fredag 29 september 2017

Exit West av Mohsin Hamid

Vi hör många hjärtslitande berättelser om flykt från krigsdrabbade områden till lugnare länder; att vandra genom bergsområden utom synhåll för beväpnade vakter; att tränga ihop sig i små båtar och hoppas att havet inte välter dem; älskade familjemedlemmar som inte klarar sig hela vägen. De berättelserna är så dramatiska att de kan fylla hela fokus, men under en flytt eller en flykt finns så många andra tankar och känslor. Dem kan Mohsin Hamid sätta ljus på när han i boken Exit West plockar bort de mest dramatiska delarna med själva flykten, genom att låta det uppstå dörrar som - oförklarat - låter en passera och komma ut i en annan världsdel.

Saeed och Nadia lever i ett land där förtrycket och osäkerheten hela tiden blir större. Det hörs muller från strider från gator längre bort, och efter hand kommer dödandet så nära inpå att människor måste barrikadera sig i sina hem under utegångsförbudet. Samtidigt går rykten om dörrarna som kan låta en ta sig bort från staden; vart vet man inte, men förmodligen till ett bättre ställe än inbördeskriget i hemlandet. Ändå sker det ingen rusning till dörrarna. Nadia och Saeed har olika inställningar till att lämna sitt land för att antagligen aldrig komma tillbaka.

Passagen genom dörren är lyckosam; de hamnar i ett tomt lyxhus i ett fint Londonkvarter och de får till och med ett eget rum. Ankomsten av så många flyktingar till London och andra ställen orsakar en del motstånd bland de redan boende, liksom stöd för de nyanlända från andra infödda. Mitt i boken börjar jag fundera på hur centrerad den är på här och nu för Nadia och Saeed, att de knappt håller sig informerade om vad som händer i landet de lämnat, men jag inser att det hör till de smärtpunkter, liksom den fysiska flykten, som Mohsin Hamid har skalat bort för att tydligare kunna visa den personliga utvecklingen för människorna som flyr. På liknande sätt läser jag också det faktum att offentliga resurser och uppmärksamhet i berättelsen läggs på att bereda plats för de många nyankomna, inte på att förändra situationen i andra länder så att människor inte behöver fly från dem, som om de många anländande vore en ny naturkraft att räkna med för överskådlig framtid.

När berättelsen börjar är Nadias och Saeeds förhållande nytt och prövande, och även om de finner stor gemenskap hos varandra hinner inte deras kärlek fördjupas innan allvaret slår till. De är lika på en del sätt och olika på en del sätt, och under flykten prövas deras personligheter mot varandra och mot hållbarheten i deras relation. Det är i mina ögon ytterligare ett sätt av Hamid att frilägga och belysa mänskliga problem; även äkta par med årtionden av kärlek och sammanhållning bakom sig kommer att skava sig på varandra om de hamnade i situationer som Saeed och Nadia.

Jag är inte helt förtjust i Mohsin Hamids sätt att stapla bisatser på varandra med komma emellan, men han är bra på att välja scener som säger mycket om den yttre och inre situationen för Nadia och Saeed. Med greppet att skala bort de största sorgerna och kaoset låter han den personliga oron och förvirringen kännas starkare, och även de kan ibland lämna djupa spår hos en människa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar