Jag har läst flera böcker av Orhan Pamuk, och har tyckt mycket om dem alla. När jag började läsa Det tysta huset blev jag först besviken. Det kanske låter fördomsfullt, men det faktum att det verkade handla om unga pojkars (obesvarade) första kärlekar lät riktigt tråkigt och ointressant. Men historien, som skiftar mellan olika berättare, innehöll ändå flera av de pärlor som gör Pamuks böcker så läsvärda: Episoder och funderingar som känns som en direkt länk till en annan människas liv och tankar. De obesvarade kärlekarna visade sig förstås vara djupare än bara bakgrunder till coming-of-age-historier som är alltför vanliga, och viktiga för alla de sammanlänkade personerna i boken.
Boken innehåller många filosofiska diskussioner och tankar om livet, som jag läser med igenkännande men även blir inspirerad av. Som jag känner till från flera av hans andra böcker, är Orhan Pamuk bra på att teckna upp vardagslivet i Turkiet, hur det förändrats genom tiderna och hur människorna tänker och känner om det. Även om det märks att författaren inte funnit sig till rätta i sin litterära stil lika väl som i Den svarta boken och Det nya livet, är Det tysta huset ett väldigt, väldigt bra och läsvärd bok.
Boken innehåller många filosofiska diskussioner och tankar om livet, som jag läser med igenkännande men även blir inspirerad av. Som jag känner till från flera av hans andra böcker, är Orhan Pamuk bra på att teckna upp vardagslivet i Turkiet, hur det förändrats genom tiderna och hur människorna tänker och känner om det. Även om det märks att författaren inte funnit sig till rätta i sin litterära stil lika väl som i Den svarta boken och Det nya livet, är Det tysta huset ett väldigt, väldigt bra och läsvärd bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar