Jag vet att jag läser den här boken långt efter "alla andra", men det gör mig inget. Det kanske bara var bra att jag slapp bli störd av alla lovprisningar jag minns från när Ett öga rött kom ut. Till en början tycker jag inte om boken särskilt mycket. Visst, "blattesvenskan" är rolig, och jag får lära känna insidan på en huvudperson med ett annorlunda liv än de som brukar få tala ut i en hel bok. Men killen är ju så jobbig! Barnslig, självisk och störig. Jag hade precis läst en bok om en tonårsgrabb som strular till det för sig själv, Mannen som elsket Yngve, och här kom en till.
Under första halvan av boken försökte jag nöja mig med det annorlunda perspektivet, och att det manglade språket faktiskt räcker till för allt som Halim vill berätta för oss. Sedan börjar killen äntligen visa litet förståelse för människorna han brukar retas med. Man fattar också att hans idéer om hur världen funkar kommer att leda till besvikelser, och jag hinner tänka både "Det var på tiden" och bli litet ledsen för hans skull. Halim får motstånd i sin ensidiga världsbild av sin egen älskade pappa. När boken slutar känns det som att han kanske börjar tänka litet större - kanske...
I slutändan är det en riktigt rolig bok. Men vem är den egentligen skriven för? Som en uppmuntran till alla oss välvilliga integrationskramare? Kanske är jag litet väl negativ eftersom jag hade hoppats på mer av boken. Men Jonas Hassen Khemiri är en bra författare, för språket flyter och han spinner ihop sin historia snyggt, så jag ser ändå fram emot att läsa mer av honom.
Jag tyckte verkligen om den här boken när jag läste den för några år sedan nu. Minns att jag också tyckte han var lite störig, killen, men tänkte också att man kanske inte måste känna sympati för alla huvudkaraktärer i böcker. Det finns störiga killar och väldigt många gick i min klass/skola, kändes det som en gång i tiden, hehe. I slutändan tyckte jag dock att man fick förståelse för pojken, var han kom ifrån, rent socialt, och språket flyter ju på väldigt väl. Dessutom var den ganska ganska rolig vill jag minnas.. får leta reda på min egen anteckning om boken. Ligger inte på bloggen, men anteckningar på böcker har ag skrivit längre än jag bloggat.:)
SvaraRaderaAha, du har rätt i att man kan få förståelse för störiga människor av den här boken. Det är ju faktiskt bra.
SvaraRaderaSnygg ny "look" på bloggen din förresten!:)
SvaraRaderaLäste ju om den här inför min bokcirkel. Och tyckte bättre om historien vid andra läsningen, tror språket skymde själva berättelsen för mig innan. En av cirkeldeltagarna, en gymnasietjej, kände igen sig exakt i språket, kände igen Halim. Berättade att vänner till henne läser den. Där fick jag för att jag trodde ungdomar inte fattar den, för att jag trodde den var skriven för kulturkoftor som jag. Men jag undrar fortfarande ändå, precis som du, över vem den tänkta läsaren egentligen är. Jag tycker Khemiri växer som författare med Montecore. Roligt i hans böcker, krönikor etc är att han ofta skriver något slags metatexter, ofta väver in sig själv (eller ett fiktivt själv) i böckerna. Längtar efter att han tvistar detta ännu mer...
SvaraRaderaTack för det, Bokomaten och Hermia! Jättebra att höra att ungdomar känner igen sig i boken och språket. Jag trodde aldrig att Jonas Hassen Khemiri skrev för kulturkoftor med en baktanke att bli "årets invandrare", snarare att det inte alltid är lätt att hitta sin röst och sin målgrupp. Och om både förortskids och kulturtanter tyckte om boken - bara bra!
SvaraRaderaMen vad roligt att för en gångs skull få räknas till "alla andra" som läste den här för länge sedan!
SvaraRaderaJag vill minnas att boken inte direkt levde upp till de förväntningar jag hade fått av allt positivt som hade skrivits om den.
Men jag minns också att jag rekommenderade den till såväl en ung tjej som till en högstadielärare som använde den i sin klass, och båda två uppskattade den mycket.
Spectatia, jag förstår hur du känner. Jag skulle också gärna rekommendera den här boken till andra, fastän den inte var riktigt som jag trodde.
SvaraRaderaHej Jenny B!
SvaraRaderaDenna söndagskväll har jag läst ALLA dina bokrecensioner. Nu hör "Kulturdelen", tillsammans med "Bernur" och "Textappeal" (och säkert någon mer blogg som jag glömt just nu)till de bokbloggar som jag verkligen vill följa.
Jag uppskattar mycket att du verkligen för resonemang och inte bara "tycker" och "känner".
Ganska ofta delar jag dina åsikter. Inte för att det är särskilt viktigt, men ändå.
Vad gäller "Ett öga rött" är jag mycket mer entusiastisk.
Detta språk!Alla underlägsenhets/överlägsenhetskänslor som ryms i den unge "tankesultanens" ordflöde.
Ett exempel som får mig på fall (s 191):
"Förut Halim var mjuk men nu hårdheten har tagit över fast ensamheten ibland kommer tillbaka ingenting någonsin kommer synas på utsidan och därför blir ingen risk för knas och aldrig han kommer låta dom fatta plus bara fittor och maricons behöver pistoler för att spela hård."
Lena Kjersén Edman
Hej Lena Kjersén Edman, och tack så mycket för din värmande kommentar! Det stämmer, jag vill gärna beskriva varför jag tycker om en bok/pjäs/utställning, och dessutom försöka förklara vad jag tyckte att jag förstod av den. Det är så jag hoppas att någon annan skall kunna avgöra om det är eller inte är något för honom/henne.
SvaraRaderaDu har rätt i att mycket i Halims språk avslöjar honom själv och visar att han är på väg någonstans med sina tankar. Det är jättebra!