söndag 30 november 2008

Cabaret på Stadsteatern


Det mytiska Berlin på 30-talet - dekadens, depression, undergångsstämning, intensivt festande! Till och med en stugsittare som jag får lust att dra på mig paljettklänning och dansa hela natten när jag hör Willkommen, Bienvenue, Welcome från Stadsteaterns stora scen. De slitna men proffsiga artisterna på Kit Kat Club lockar och förför publiken från första stund. Visst ser man att det är en livsstil som inte håller i längden, men åh vilken fest.

Johannes Bah Kuhnke gör en heroisk insats som Cliff Bradshaw. Dagen innan har han stukat foten, men på kryckor genomför han sin roll utan problem. Helena Bergström med sin raspiga röst och knyckiga rörelser är bra som Sally Bowles - charmig och irriterande på samma gång. Rikard Wolff är en konferencier som har festat så hårt att han börjat likna Jokern från sommarens Batman: The Dark Knight. Siw Malmqvist och Sven Wollter är vackra och rörande som det äldre paret som visar hur svårt det är att våga hålla fast vid kärleken även om man inte är ung, hungrig och pansexuell.

I den täta scenen innan paus ifrågasätter nazisten Ernst Ludwig (Lars Bethke) att den judiske Herr Schultz (Sven Wollter) verkligen är tysk. För att höja humöret på Ludwig börjar partypinglorna från Kit Kat Club, sjunga en fosterländsk sång, och till slut har nästan alla festdeltagarna fallit in. Det låter så vackert, men är så falskt. Att en ljuvlig skönsång kan vara början på en kampanj att utrota sina grannar är så hemskt att jag inte kan hålla tillbaka
tårarna.

Föreställningen är fantastiskt bra från början till slut, men på något sätt drog den förbi så snabbt och lätt att personernas öde inte berörde mig. Väl hemma igen finns varken euforin eller sorgen från pjäsen kvar. Men som sagt, ensemblen på Kit Kat Club, ensemblen vi ser på scenen, är bra sångare och dansare, och väl koreograferade. Lusten att sjunga med i de kända sångerna dämpas av att skådespelarna gör dem så bra själva, men jag sjöng på dem hela vägen hem och kommer nog att fortsätta med det i några dagar till.

Länk till Stadsteaterns sida om Cabaret

1 kommentar:

  1. Oh, det här är utan diskussion min absoluta favoritmusikal!!! Möjligen Hair som kommer i närheten men egentligen inte. Jag skulle ha väldigt svårt att se så många kända ansikten i rollerna som Sally, konferencieren osv... Lite som att se en älskad bok filmatiserad. Karaktären blir inte äkta när det är Helena man ser och inte Sally. Det är inte det att jag har en bestämd förlaga (som Liza Minelli) som jag tycker är den "riktiga" utan snarare att skådespelaren själv skulle färga för mycket om det var några så pass kända som i den här uppsättningen.

    SvaraRadera