Utställningen heter egentligen 50 år tillsammans och visar verk av konstnärsparet Tor-Göran Henriksson (1939-2013) och Ulla Fries (f 1946), men de båda gör så distinkt och intressant konst att de är värda varsin puff. Tor-Göran Henriksson var läkare och började arbeta på Akademiska Sjukhuset i Uppsala under en tid då en underdånig och ibland skrämd attityd mot läkare levde kvar. Men hans sympati ligger hos patienterna och i högsta grad hos sjuksystrarna, den hårt arbetande och hängivna personalen som ofta var de inlagdas och varandras tröst.
Bror Hjorths naiva uttryck har inspiretat honom, men Henriksson har en egen stil som genomsyrar både tavlorna och skulpturerna som visas i utställnignen. Systrarna har klassiska uniformer i milt blått och vitt - färger som tilltalade Henriksson av flera skäl - och svagt definierade anletsdrag, säkert inte för att de var utbytbara utan för att de för oroliga patienter flöt ihop till en och samma omtänksamma varelse. Än mer anonyma är patienterna i bilderna, ofta små små intill de normalstora läkarna och sjuksystrarna, auktoriteterna.
Och så finns där förståelsen för det dagliga verket som systrarna utför, de korta och kanske frustrerande pauserna illustrerat av en tavla med ett minimalt uppdukat fikafat; en cigarett och en stunds vila; eller en dans med en förstående medsyster. En kort insikt i livet som sjuksyster för oss som bara är gäster på lasaretten, eller ögonblick av igenkänning för dem som jobbar där.
Länk till Uppsala Konstmuseums sida om utställningen
Bror Hjorths naiva uttryck har inspiretat honom, men Henriksson har en egen stil som genomsyrar både tavlorna och skulpturerna som visas i utställnignen. Systrarna har klassiska uniformer i milt blått och vitt - färger som tilltalade Henriksson av flera skäl - och svagt definierade anletsdrag, säkert inte för att de var utbytbara utan för att de för oroliga patienter flöt ihop till en och samma omtänksamma varelse. Än mer anonyma är patienterna i bilderna, ofta små små intill de normalstora läkarna och sjuksystrarna, auktoriteterna.
Och så finns där förståelsen för det dagliga verket som systrarna utför, de korta och kanske frustrerande pauserna illustrerat av en tavla med ett minimalt uppdukat fikafat; en cigarett och en stunds vila; eller en dans med en förstående medsyster. En kort insikt i livet som sjuksyster för oss som bara är gäster på lasaretten, eller ögonblick av igenkänning för dem som jobbar där.
TACK! Så fint du skriver om en fin konstnär - som jag saknar så mycket. /Lena
SvaraRaderaTack så mycket för uppskattningen! Det var verkligen en bra och upplysande utställning på många sätt.
SvaraRadera