Färjan skall ta tre veckor, och sedan är det dags att börja det nya livet på Mars. Miljön på Mars är egentligen hård och ovälkomnande, men aningen bättre än på Jorden, där katastrofer har dödat miljoner människor och förgiftat atmosfären. Vi känner igen inredningen och personalen från Finlandsfärjor och shoppingcentra; inbjudande, lugnande, beredda på stora folksamlingar och också för att hägna in när det blir bråk. En rutinresa för besättningen, litet mer spännande för emigranterna på det stora skeppet Aniara.
Men Aniara tvingas väja för rymdskrot och skjuta ut sin skadade bränsleenhet. Nu är skeppet på väg bort från solsystemet utan möjlighet att styra sig rätt. Kaptenen Chefone talar lugnande till sina passagerare: vid närmsta stora himlakropp skall vi använda oss av gravitationen och svänga tillbaka. Det kommer dock inte att ta tre veckor utan snarare två år. Oron börjar sjuda. Vår huvudperson märker tydligt av det; Mimaroben, den som sköter Miman dit människor går för att få en tröstande upplevelse för alla sinnen av en oförstörd jord. Fler och fler söker sig dit med ett mer intensivt behov av tröst.
Filmen Aniara placerar Harry Martinssons berättelse i samtida miljöer och persongalleri, och fyller också i en del luckor läsaren själv fick tänka ut eller hoppa över: vissa nyskrivna sidodialoger som speglar stämningen på skeppet; hur maten räcker till på en treveckorsresa som plötsligt sträcker sig över flera år; relationer mellan de inblandade. Kanske litet överraskande spelas Mimaroben av en kvinna (och Daisi Doody av en vacker ung man), men rollen fylls perfekt av Emelie Jonsson med den nervösa energi som man kan tänka sig hos en person med en omvårdande och ansvarsfull roll. Ändå inte helt överraskande, för redan i boken är flera av de mest drivande personerna kvinnor: Astronomen, piloten Isagel och kultprästinnan Libidel, alla starkt gestaltade av Anneli Martini, Bianca Cruzeiro respektive Jennie Silfverhjelm.
Att följa boken alltför strängt är inte alltid bra när det gäller filmatiseringar, men för dem som saknar bokens diktform kan det nya formatet kanske skava. Den första allusionen på Martinssons poesi fick jag i kaptenens första tal till passagerarna; litet lyriskt i sin utformning men främst med den självsäkra auktoriteten hos en härskare som både har den mesta kunskapen om läget och oinskränkt makt. Senare skall han, väl spelad av Arvin Kananian, både missbruka sin auktoritet och behöva släppa efter när situationen blir mer allvarlig.
Egentligen hade jag velat se litet mer, och fler masscener, av det som människorna tar sig för för att orka med sin långa resa; att ta sig bort från vardagen via kulterna eller dansa sig till trött i Yurgen. Men fokus på Miman och Mimaroben, och momenten av uppdykande och försvinnande hopp, ger en stark upplevelse av hur känslorna kan svalla under de många år som Aniara rör sig ut, bort. Skådespeleriet, scenerna, dialogerna och miljöerna är genomgående av hög klass och minnesvärda. Säkert kommer en annan tid att tycka att Aniara från 2019 känns daterad, men det är rätt val av manusförfattare och regissörer att göra denna film till en Aniara för vår tid.
kul att du sett den, läste för flera år sedan.
SvaraRaderaEn väldigt bra film. Kul på många sätt; en svensk SF-film, byggd på en svensk litteraturklassiker, väldigt svensk dekor och med ett för SF ovanligt anslag.
SvaraRaderaSamtidigt en SF utan nästan allt jag normalt går igång på med SF; ingen fantasieggande tech, det händer inte så mycket, när det händer så händer det långsamt och väldigt dyster - rymden är ohyggligt stor, tidsperspektiven obegripligt långa, och människan ... ja, ni förstår nog.
Tyvärr lite klotter i form omkastning av vissa rollers kön, som vanligt väntat, men trist - måste alla verkligen buga sig för de närmsta kejsarinnorna?
Tack för detta! Ser fram emot att se filmen, och faktiskt läsa boken vilket jag ännu inte gjort (undrar varför....det är hög tid!)
SvaraRadera