Cabaret på Stadsteatern

Det mytiska Berlin på 30-talet - dekadens, depression, undergångsstämning, intensivt festande! Till och med en stugsittare som jag får lust att dra på mig paljettklänning och dansa hela natten när jag hör Willkommen, Bienvenue, Welcome från Stadsteaterns stora scen. De slitna men proffsiga artisterna på Kit Kat Club lockar och förför publiken från första stund. Visst ser man att det är en livsstil som inte håller i längden, men åh vilken fest.

Johannes Bah Kuhnke gör en heroisk insats som Cliff Bradshaw. Dagen innan har han stukat foten, men på kryckor genomför han sin roll utan problem. Helena Bergström med sin raspiga röst och knyckiga rörelser är bra som Sally Bowles - charmig och irriterande på samma gång. Rikard Wolff är en konferencier som har festat så hårt att han börjat likna Jokern från sommarens Batman: The Dark Knight. Siw Malmqvist och Sven Wollter är vackra och rörande som det äldre paret som visar hur svårt det är att våga hålla fast vid kärleken även om man inte är ung, hungrig och pansexuell.

I den täta scenen innan paus ifrågasätter nazisten Ernst Ludwig (Lars Bethke) att den judiske Herr Schultz (Sven Wollter) verkligen är tysk. För att höja humöret på Ludwig börjar partypinglorna från Kit Kat Club, sjunga en fosterländsk sång, och till slut har nästan alla festdeltagarna fallit in. Det låter så vackert, men är så falskt. Att en ljuvlig skönsång kan vara början på en kampanj att utrota sina grannar är så hemskt att jag inte kan hålla tillbaka
tårarna.

Föreställningen är fantastiskt bra från början till slut, men på något sätt drog den förbi så snabbt och lätt att personernas öde inte berörde mig. Väl hemma igen finns varken euforin eller sorgen från pjäsen kvar. Men som sagt, ensemblen på Kit Kat Club, ensemblen vi ser på scenen, är bra sångare och dansare, och väl koreograferade. Lusten att sjunga med i de kända sångerna dämpas av att skådespelarna gör dem så bra själva, men jag sjöng på dem hela vägen hem och kommer nog att fortsätta med det i några dagar till.

Länk till Stadsteaterns sida om Cabaret

Tre ggr Stråkkvartett nr. 1 med Avivkvartetten

Avivkvartetten återkommer till Konserthuset med tre stycken som alla är respektive kompositörs första stråkkvartett. De är alla så varierade att det blir en bred, rik presentation av vad en stråkkvartett kan vara.

Gruppen börjar med Tjajkovskijs oändligt vackra Stråkkvartett nr. 1 i D-dur (1871), spelad med djup och värme. Tyvärr hörde jag en del slarvfel från violinisterna, men inte tillräckligt många för att förta det goda intrycket.

Därefter följde en intensiv stråkkvartett av den tämligen okände kompositören Uri Bremer, ett stycke han påbörjade som 16-åring 1990 i Sovjet och avslutade femton år senare i Israel. Det var riktigt spännande hur cello och viola fick inleda och avsluta i fiolernas klangområde, under största delen däremellan hetsigt driva tempot framför sig, och låta fiolerna ligga som en utsmyckning ovanpå, nästan separerade från grunden. Mycket intressant, och skönt att lyssna på!

Avivkvartetten valde att ändra i programmet och låta Schönbergs Stråkkvartett nr. 1 i D-moll (1904/05) avsluta istället för att inleda. Jag är inte säker på att det var ett bra val; Schönbergs första kvartett är vacker, förförisk och väl sammanhållen, men inte så engagerande.

Som mycket uppskattat extranummer fick vi höra den vackra Nocturne-satsen ur Alexander Borodins andra stråkkvartett (1881). Den spelades med en perfekt avvägning mellan teknik och temperament, och det var härligt att gå ut på Hötorget med den fina melodin ljudande i minnet.

Die Schattenboxerin av Inka Parei

Storstadsgatorna och de halvt övergivna bakgårdarna kan vara lika vilda och farliga som en djungel. Inka Parei beskriver i detalj husen, flyktvägarna och skräpet som finns överallt. Den unga kvinnan Hell lever ensam i ett rivningshus, träffar nästan ingen, och kan navigera i den här moderna vildmarken. Hon är vaksam och ständigt beredd, och en erfaren fighter. Det som kan rubba hennes cirklar är att hennes lika enstöriga granne Dunkel försvinner. Det kan inte betyda något bra, så hon måste ta upp jakten på vad som skrämt bort Dunkel.

I vartannat kapitel får vi träffa en mycket svagare kvinna, en som rör sig i samma landskap som Hell men med rädsla. Nästan varje möte med andra personer slutar i ännu en smula förnedring. Där Hell kan röra sig fritt över hela staden, måste den här kvinnan ta steg för steg för att inta sin egen lägenhet och skapa sitt liv från början.

Jag vill inte råka säga för mycket, men det här är vad jag tänker om boken: människor kan råka ut för hemska saker, och det kan ge dem viljan att bli starkare, hårdare; bli någon som kan slåss för sig själv och som kan hämnas på dem som skadat en. Kunna skipa rättvisa i en orättvis värld. Pusselbitarna vi får i boken bildar en cirkel, men jag känner att jag inte fullt ut kan lita på historien som den står. Hell är så fantastiskt stark och säker, utan minsta tvekan, och äventyren som hon är med om placerar henne i en hjälteroll som hämtat ur dagdröm. Kvinnorna Dunkel (Mörk) och Hell (Ljus) är mer spegelbilder av varandra än bara grannar. Men jag tror verkligen inte att mitt tvivel beror på att Inka Parei är en klumpig berättare, utan tvärtom på att hon subtilt undergrävt sin berättelse med flit. Så skickligt som hon beskriver miljöer och händelser med några få meningar, och hur hon kan visa ett omtumlande inre utan stora ord, gör att jag imponeras av hennes röst och gärna vill läsa mycket mer av henne.

(Boken finns översatt till svenska; Skuggboxerskan.)

Det är vi som är hemgiften på Södra Teatern

Har ni sett reklambilden för föreställningen? Fyra vilt stirrande män med skägg så vildvuxna att de ser ut att ha vuxit ihop. Och det slutar inte där! När de smyger ut på scenen har de håret stående på ända och ser nästan omänskliga ut. Men publiken älskar dem, och har bara väntat på att få applådera och skratta åt varje steg de tar.

Kollektivet Klungan har samarbetat i fem år, och jag älskar att höra dem varje vecka i radioprogrammet Mammas Nya Kille. Där har de skapat återkommande karaktärer; egensinniga, absurt roliga och alla med sin egen version av verkligheten. Förutom en upplysande inblick i hemlivet hos Peter Nilsson, livscoach, får vi inte möta de rollerna i scenföreställningen, och det blir väl så att jag saknar dem. Jo, kanske är det en ung Mangan vi får se i en sketch, vältalig och frustrerad över att bli avtvingad intimitet av människor han knappt känner.

Frustration, surrealistisk ångest och fyndiga formuleringar är vad de nya rollerna bjuder på scenen. Dessutom har gruppen fått skön koreografi av Birgitta Egerbladh. Den är en njutning att se för oss som alltid drömt om att få jobba på Silly Walks Department. Och varför skall man inte få utföra en förförisk dans med solfjädrar bara för att man är en man i skjorta, jeans och grå kavaj?

Min favorit i föreställningen är mannen som kommer in från sidan och väser fram allt han tänkt att han skall bli. Undertryckt vrede, vilda förhoppningar och en väldigt förvirrad uppfattning om vad som förväntas av olika yrkesroller (och husdjur). Det är då föreställningen som mest närmar sig Kristina Lugns bästa ögonblick. Det är otroligt roligt att höra vardagliga fraser fyllas med liv för att någon tar dem bokstavligt, eller använder dem på nya sätt.

Jag älskar männen i Klungan, och jag vill så gärna älska den här föreställningen. Tyvärr gör jag inte det. Jag ler hela tiden, skrattar högt ibland och känner ömhet för några av de mest tillrufsade gubbarna, men det var varken så vasst att jag gapskrattade, eller så lugnt och flummigt att jag bara kunde luta mig tillbaka och dras ned. Fast alla runt omkring mig skrattade högt genom nästan hela tiden, så det kanske bara var jag som var en torrboll ikväll.

Länk till Södra Teaterns sida om Det är vi som är hemgiften

Tracy Chapman på Cirkus

En kvinna, en röst, ett dussin gitarrer och två dussin suveräna låtar: Tracy Chapmans konsert på Cirkus var magisk.

Allra först kom hon in helt själv, ställde sig under glödlampan och sjöng Behind the Wall a capella. Med kvällens första gitarr runt halsen fortsatte hon med Baby Can I Hold You. Vi fick också höra musik från den nya skivan Our Bright Future, som hon släppte precis häromdagen. Några i publiken hade redan hunnit få favoriter från den, som de önskade sig. Men under kvällen var det låtarna från debutskivan som var allra mest uppskattade. Det är ju inte heller konstigt: Fast Car, Across the Lines, She's Got Her Ticket och Talkin' Bout a Revolution - alla är de samtida mästerverk.

Tracy Chapman har förmågan att med varje sång berätta en historia som känns i själen. Sorgliga berättelser blir så verkliga med hennes allvarliga röst, men hoppet blir också ännu vackrare med hennes poetiska ord. Varje ord av kärlek låter som en bön om en droppe vatten i öknen, som människans enda chans till glädje i en hård värld.

Varje ny låt tarvade en ny gitarr. Instrumentansvarige i kulisserna fick göra ett varv in på scenen för att byta modell åt Tracy Chapman mellan så gott som varje låt. Som okunnig åhörare måste jag erkänna att jag inte hörde så stor skillnad på soundet, men det är fascinerande att tänka sig att strängning, greppkänsla, klang och eko är så viktig i varje låt för Tracy Chapman själv.

Mannen utanför entrén som sålde öronproppar verkade stå där i onödan; så mycket väsen kan ju inte en ensam kvinna med gitarr föra. Men det som fick öronen att ringa var inte artisten, utan publikens jubel. De hängivna fansen som längtade efter varje tillfälle att få visa Chapman sin kärlek kunde slå om från andäktig tystnad till öronbedövande vrål och applåder på en sekund. Minsta replik orsakade jubel, och under ett debacle med gitarrerna var det nära att hon fick applåder för att hon klunkade vatten ur sin röda mugg.

Efter sista ordinarie numret (Talkin' Bout a Revolution) kom en oförberedd Tracy Chapman tillbaka in på scenen och lät publiken önska sig extranummer. Vilken skriktävling som utbröt! Inte ens när hon lät olika sektioner ropa önskningar i tur och ordning kunde jag urskilja de framtjutna låttitlarna, men det klarade förstås Chapman. Telling Stories och She's Got Her Ticket fick vi höra som inte rusade ut direkt utan väntade en minut.

Cirkus är en intim arena, och Tracy Chapman skapade en fin stämning med sin underbara musik och personliga berättelser mellan låtarna. Hon är en av de unikt begåvade artister där text, melodi, arrangemang och röst samverkar och skapar musik med hjärna, hjärta och själ. Tracy Chapmans konsert på Cirkus var magisk.

Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri

Jag vet att jag läser den här boken långt efter "alla andra", men det gör mig inget. Det kanske bara var bra att jag slapp bli störd av alla lovprisningar jag minns från när Ett öga rött kom ut. Till en början tycker jag inte om boken särskilt mycket. Visst, "blattesvenskan" är rolig, och jag får lära känna insidan på en huvudperson med ett annorlunda liv än de som brukar få tala ut i en hel bok. Men killen är ju så jobbig! Barnslig, självisk och störig. Jag hade precis läst en bok om en tonårsgrabb som strular till det för sig själv, Mannen som elsket Yngve, och här kom en till.

Under första halvan av boken försökte jag nöja mig med det annorlunda perspektivet, och att det manglade språket faktiskt räcker till för allt som Halim vill berätta för oss. Sedan börjar killen äntligen visa litet förståelse för människorna han brukar retas med. Man fattar också att hans idéer om hur världen funkar kommer att leda till besvikelser, och jag hinner tänka både "Det var på tiden" och bli litet ledsen för hans skull. Halim får motstånd i sin ensidiga världsbild av sin egen älskade pappa. När boken slutar känns det som att han kanske börjar tänka litet större - kanske...

I slutändan är det en riktigt rolig bok. Men vem är den egentligen skriven för? Som en uppmuntran till alla oss välvilliga integrationskramare? Kanske är jag litet väl negativ eftersom jag hade hoppats på mer av boken. Men Jonas Hassen Khemiri är en bra författare, för språket flyter och han spinner ihop sin historia snyggt, så jag ser ändå fram emot att läsa mer av honom.

Tonsättarfestival i Konserthuset - kammarmusik

När Konserthuset anordnar sin årliga tonsättarfestival, ger det alltid något avtryck i kammarmusikserierna. Därför fick vi i stråkkvartettserien också en eftermiddag med Rolf Martinsson och Kimmo Hakola, och stråkensemblen Avanti med flera.

Konserten började med Hakolas Stråkkvartett nr 1, det första stycket han skrev utan att tänka på vad hans lärare skulle tycka och säga. Det var så lekfullt och spännande! Jag tyckte mycket om de långa partierna av tystnad genombrutna av korta ackord. Modigt och snyggt, både av kompositören och musikerna!

Så följde Martinssons Exposé för solocello, framförd av Mats Lidström, som också var den musiker för vilken Martinsson skrev stycket. Det var intensivt, melodiskt, sångbart och litet överraskande kort.

Sedan intogs scenen av stråkar ur Avanti, samt flöjt och oboe, för att framföra Martinssons konsert Dawning Landscapes. Som gammal flöjtist var jag jätteglad att få höra flöjten sjunga så vackert, liksom samspelet med oboen och stråkarna. Efter paus var det tyvärr glesare i raderna, och den inledande satsen av Hakolas Klarinettkvintett var skrämmande nog att nästan ge de flyende rätt. Men nästa sats var ljuvligt pastoral, och stycket fortsatte vackert melodiskt, med inslag av klezmertoner. Mot slutet fick instrumenten följas åt i par eller tre om tre, stegande i harmoniska stämmor. Allt i allt var det ett mycket imponerande verk.

Det var intressant att få stifta bekantskap med musik av Martinsson och Hakola, och jag är glad att jag fick höra den här varierade och fina konserten.

Mannen som elsket Yngve av Tore Renberg

Boken börjar 1990. Berättaren gör det extra tydligt för oss genom att lista tidsmarkörer dels från 90-talet, dels från en nutid. Detaljerna ger en omedelbar igenkänning, och det är en bra start.

Jarle Klepp går i andra ring på gymnasiet i Stavanger. Han är lyckligt kär i sin flickvän Katrine, och spelar i ett socialistiskt-anarkistiskt punkband med sin bäste vän och politiske frände Helge. Ett ganska vanligt tonårsliv, och Jarle har inte tänkt sig några större förändringar.

Men när Yngve står framför honom snubblar världen över sina egna fötter, och allt hamnar upp och ned. Jarle blir blixtförälskad i den okände unge mannen. Han gör allt för att ta reda på vem han är och var han bor, och lyckas ta sig in i Yngves liv och bli hans vän. Förälskelsen är intensiv och obegriplig, och driver Yngve till att göra oväntade saker och även hamna på kant med sina bästa vänner. Som om inte tonårskillar kan strula till det för sig själva tillräckligt ändå!

Med jämna mellanrum gör berättaren utvikningar i viktiga scener: förlorar sig både i virrvarret av känslor i ögonblicket, och som vuxen, med historien i bakspegeln. De filosofiska reflektionerna är intressanta, och jag tycker om upplägget - de första hundra sidorna i alla fall. Därefter händer det att det blir irriterande, speciellt när man känner på sig att något viktigt är på väg att hända.

Mitt intresse för böcker om tonårskillar som festar, bråkar och ställer till det för sig själva och andra är begränsat. Nu är den här boken ändå bättre än andra; historien är väl berättad, och den galna kärleken till Yngve är så fint skildrad. Jag önskar att jag hade sett filmen gjord efter boken - den gick bara en ynka vecka eller två i Stockholm. Jag tror att filmen är sevärd, och jag vet att boken är läsvärd.

Gabriel på Stadsteatern

Det är mycket jobb med att vara vuxen. Jobba, laga mat, betala räkningarna. Skala potatis, hämta barnen på dagis. Vem som helst skulle behöva en klapp på axeln ibland för att man orkar. För en del, som Gabriel (Leif Andrée), skapar det svår ångest att försöka klara av allt. Vi ser honom upptryckt mot väggen när pjäsen börjar. I en tät monolog av Martina Montelius får vi höra honom berätta om sin dag, minut för minut.

Trycket på Gabriel är så högt att han känner att han kommer att gå sönder när som helst. När som helst kan han behöva läkarvård, så varför inte uppehålla sig nära akutintaget? Fast om han går dit, kommer han att fastna där och missa dagishämtningen och allt annat han behöver göra. Mer ångest, fler tvångstankar för det.

Under ytan bubblar en ond människa fylld av hat - det berättar han själv i alla fall. Ett starkt hat mot andra människor som måste hållas i schack, ännu en orsak till känslor av olust och skuld. Det låter som att det skulle vara jobbigt att höra på, och det är det förstås. Men det är absolut inte tråkigt, det går till och med att le åt ibland. En del i publiken sitter faktiskt och gnäggar av skratt från första ögonblicket (men lyckades tack och lov dämpa sig till den sista kvarten). Jag förstår inte hur man kan gapflabba åt en människas ångest, hur smart och välskriven texten än är, och blir rätt så irriterad av det.

Det skulle varit bra att få se pjäsen med mer respektfull publik, men det är nog för mycket att hoppas på. Gabriel är i vilket fall som helst tillräckligt stark för att nå rätt in i hjärtat. Låt mig erkänna: jag älskar Leif Andrée. Jag älskar honom som Badvakten i Heja Björn, som Ulf i Gynekologen i Askim, som Hoederer i Smutsiga händer när han vänder ryggen till och gör te åt mannen som han vet har kommit för att skjuta honom. Hans buffliga fysik och röst borde placerat honom i ett fack av okänsliga tölpar, men i hans skådespeleri har det alltid funnits en känslighet som skvallrar om ett själsligt djup och ett bräckligt inre. När Gabriel talar till oss i publiken känner jag en sådan ömhet för honom. Jag vill hålla om honom och säga att allt kommer att bli bra, fast det skulle ju paja föreställningen. Istället skulle jag vilja hålla om Leif Andrée och säga att han är underbar.

Länk till Stadsteaterns sida om Gabriel