Space Opera av Catherynne M. Valente

Finalomgången i Eurovision drar fler röster än valet till EU-parlamentet. Kan man dra nytta av det? Slå samman de båda omröstningarna, eller stöpa om EU-demokratin från grunden? I rymden har man förstått värdet av att tävla i musik. När jorden till sist får ett öppet besök av utomjordingar, är det för den officiella inbjudan till the Metagalactic Grand Prix. Men - hur skall vi kunna tävla mot livsformer vi aldrig har träffat, vars musiksmak vi inte har en aning om eller kanske till och med ligger utanför området hörbart för människoöron? Till hjälp har vår gästande alien av arten Esca sammanställt en lista på möjliga tävlare för människosläktet, baserad på vad de sett i våra TV-utsändningar. Tyvärr är sammanställningen litet föråldrad och de enda där som fortfarande lever är gruppen längst ned på listan, Decibel Jones and the Absolute Zeros.

Som man kan gissa ligger även det gamla glampunkbandet i spillror, splittrade och olyckliga efter att trummisen tragiskt dog i en bilkrasch, och de forna framgångarna har förbytts till en über-proper tillvaro som bäste Englishblokeman för keyboardisten Oort St. Ultraviolet och en existens på dekis för sångaren Decibel Jones. Men har de något val när den underliga men ändå vänliga blåa typen som liknar Hjulben står med listan i handen/appendixet? Knappast, och snart är de bortsvepta i en korallrevsliknande farkost framvuxet ur en biff och ett glas mjölk.

Eller, snart och snart, det går snabbt för Oort och Dess, men det dröjer flera kapitel innan de verkligen kommer iväg. Catherynne M. Valente gör många utvikningar för att berätta om olika viktiga tillfällen i den metagalaktiska tävlingens historia, och på samma gång ge information om de ytterst varierade livsformer som ställer upp och deras varianter på musik. Många av tävlingsbidragen verkar extremt avancerade med sånger som ackompanjeras av feromoner eller andra ämnen som inducerar djupa känslor och väcker vackra minnen, sånger som infekterar lyssnarna med verkliga "earworms", och finalfyrverkerier där en del av befolkningen offras.

Till saken hör att tävlingen är på liv och död - för de senast inbjudna, alltså människosläktet. Kommer vi sist i Metagalactic Grand Prix kommer jorden och alla invånare att utplånas. Det är så man avgör om en livsform är sentient, med musiktävling istället för krig. Det är ett bättre test på intelligens och autonomi att undersöka om en art bara sysselsätter sig med det mest nödvändiga eller har låtit trubadurer, orkestrar och deras fans frodas.

Catherynne M. Valentes språk är en explosion av färger, glitter, udda kombinationer av kända och okända ting, överraskningar och inflikade skämtsamma detaljer. Det kan ta några sidor att komma in i det, men snart är vi många som känner igen stilen från Douglas Adams Liftarens Guide Till Galaxen. Därmed inte sagt att Space Opera härmar den ikoniska femdelade trilogin, nej, låt det vara välkommet att nya författare plockar upp Adams penna och fyller sitt universum med osannolika livsformer och sedvänjor som både är exakt lika och helt olika vad man kan hitta på jorden. För när Decibel Jones hamnar bland galaxens övriga tävlande trupper är han lika hemma som bland alla andra uppmärksamhetstörstande rockstjärnor han krökat med. Ja, förutom att några av dem försöker att döda honom, men han lyckas ändå hamna i säng med ett par av dem, och det är ingen idé att försöka hindra livsformer från att idka sex för det kommer de att göra ändå, lyder ett av många visdomsord från det här universats viktigaste handbok, Goguenar Gorcannon's Unkillable Facts. På tal om böcker är kapitelrubrikerna i Space Opera hämtade från romantiska låttitlar, och de större indelningarna av boken bär på citat från Conchita Wurst och våra egna Loreen och Måns Zelmerlöw. Man kan vilja sluka boken i ett svep, som krasande cellofanpapper kring mångfärgade karameller, eller en liten bit i taget så att man inte blir yr. Jag gjorde litet av båda och det fungerade bra för mig.

Fler böcker av Catherynne M. Valente:
Palimpsest