Tack, Lars Norén, för att du fortsätter att ta vår oro, ilska och förnöjsamhet och forma dem till något som visar en tidlös kamp, tröstlöshet och ändå en väg ut. I Vintermusik vrider han banala fraser och vardagssituationer till något surrealistiskt, och i det kan han likna Kristina Lugn men han håller ett helt egen tonläge. Människorna på scenen är på solsemester och i dödens väntrum på samma gång, och även vi som inte kommit så långt i livet kan känna kylan.
Tidlöshet är verkligen något man kan känna när man ser de grekiska dramerna, skrivna för över tvåtusen år sedan, kanske inte lika direkt överförbara till dagens förhållande, men med fängslade människoöden. Dramatens uppsättning av Oidipus och Antigone frilade historierna från det avlägsna, historiska och visade logiken i människornas agerande och i hur de stöts mot varandra.
Moraliska och därtill teologiska teser bröts mot varandra i Budskapet till Maria, en pjäs som var tung att se både till handling och dialog, men därför mycket minnesvärd.
Ytterligare en fullträff fick Dramaten med den överväldigande uppsättningen av Peer Gynt, ännu en känd historia som lyser klarare för att den reducerats i ensemble och scenografi, men framför allt tack vare den fantastiske Erik Ehn i huvudrollen.
Utsålda, utsålda var de mest populära föreställningarna på Stadsteatern inför stängningen och renoveringen, och Snövit hörde till dem med all rätt. Vilken tur att jag hann smita in och se den fantastiska uppsättningen av asociala dvärgar och en överstimulerad Snövit!
Lika tacksam är jag att jag fick se Teater Almas fingertoppskänsliga uppsättning av Järnbörd, en pjäs som funnits i mina tankar i trettio år fastän jag inte fick se den förrän nu. De unga skådespelarna gjorde en stor insats och jag ser fram emot att se dem spela nya roller på fler scener.
Mot slutet av året fick vi ytterligare något fint från Dramatens stora scen, Mary Page Marlowe. Ett ganska vanligt liv i ett dussintal scener, olika skådespelerskor i samma roll och i andra roller, fragmenterat men ändå en helhet. Det är sådant som teater gör så väl, och det är nyttigt för oss åskådare att leva oss in i vad som ser och själva tråckla ihop sammanhanget.
Tidlöshet är verkligen något man kan känna när man ser de grekiska dramerna, skrivna för över tvåtusen år sedan, kanske inte lika direkt överförbara till dagens förhållande, men med fängslade människoöden. Dramatens uppsättning av Oidipus och Antigone frilade historierna från det avlägsna, historiska och visade logiken i människornas agerande och i hur de stöts mot varandra.
Moraliska och därtill teologiska teser bröts mot varandra i Budskapet till Maria, en pjäs som var tung att se både till handling och dialog, men därför mycket minnesvärd.
Ytterligare en fullträff fick Dramaten med den överväldigande uppsättningen av Peer Gynt, ännu en känd historia som lyser klarare för att den reducerats i ensemble och scenografi, men framför allt tack vare den fantastiske Erik Ehn i huvudrollen.
Utsålda, utsålda var de mest populära föreställningarna på Stadsteatern inför stängningen och renoveringen, och Snövit hörde till dem med all rätt. Vilken tur att jag hann smita in och se den fantastiska uppsättningen av asociala dvärgar och en överstimulerad Snövit!
Lika tacksam är jag att jag fick se Teater Almas fingertoppskänsliga uppsättning av Järnbörd, en pjäs som funnits i mina tankar i trettio år fastän jag inte fick se den förrän nu. De unga skådespelarna gjorde en stor insats och jag ser fram emot att se dem spela nya roller på fler scener.
Mot slutet av året fick vi ytterligare något fint från Dramatens stora scen, Mary Page Marlowe. Ett ganska vanligt liv i ett dussintal scener, olika skådespelerskor i samma roll och i andra roller, fragmenterat men ändå en helhet. Det är sådant som teater gör så väl, och det är nyttigt för oss åskådare att leva oss in i vad som ser och själva tråckla ihop sammanhanget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar