All of us strangers

Ensamheten kan kännas starkast bland andra människor. Fast höghuset där Adam bor verkar folktomt, vilket bidrar till den ödsliga känslan i filmen All of us strangers. Huset ligger inte alltför långt från barndomshemmet, så en dag tar Adam tåget dit. Det överraskande är att han träffar sina föräldrar där, för de dog i en bilolycka när Adam var 12. Men nu möter han dem i samma ålder de var då, fulla av liv och välkomnande som om de hade väntat på honom.

Från vad vi redan har sett är All of us strangers ingen film om tidsresor, spöken eller magi utan ett psykologiskt drama, men Adams möte med föräldrarna är ändå mer konkret och livfullt än en mans inre uppgörelse med sorgen som har förvrängt hans liv. Men hans bearbetning av förlusten skapar nya känslor och förändringar både hos honom själv och föräldrarna. Det första mötet är en önskedröm som blir verklig - Adam blir varmt välkomnad, får berätta om hur livet utvecklade sig och höra att de är stolta över honom. Men när han möter sin mor och far var för sig kan de gå in på problemen i barndomen och nutiden - mamman har svårt att helt acceptera att han är gay, pappan erkänner att han inte stöttade Adam när han blev mobbad i skolan.

Parallellt med resorna tillbaka till barndomen inleder Adam ett förhållande med Harry, den ende andre hyresgästen vi ser i höghuset. I inledningsscenen var Harry jobbig och påträngande, men nästa gång de möts trevar de sig fram till ett ärligt samtal och en fysisk närhet som är förlösande för den inbundne Adam. Det är en glädje att se de två ypperliga skådespelarna (Andrew Scott och Paul Mescal) gestalta de känsliga, svåra och underbara scenerna av försök och närmanden till varandra. Bakgrundsmusiken är dock ständigt litet oroande, och scenerna på dansgolvet intensiva på gränsen till skrämmande, men det stämmer väl med filmens drömlika framtoning.

Adams möten med föräldrarna kan inte fortsätta för alltid, och det oroar dem alla på olika sätt. När de har erkänt och accepterat föräldrarnas tillkortakommanden kommer kärleken mellan dem tillbaka, och bit för bit är det Adam som blir den som tröstar och säger att allt kommer att bli bra. Det kan låta som en positiv utveckling, men i filmens kontext är det ändå illavarslande. Kanske har Adam bara hittat en ny roll åt sig själv som tröstare av andra, efter att han utelåst sig från världen - kanske har han fortfarande inte öppnat sig för den gemenskap med andra som han nog behöver. Fast det är ändå en mer minnesvärd utveckling än om historien skulle mynnat ut i ett enkelt "... happily forever after".