Paul Rayment, huvudpersonen i Coetzees bok, blir i första meningen påkörd av en bil, och förlorar sitt ena ben. Rayment är en intellektuell och analyserande människa, och hur detta påverkar hans liv får vi veta i underbar detalj. Känslor och reflektioner om det faktum att hans kropp nu bär en kort stump med stumma muskler, att han inte längre kommer att kunna cykla, hur det känns att behöva lita på en annan människa för sitt dagliga liv - allt skapar en bild av mannen Paul Rayment.
Slow man är mer lättläst än Waiting for the Barbarians, men på samma sätt formar sig mitt intryck av händelserna och tankarna inne i min egen hjärna, istället för att de rapporteras för mig som bilder. Detta sker på grund av Coetzees växelvis etaljerade, växelvis knapphändiga men alltid helt tillräckliga berättarstil.
Halvvägs igenom boken sker något udda. Coetzees alter ego, författaren Elizabeth Costello, dyker upp, och börjar pressa Rayment till att begå mer intressanta handlingar för henne att skriva om. Boken blir nu mer eller mindre tydligt en historia om hur processen att skriva kan gå till. Författaren får i sitt knä en karaktär som har ett spännande upplägg för en historia, och förväntar sig att fler intressanta händelser skall följa. Men rollen gör inte alltid som författaren önskar, och historian utvecklar sig åt ett annat håll än författaren tänkt. Mot slutet av boken börjar till och med författar-alter egot att bete sig irrationellt och verka strunta i sina egna intentioner! Det blir tydligt hur mycket en författare kan älska sina rollfigurer, trots att han/hon ser deras brister och gång på gång blir besviken.
Jag tror säkert att en del tycker att en sådan här vändning är larvig och ointressant. Själv tycker jag att det är upplyftande och rörande att få den här inblicken i Coetzees skrivprocess. Det känns möjligen också som ett steg för att komma tillbaka i gamla hjulspår efter att ha fått Nobelpriset. Hur säker en författare än varit i sin röst innan, måste tumultet kring ett Nobelpris och statusskimret kring det ha sin inverkan på honom eller henne. Jag hoppas att det inte dröjer länge innan vi får fler böcker av Coetzee.
Fler böcker av J.M. Coetzee
Dusklands
Slow man är mer lättläst än Waiting for the Barbarians, men på samma sätt formar sig mitt intryck av händelserna och tankarna inne i min egen hjärna, istället för att de rapporteras för mig som bilder. Detta sker på grund av Coetzees växelvis etaljerade, växelvis knapphändiga men alltid helt tillräckliga berättarstil.
Halvvägs igenom boken sker något udda. Coetzees alter ego, författaren Elizabeth Costello, dyker upp, och börjar pressa Rayment till att begå mer intressanta handlingar för henne att skriva om. Boken blir nu mer eller mindre tydligt en historia om hur processen att skriva kan gå till. Författaren får i sitt knä en karaktär som har ett spännande upplägg för en historia, och förväntar sig att fler intressanta händelser skall följa. Men rollen gör inte alltid som författaren önskar, och historian utvecklar sig åt ett annat håll än författaren tänkt. Mot slutet av boken börjar till och med författar-alter egot att bete sig irrationellt och verka strunta i sina egna intentioner! Det blir tydligt hur mycket en författare kan älska sina rollfigurer, trots att han/hon ser deras brister och gång på gång blir besviken.
Jag tror säkert att en del tycker att en sådan här vändning är larvig och ointressant. Själv tycker jag att det är upplyftande och rörande att få den här inblicken i Coetzees skrivprocess. Det känns möjligen också som ett steg för att komma tillbaka i gamla hjulspår efter att ha fått Nobelpriset. Hur säker en författare än varit i sin röst innan, måste tumultet kring ett Nobelpris och statusskimret kring det ha sin inverkan på honom eller henne. Jag hoppas att det inte dröjer länge innan vi får fler böcker av Coetzee.
Fler böcker av J.M. Coetzee
Dusklands
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar