måndag 20 juni 2022

Admiring Silence av Abdulrazak Gurnah


Att läsa Admiring Silence direkt efter The Last Gift av samme författare ger en en omtumlande bonus. I kapitel två berättas en historia som verkar vara den andra sidan av handlingen i The Last Gift. Några små men distinkta detaljer är exakt samma, några större detaljer är inte det men när vi vet att vår berättare ofta skarvar i sina historier och att dem han hört dem av kanske gjort detsamma av andra skäl, kan man undra om de två böckerna talar om samma personer. I senare kapitel kommer den här historian att motsägas men ändå kvarstår den första tanken att det är samma människor sedda från två olika håll.

I vilket fall som helst var det bra att läsa den allvarliga The Last Gift (2011) före den mer uppsluppna Admiring Silence (1996). I första kapitlet skrockade jag gott åt huvudpersonens småprat med sin slentrianrasistiske svärfar. Svärfadern suckar över det fallna Imperiet och över hur dåligt infödingarna klarar sig när England har dragit tillbaka sitt styre över dem.

"The darkie at school. We used to call him Sambo. I knew it would come back to me. Splendid runner. Black as the ace of spades. I expect he's President-for-Life in his country now. What will your chaps out there say about all this? Complete mess." But he did not seem interested in my reply and I mumbled audibly, smiled brightly and said nothing.

Andra gånger svarar vår berättare dock, antingen med eländeshistorier om hur han sprang sex mil till skolan utan mat i magen efter att ha tagit hand om djuren, eller om när en gästande europé adopterade honom och gav honom mat varje dag efter det. Svärfadern lapar förnöjt i sig dessa bevis på Imperiets forna storhet, och vår berättare verkar också road av utbytena.

Denna komiska blick på vad som händer kommer väl till pass när vår huvudperson återvänder till Zanzibar efter tjugo år. Män som hunsades för tjugo år sedan är nu lokala potentater då de var lierade med rätt sida i de politiska omvälvningarna. Han registrerar hur tidigare välordnade kvarter förslummats och vandaliserats. I husen är toaletterna igenproppade för avloppssystemet fungerar inte, inte någonstans. Men ändå bjuds han in av förväntansfulla vänner som nu har poster i staten. Så bra att han har kommit tillbaka, de behöver män som honom! Till vad då? Till projektet att översätta världslitteraturen till kiswahili, finansierat av en skandinavisk fond. Vår huvudperson, och vi, ser det tragikomiska i att översätta litterära storverk medan toaletterna är igenslammade.

Under tjugo år har vår berättare inte kommit sig för med att låta familjen i Zanzibar veta att han bor med en engelsk kvinna och till och med har barn med henne, och följdaktligen vill de nu gifta bort den fyrtiotvåårige sonen med en ung kvinna innan det är för sent. Vi läsare kan oroas tillsammans med huvudpersonen för att han inte skall ha kraften att erkänna sanningen utan slussas in i det oönskade äktenskapet. Liksom i The Last Gift kommer en sorts coda efter den huvudsakliga berättelsen, som vänder upp och ned på och kommenterar vad boken just har fört fram. Jag gillar det bättre än ett alltför prydligt ihopknutet slut och ser fram emot att kanske möta fler sådana sluttamper i Gurnahs övriga verk.

Fler böcker av Abdulrazak Gurnah:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar