Kentukis av Samantha Schweblin

Vid det här laget har jag lärt mig att jag inte förstår vad andra människor kommer att tycka är roligt eller underhållande. Det jag tycker verkar dumt blir lika lätt nästa stora hit som att den faller i glömska (vilket det mesta gör efter några år) och vice versa. Därför är jag inte så snabb med att avfärda den blandning av teknik och leksak som Samantha Schweblin byggt sin samling av berättelser kring, Kentukis, vilket är tre decimeter höga leksaker på hjul - med en kamera i ögonen, som kan se vad som händer hemma hos dess matte eller husse.

Du kan antingen köpa en kentuki, eller köpa en uppkoppling till en och bli den som styr dess ögon, hjul och begränsade ljud. När du köper leksaken eller tjänsten vet du inte vem som väntar i den andra ändan, och det är inte heller lätt att få reda på det. Det går, med hjälp av ritade tecken på golvet eller ett telefonnummer upphållet framför kentukins ögon, men det är inte alla som vill hitta eller bli hittade. Självklart vill heller inte alla bli överraskade när de köper sin uppkoppling. Grigor i Zagreb har en hel farm av surfplattor installerade med programvaran och han dokumenterar vad de är i för miljö, så att han kan sälja en uppkoppling till någon som är intresserad av just den sortens liv. 

Med litet inlevelse går det att föreställa sig varför någon blir intresserad av att utgöra den ena eller andra ändan av kentukin. I TV:s "reality"-serier ser vi ju hur många längtar efter att bli sedda i hur dumma tillstånd som helst. För andra blir kentukin ett litet husdjur som rullar efter en på golvet, kanske någon att pyssla om och ta hand om. Likaså kan någon på andra sidan engagera sig i livet hen ser genom kentukins ögon och hjälpa till så gott det går, eller också bara få upptäcka ett liv annorlunda än ens eget. Samantha Schweblin gör ett gott jobb med att visa flera variationer på de här inställningarna i bokens kapitel. Redan på några sidor får vi förståelse för den vi följer, och hur hen funderar inför personen och miljön på andra sidan.

Det är lätt att leva sig in i känslan av att den plyschklädda rullande dockan är en egen liten varelse (om man ser den från mattes/husses håll) som kan känna smärta och är rädd om sitt eget liv (om man ser det från kentukiförarens håll). Och det sitter ju faktiskt en människa i varje ände som kan bli rädd eller besviken när kontaktförsöken misslyckas och vänskapen/gemenskapen bryts och aldrig mer blir densamma. Den man trodde var en vän på andra sidan uppkopplingen kan visa sig vara någon helt annan än man trodde, till karaktär och utseende. 

Hur kentukiernas existens förändrar livet för några människor, och hur de faktiskt börjar förändra hela samhället, skildrar Samantha Schweblin mycket trovärdigt - och faktiskt ganska lockande. Även med alla historier i boken som går fel i minnet funderar jag på vad jag helst skulle vilja ha - en liten spion/vän i mitt hem eller ett par ögon in i en annans liv?

Fler böcker av Samantha Schweblin:

Räddningsavstånd

Sju tomma hus