Tekniken protesterar på föreställningen jag gästar, den första efter premiären. Strålkastarna flackar med skenet och vid varje nedsläckning och omstart ser man de rörliga av dem vrida sig runt sina egna axlar för att pröva mobiliteten. Det krävs en handgriplig av-och-på-insats på en av lamporna och si! så går det komplexa systemet att köra som det är tänkt!
Det är människans framtida undergångshistoria vi skall få se besjungas. I boken som ligger till grund för operan The Tale of the Great Computing Machine, Sagan om den stora datamaskinen, möter vi inga namngivna människor utan hör bara en vänlig röst berätta om hur mänskligheten lade allt mer i datorernas virtuella händer och lät dem sköta allt mer. Sedan skedde en krasch och på den mörka, ogästvänliga jordytan var människan hjälplös. Så vid nästa uppbyggnad av en Dator blev kopplingarna hårdare och människans underkastelse mer total - till allas fromma...?
Gestaltningen på scen blir förstås annorlunda. Vi bevittnar något som liknar en födelse av den första kraftfulla Datamaskinen, ett långsamt framhalande av en hjärnformad tingest via en lång, glänsande navelsträng som dragits genom en krok på traversen i reaktorhallen. En sorts nativitetsscen där musiken klingar av medeltida psalmer.
Det höga utrymmet tjugofem meter under markytan utnyttjas väl på flera sätt. Våra mänskliga sångare och dansare, vilka här har namnen Hydrogenii, Oxygeni, Nitritio, Carbon och Argon, rör sig upp och ned i spiraltrappan mellan de olika våningarna på scenen. Den klassiska orgeln från biografen Skandia som nu är uppbyggd i reaktorhallen blir till en fysisk manifestation av den stora datamaskinen Computa, kompletterat av mänskliga musiker både på scengolvet och på högre våningar. Människorna spelar ett spel mot Computa, som ett Tetris med stiliserade armrörelser vilka görs snabbare och snabbare. En efter en slås människorna ut men åtminstone ett par av dem har roligt under tiden!
När mänskligheten övertygats om att låta sig övervakas av det implanterade Neurototal kan Computa avläsa vad alla gör och vet det bättre än de själva. Eller...? Vi får höra en oroväckande men mycket snygg sång från Hydrogenii vars hälsa hastigt försämras trots att Computa inte kan avläsa några fysiska fel, och en sorglig och tillika skön sång från Carbon vars finansiella situation utraderats och därmed hans existens. Men så förenas de mänskliga rösterna i en ljuvlig hyllning till datamaskinens kunniga ledning. Kanske är datamaskinerna bättre än vi i alla fall. För visst dansar Arina Trostyanetskaya underbart och kongenialt med musiken och platsen, men ABB-robotarnas armar har ju faktiskt fler leder och frihetsgrader och är ypperligt graciösa...
Carl Unander-Scharin, Åsa Unander-Scharin och Nils Spangenberg har skapat fantastisk text och musik, och de skickliga musikerna lyfter de goda sångarna Elísabet Eínarsdottir, Linnea Andreassen, Jakob Högström och John Erik Eleby. Det är en stor ynnest att få se en så här nyskapande opera baserad på en framsynt bok från 1966, på en så spännande plats och med så snygg scenografi, koreografi och framförande.
Hej Jenny½
SvaraRaderaDen här operan åter mycket intressant!Intressant det du skriver om datorerna och robotorna är bättre än vi! Gillar årtalet som boken skrevs! Mitt födelseår½:)
Otur med tekniken i början men vilken tur att det löste sig!
Marika Frykholm
Ja, det var verkligen en riktigt originell och intressant opera, och jag skulle önska att fler fick se och höra den! Det är litet trångt nere i reaktorhallen, så det kanske inte blir fler föreställningar där, men kanske sätts den upp senare igen!
SvaraRadera