För några år sedan såg jag (nästan) alla avsnitt av Oz, när de sändes mitt i natten på TV3. Eftersom jag är en vandrande TiVo lyckades jag spela in alla 56 avsnitten, utom ett, en natt då jag fick hjärnsläpp och glömde ställa videon, och ett annat då kabel-TV-försörjningen i mitt hus pajade. Nu har jag skaffat alla säsongerna på DVD, och börjat se dem igen. När jag stoppade in den första i spelaren, upptäckte jag att det inte fanns någon textning. Inte ens "English for the hearing impaired" som jag brukar välja på mina Buffy-DVD:er för att få veta godbitar som (Vampire growls) och ironier jag annars skulle missat (!). Nu får jag alltså sitta klistrad vid rutan för att hänga med så gott som möjligt i svordomarna och slangen.
Man kastas in i handlingen från första rutan. En kort blick på Oswald Maximum Security Correctional Facility utifrån, sedan är man inne i de klaustrofobiskt grå utrymmena för gott. (Nästan) Enda gångerna man sedan ser något av utsidan är i korta glimtar som berättar bakgrundshistorierna för de intagna.
Bland de nyanlända finns en person det är meningen man skall kunna identifiera sig med: Tobias Beecher, en advokat som dömts för att ha kört ihjäl en cyklande flicka under drogpåverkan. Till skillnad från de flesta andra har han ingen kunskap om det praktiska livet som kriminell, och blir ett lätt byte för mer samvetslösa medfångar. Jag identifierar mig dock inte med Beecher, utan räknar istället Oz, liksom t.ex Queer as Folk, till historier som fascinerar mig trots att jag inte kan identifiera mig med någon av rollfigurerna.
Jag har aldrig varit intresserad av fängelseserier eller det hårda livet de skall visa fram. Macho-stilen och våldet äcklar och skrämmer mig mest. Det som skiljer Oz från de sämre serierna är förstås det goda skådespeleriet, och trovärdigheten hos rollfigurerna. Och framför allt syns maskineriet i hur hierarkier och pakter skapas och uppehålles, i en miljö utan skrivna lagar. I hur hög grad kan man lita på en annan persons hedersord? Hur skapar man allianser för att skydda sig själv? När är det dags att ta till våld för att inte bli sedd som svag? Det här, som hittills varit för otydligt för mig i liknande berättelser, har istället blivit fascinerande på grund av den trovärdiga framställningen. Precis samma upplevelse har jag senare fått från TV-serierna Deadwood och Rome.
Efter att i flera säsonger ha levt mig in i livet med rollfigurerna i Oz, rycker jag till varje gång jag ser dem i annat sammanhang. "Nämen, har han kommit ut? Och blivit senator till och med?" När jag såg första avsnittet av Lost blev jag extra ledsen för Harold Perrineaus roll. "Här har han äntligen blivit utsläppt, och sluppit rullstolen, och så hamnar han på en öde ö!"
Jag räknar inte med att någonsin hamna i fängelse, men att se fångarna och deras inrutade liv får mig att uppskatta detaljerna i min vardag ännu litet mer.
Man kastas in i handlingen från första rutan. En kort blick på Oswald Maximum Security Correctional Facility utifrån, sedan är man inne i de klaustrofobiskt grå utrymmena för gott. (Nästan) Enda gångerna man sedan ser något av utsidan är i korta glimtar som berättar bakgrundshistorierna för de intagna.
Bland de nyanlända finns en person det är meningen man skall kunna identifiera sig med: Tobias Beecher, en advokat som dömts för att ha kört ihjäl en cyklande flicka under drogpåverkan. Till skillnad från de flesta andra har han ingen kunskap om det praktiska livet som kriminell, och blir ett lätt byte för mer samvetslösa medfångar. Jag identifierar mig dock inte med Beecher, utan räknar istället Oz, liksom t.ex Queer as Folk, till historier som fascinerar mig trots att jag inte kan identifiera mig med någon av rollfigurerna.
Jag har aldrig varit intresserad av fängelseserier eller det hårda livet de skall visa fram. Macho-stilen och våldet äcklar och skrämmer mig mest. Det som skiljer Oz från de sämre serierna är förstås det goda skådespeleriet, och trovärdigheten hos rollfigurerna. Och framför allt syns maskineriet i hur hierarkier och pakter skapas och uppehålles, i en miljö utan skrivna lagar. I hur hög grad kan man lita på en annan persons hedersord? Hur skapar man allianser för att skydda sig själv? När är det dags att ta till våld för att inte bli sedd som svag? Det här, som hittills varit för otydligt för mig i liknande berättelser, har istället blivit fascinerande på grund av den trovärdiga framställningen. Precis samma upplevelse har jag senare fått från TV-serierna Deadwood och Rome.
Efter att i flera säsonger ha levt mig in i livet med rollfigurerna i Oz, rycker jag till varje gång jag ser dem i annat sammanhang. "Nämen, har han kommit ut? Och blivit senator till och med?" När jag såg första avsnittet av Lost blev jag extra ledsen för Harold Perrineaus roll. "Här har han äntligen blivit utsläppt, och sluppit rullstolen, och så hamnar han på en öde ö!"
Jag räknar inte med att någonsin hamna i fängelse, men att se fångarna och deras inrutade liv får mig att uppskatta detaljerna i min vardag ännu litet mer.
Haha, tenk å komme ut av fengsel og i tillegg bli befridd fra rullestolen, også ender man opp som skibbrudden på en øy.. :-D
SvaraRaderaInteressant anmeldelse av en tv-serie jeg aldri ellers ville ha lest noe om. Jeg får panikk av tanken på fengsler og vold og allianser, men det virker jo som om denne serien er annerledes.
Ja, visst är det retligt! Innan dess hann jag se Harold Perrineau som en yogalärare som bryter nacken och dör under en extra krånglig pose. Där satt jag också i en kvart och funderade på varför jag tyckte så extra mycket synd om hans rollkaraktär, innan jag kom på Oz-kopplingen.
SvaraRaderaDet är sant att Oz är väldigt våldsam och kan vara avskräckande för det. Och även om våldet (och dusch-scenerna, hehe!) kan kännas exploaterande ibland, så har det sin plats i handlingen.
Haha. Når man ser mye på tv-serier, stiller man ALDRI med carte blanche - man har ALLTID sett noen i andre sammenhenger før. Jeg hadde vanskelig for å se på moren til Dharma som snill New Age-hippie, for jeg hadde sett henne som evil sørstats-sosietetsdame i en eller annen Aaron Spelling-serie tidligere.
SvaraRaderaOj oj oj, du har rätt. Efter Oz har jag jättesvårt att se JK Simmons som snäll i någon roll, när jag sett honom plåga stackars Beecher. Aj, aj.
SvaraRadera