lördag 27 januari 2018

Frontens gryningsfärg på Stadsteatern

Om dina angripare är religiösa fundamentalister, har du som kvinna ännu mer att förlora om de vinner över dig i kriget. Den begränsade frihet du har nu kan inskränkas till ingenting och en livslång plåga som slav till män som anser sig ha rätt att styra över kvinnor. Kurdernas kamp mot IS lockade kvinnor till soldatlivet, för att få försvara sig och också för att komma ifrån förväntningar om underdånighet hemmavid. Mustafa Can träffade några av de kvinnliga soldaterna och förmedlat deras intryck till en teaterpjäs.


Jargongen vid fronten är halvrå; beklaganden över nytillkomna som inte lärt sig rutinerna än, en tuffhet som bygger på stark lojalitet med varandra. Jag hade för övrigt gärna sett mer av det här onormala vardagslivet, men det var å andra sidan bra att pjäsen inte blev för lång.


Zelal som blir skadad får åka hem, och äntligen äta favoriträtten som hon längtat efter. Men hur kan hon uppskatta mammas mat och omsorger när hon varit med om så svåra saker som hon inte kan berätta om? Snart är hon tillbaka hos väninnorna vid fronten igen. Pjäsen låter grymheterna komma in i enskilda minnesbilder som berättas långsamt och i detalj medan spänningen sakta stiger. Hur kan soldaterna återgå till ett stillsamt vardagsliv när de varit med om detta? När många av dem de försvarat inte vill veta av de hemska omständigheterna?


På halvannan timme hinner vi få en aning om vardagen vid fronten, och om hur nödvändigt motståndet är för kvinnorna som vill försvara sina liv och sin livsstil. Ondskan bränner till men tynger inte ned pjäsen, vilket gör att en åskådare lättare kan ta till sig det som sägs utan att helt tappa modet. Alla på scenen är utmärkta, men främst de fyra som spelar de unga soldaterna: Alma Pöysti, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Johanna Lazcano och Elmira Arikan.

Länk till Stadsteaterns sida om Frontens gryningsfärg

Foto: Carl Thorborg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar