The Lighthouse

Det är intressant hur fyren står för något beständigt och tryggt - ljuset som leder rätt i natten - och samtidigt något skrämmande. Det är inte helt konstigt, för fyren står ju ensligt, långt från andra människor, men kräver en människas ständiga underhåll för att det skall gå. Och hur underlig kan man inte bli till sinnes, om man inte var det från början, av att vara ensam i veckor med ett stort roterande ljus och omgiven av rytande hav? Och kan det inte vara ännu svårare att vara två i en fyrvaktarbostad - två män med var sina egenheter som skavs mot varandra?

Thomas Wake har styrt sin fyr i åratal, men även om han är skicklig på att sköta ljuset så är han strakbent och behöver en assistent som kan utföra de tyngre praktiska sysslorna. Och Ephraim Winslow som kommer ut på sitt första fyrvaktaruppdrag får verkligen slita med de tyngsta uppgifterna. Det är skottkärror med kol som skall styras över leriga stigar, oljedunkar som skall baxas upp till ljusgivaren själv, delar som skall underhållas och skrubbas för att hålla inte bara ljuset utan de båda gubbarna vid liv. Wake lagar maten - inte i Winslows smak - och tar hand om den stora lampan. Självklart vill Winslow få jobba med lampan, för att bli en kunnig fyrvaktare, men Wake vaktar den svartsjukt, mycket svartsjukt.

Filmatiseringen i svartvitt förstärker det karga och krävande vi ser av fyrvaktarlivet; blåst, regn, lera, smuts och påflugna måsar, och så ingen antydan till civilisation utan klippor, vindpinad natur och piskande vågor. Att Winslow drömmer mardrömmar redan första natten är inte konstigt, men efter hand börjar han se underliga saker även i vaket tillstånd. En hård storm blåser inne avlösningen som skulle komma efter fyra veckor. Den tystlåtna artigheten mellan dem går över gruffigt småbråk till en knappt tillbakahållen fientlighet doserad med galenskap. Robert Pattinson släpar sig envist fram genom sina slitsamma uppgifter, hallucinationer och möjliga övernaturliga händelser. Willem Dafoe är magnifik som den knarrige fyrvaktaren med återkommande välformulerade tal. Kameran väljer då och då vinklar där deras ansikten ser icke-mänskliga ut. Efter nästan två timmar film känns det som att man suttit fast med de båda männen i flera veckor och allt som annars skulle kallas galet ter sig som en helt naturlig fortsättning på omständigheterna. Vad finns där uppe i fyren, vad finns nere i havet, vem är kvar när historien är slut? The Lighthouse är en udda skräckberättelse som bygger på skruvade stämningar och det gör den mycket väl.