The Testaments av Margaret Atwood

Redan i första boken, The Handmaid's Tale, fick vi veta att Gileads rike skulle falla en dag. Men så snabbt gick det inte: The Testaments utspelar sig tio-femton år senare och vi ser delar av hur Gilead har utvecklat sig genom tre olika kvinnors berättelser. Nu har vi en ung generation som har vuxit upp utan att känna till något annat än Gilead och dess regler för kvinnors plats i samhället. Den unga Agnes har vuxit upp med en kärleksfull mor, som vi kan gissa inte är hennes biologiska mor, och går i skola med andra flickor från priviligerade hem. I skolan lär man sig absolut inte att läsa och skriva utan sedesamma saker som att brodera och arrangera blommor. Med hjälp av förvrängda berättelser ur Bibeln skräms flickorna till lydnad, nu och inför sitt liv som Hustru till någon av samhällets främsta män. Men det är oundvikligt att tonårsflickor viskar och skvallrar om saker de inte borde känna till, som vilka familjer som har högst ställning, vilka flickor som är födda av Tjänarinnor och kanske har litet sämre moral, och hur det kommer att bli att vara gift. De här passagerna hör till det mest livfulla i boken, tillsammans med Agnes funderingar på hur hon skulle kunna fly från sitt öde: hon kan ju inte läsa, hon vet inte vart gatorna leder, hon vet inte hur stort Gilead är och vart hon skulle gå för att komma därifrån.

Den andra flickan vi följer är Daisy, som vuxit upp i Kanada, grannlandet till Gilead som är ankomstort för kvinnor som flyr genom smugglarnätverk. Tidigt låter Daisy oss veta att det finns en hemlighet som omgärdar hennes ursprung, och berättar så historien som leder fram till hur hon själv fick reda på den.

Den tredje kvinnan som för ordet är Aunt Lydia, en av de vördade grundarna av gruppen av brunklädda Tanter som håller Gileads kvinnor i schack. Det är intressant och otäckt att läsa hennes minnen från dagarna då Gilead genomförde sin statskupp, och hur människor misshandlades och skrämdes till samarbete eller döden. Är man tillräckligt mån om sitt eget liv, mer vårdslös med andras, kapabel att ställa sig in hos människor man föraktar och listig nog att skaffa sig hållhakar på andra kan man karva sig en ganska säker nisch hos en diktatur och ha chansen att hämnas på dem som lägger krokben för en.

You pride yourself on being a realist, I told myself, so face the facts. There's been a coup, here in the United States, just as in times past in so many other countries. Any forced change of leadership is always followed by a move to crush the opposition. The opposition is led by the educated, so the educated are the first to be eliminated. You're a judge, so you are the educated, like it or not. They won't want you around.

Margaret Atwoods fortsättning på sin inflytelserika bok balanserar väl mellan att varken gå emot den framgångsrika filmatiseringen eller följa den slaviskt. En del fan favourites är upplockade till The Testaments, som Aunt Lydia och Baby Nicole, och det ger en god förankring i hur Gilead kan tänkas utvecklas under åren. Inblickarna i andra delar av samhället är också givande. Ändå tycker jag att den tredje och senaste säsongen av TV-serien är en mer lyckad gestaltning av utvecklingen, i hur mycket den kan visa nästan i förbigående: hur olika familjer använder sin makt för att bända Gileads regler litet efter hur just de vill leva, och hur June genom mer eller mindre väl valda ord försöker bända in kilar i samhällsbygget för att en gång få det att vackla.

I The Testaments pågår flera konspirationer, och ofta upplever jag att de riskfyllda uppdragen är för tunt genomtänkta och beskrivna för att bli trovärdiga - allt går för enkelt enligt plan. Det gör att jag tappar förtroendet för texten och inte lever mig in i berättarnas känslosvall under de ganska platta beskrivningarna av vad som händer. Tack och lov slipper vi alltför mycket av det nyspråk som Oryx & Crake flödade över av, men litet av det finns även här: SanctuCare, Particicution.

Något som kan stämma till eftertanke är att The Testaments liksom The Handmaid's Tale har ett efterord från forskare som samlats till ett återkommande symposium om Gilead. Vi får se hur diktaturen efter sitt fall börjar falla i glömska, kanske för att det känns smärtsamt, onödigt eller pinsamt att intressera sig för vad som hände, och att forskarna som studerar Gilead bara har tillgång till lösryckta fakta och inte hela berättelsen. De uppsluppna kommentarerna till vad man nyss upptäckt (dokumenten vi just läst) skär i hjärtat: hundratusentals människors rädsla och plåga är reducerade till statistik och ord på ett papper som en annan kan välja att läsa eller glömma.

Fler böcker av Margaret Atwood: 
The Handmaid's Tale
Oryx & Crake 
The Year of the Flood 
MaddAddam 
Stone Mattress