser och arbete i skymundan för att till exempel en klänning skall vara nystruken eller en flaska med ett avkok skall vara färdig när fröken ber om det. Men i denna uppsättning blir det istället ett halvdussin människor som "passar upp" på Kristin.
Det vi ser på den stora duken ovanför scenen är en komplett film som spelas in i realtid. För att åstadkomma det finns minst sju kameror och ett flertal kameramän, varav en (kamerakvinna) är klädd som Kristin och kan agera som hennes body double när det behövs. En kvinna skapar ljudeffekter (fotsteg, skvalande vatten); en annans händer klipps in som närbilder när Kristin själv behöver synas i helfigur i en annan kamera; i ett inspelningsbås står en kvinna och talar in orden som utgör Kristins inre tankeflöde. Väggar rullas fram och tillbaka, kameror flyttas blixtsnabbt över scenen, och till och med Jean och Julie måste ibland huka och springa för att komma ur bild och hamna där de skall vara i nästa scen.
Att se allt kringarbete som måste klaffa är till en början förvirrande, sedan fascinerande. Men när halva pjäsen har gått börjar jag uppleva det som en gimmick, som har blivit överspelad efter att nyfikenheten lagt sig. Filmen visar Kristin, rörande fint spelad av Jule Böwe. Sårad och ledsen men utan annat val än att följa sina rutiner, följa ordrarna från Jean och Julie, följa vägen till kyrkan (och undrar om inte det är det klokaste hon kan göra). Men springet på scenen nedanför filmduken drar uppmärksamheten från de känslor och stämningar Kristin upplever. Det tycker jag är synd. Men jag hörde många i publiken efteråt säga att de tyckt att pjäsen var fantastisk, och jag tycker om både idén att låta Kristin spela huvudrollen och idén att gestalta en pjäs så här. Jag tycker nog att båda idéerna hade fungerat bättre var för sig.
Länk till Bergmanfestivalens sida om Fröken Julie
Hennes (och Jeans, och allt annat tjänstefolks) uppgifter är att passa upp på familjen som anställt dem. Där ingår många förberedelser och arbete i skymundan för att till exempel en klänning skall vara nystruken eller en flaska med ett avkok skall vara färdig när fröken ber om det. Men i denna uppsättning blir det istället ett halvdussin människor som "passar upp" på Kristin.
Det vi ser på den stora duken ovanför scenen är en komplett film som spelas in i realtid. För att åstadkomma det finns minst sju kameror och ett flertal kameramän, varav en (kamerakvinna) är klädd som Kristin och kan agera som hennes body double när det behövs. En kvinna skapar ljudeffekter (fotsteg, skvalande vatten); en annans händer klipps in som närbilder när Kristin själv behöver synas i helfigur i en annan kamera; i ett inspelningsbås står en kvinna och talar in orden som utgör Kristins inre tankeflöde. Väggar rullas fram och tillbaka, kameror flyttas blixtsnabbt över scenen, och till och med Jean och Julie måste ibland huka och springa för att komma ur bild och hamna där de skall vara i nästa scen.
Länk till Bergmanfestivalens sida om Fröken Julie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar