Stormen på Dramaten

När man slår sig ned för att se en moderniserad teaterföreställning hinner man ibland fundera på vad som var tanken med scenografi och kostymering, och om det kommer att tillföra pjäsen något eller distrahera. För Dramatens senaste uppsättning av Stormen, Shakespeares sista pjäs förbättrad av Staffan Valdemar Holm, står en vit byggnad på scenen, slät med raka kanter som om den vore vikt av kartong, fast med en parabolantenn på taket. Det måste väl finnas någon klok tanke med det, så nära som Holm alltid arbetar med scenografen Bente Lykke Møller?

Skådespelarna är klädda i vitt och dessutom vitsminkade, och glider mellan rollerna då och då. Och det börjar de tröttna på efter hand, när de måste fråga varandra vem de spelar just då. Redan i första scenen har vi fått höra Prospero säga att han aldrig mer vill spela teater. Dramaten är tråkigt och ännu värre är Stadsteatern och alla såssarna där. Men ett tag till har vi det vi ser framför oss. Det skall vara litet modernt och tyskt, kommenterar man ibland med en pik till Michael Thalheimer vars senaste uppsättning spelas ungefär samma kvällar fast på STORA scenen medan vi befinner oss på LILLA scenen.

Nåväl, vi har en skriven handling som tar för givet det som egentligen verkar mycket komplicerat; rollerna för invånarna på ön vi ser. "Jag har skapat ett klassamhälle med bara tre personer" skryter Prospero, efter att ha lagt ut orden om hur han tagit civilisationen till ön och tämjt dess invånare. Ännu mer civilisation vill han ha, nu skall Caliban och Ariel bygga ett nytt Milano på ön. Och London också, och Stureplan med.

Liksom flera gånger förr ligger den stora behållningen med pjäsen i personernas repliker och hur de framför dem - inte så att fjärde väggen bryts men så att det märks att de stretar emot rollerna som de har blivit tilldelade, och har blivit allmänt respektlösa på vägen. Och det är fantastiskt underhållande! Det skrattas mycket i publiken under föreställningens gång. Sällan känner jag så tydligt som med Holms pjäser att en pjäs inte bara är repliker och handling utan skapas av skådespelarna och regin, och ändå skulle jag vilja fånga dem - Snövit, Månen och de andra planeterna och den här - i en låda och kunna ta fram dem igen.

Länk till Dramatens sida om Stormen

Foto: Sören Vilks