De tvingande direktiven att lyda och skydda människor finns dock kvar hos flera av modellerna som designades innan utdöendet, vilket begränsar deras handlingsutrymme. Det har lett till ett slavsamhälle där de mest fria androiderna kan styra över liv och död för andra, vilket vi blir varse redan på de första sidorna av Saturn's Children, där en aristo nonchalant beordrar sina tjänare att döda vår huvudperson Freya, som stillsamt sitter och sörjer sin tillvaro.
En del av modellerna är utökade med extra präglingar som människorna önskade. Freya är en sexrobot och kan inte motstå att bli upphetsad i närvaron av en mänsklig man, eller i vissa fall också en android med tillräckligt människolikt utseende. Det är förstås inget förvånande att snuskgubbar i alla tider kommer att vilja ha snygga, underdåniga kvinnor som inget hellre önskar att tillfredsställa dem. Mer irriterande är hur ofta Charles Stross låter Freyas betingning sätta in i alla de situationer hon hamnar i, ingående och ändå banalt beskrivet. För när Freya måste fly från den hatfyllda ariston på Venus rekryteras hon in i ett spionäventyr med flera lager av identitetsbyten.
Freyas jakt och jakten på Freya går från planet till planet, och alla är de iskalla (Mars) eller brännande heta (Merkurius solsida) eller bådadera. Om det är något ur boken som är minnesvärt så är det de karga förhållandena på alla planeter; vi påminns om att människor inte skulle klara atmosfären eller temperaturen, och även Freya och hennes likar prövas hårt av miljöerna. Det bidrar till känslan av att det saknas något i framtidsvärlden - den lilla, mjuka människan eller pink goo som det halvt vetenskapliga, halvt nedlåtande uttrycket är. Men den känslan kommer främst av att Charles Stross inte skriver tillräckligt väl för att ge personlighet åt sina karaktärer, hur många fysiska egenskaper han än ger dem. Saturn's Children är ett dåligt uttänkt och dåligt genomfört försök att skriva en sexig noir-historia med robotar, och resultatet blir bara pubertalt och pinsamt.
Fler böcker av Charles Stross:
Singularity Sky
Neptune's Brood
Själv gillade jag den, och när jag 2009 läst den skrev jag på min blogg:
SvaraRadera"En på många sätt underbar sf-roman: Mänskligheten har försvunnit och kvar är robotarna.
Huvudpersonen är en robot som tillverkats för att vara prostituerad, och har alltså inte längre någon funktion. Trots dessa förutsättningar identifierar man sig lätt med henne och följer med spänning hennes äventyr och sexuella eskapader - t ex samlag med ett rymdskepp... Vi besöker nästan alla solsystemets planeter och ytterligare någon. När man börjar byta ut eller dubblera sitt medvetande och alla minnen med andra robotar blir det dock lite för knepigt att förstå vad som egentligen händer, vilket är synd på en annars fascinerande bok." Just att använda robotarna för att spegla mänskligt beteende tycker jag var lyckat. Att en bok utan en enda människa ändå kan säga så mycket om mänskliga svagheter är fascinerande.
En annan på ett sätt liknande bok av Stross är hans i mitt tycke mest lyckade (som jag läst), The Glasshouse. Om den skrev jag 2008: "En riktigt trevlig äkta SF-roman med massor av idéer och reflektioner över vår egen tid. Egentligen är handlingen förlagd långt i framtiden men genom att glashuset är en konstruerad värld där man observerar hur människor från framtiden beter sig i en småstad från ca 1960. Kul t ex att huvudpersonen inte tror sina öron när han/hon (för detta är queer SF) får höra att kvinnan stannar hemma och tar hand om huset medan mannen går till arbetet." Stross har berättat att den boken inte sålde särskilt bra så det blev ingen uppföljare som han annars tänkt. Synd.
Tack så mycket för din intressanta kommentar! Det är alltid bra att höra från folk som inte tycker likadant. Jo, visst är det spännande att läsa om ett människo-centriskt universum som förlorat människan i mitten!
SvaraRaderaStort tack för tipset om The Glasshouse, den skall jag ge mig på någon gång!