Det finns konst som berör mig djupt, och sådan som jag tror är utsnuten med vänsternäven. En del konst är säkert skapad på rutin eller till och med spekulation, medan annan är noggrant uttänkt för att skapa känslor om något viktigt. Även den senare formen kan antingen verkligen få fram sitt budskap, eller skrattas bort som överpretentiöst. För egen del tror jag säkert att jag fått stora upplevelser av slarvigt gjord konst och vice versa, men det oroar mig inte. Däremot tycker jag att jargongen om konstnärskap och konstverk kan vara både intressant och skrattretande, och ibland till och med litet av varje samtidigt.
Filmen The Square petar en del på konstnärsvärlden och dess fluffiga uttalanden om konst. Människorna som jobbar på muséet X-Royal i Stockholm kan knappt själva tyda installationerna eller de ordrika meningarna om dem, i synnerhet inte museichefen Christian. Det är otroligt roligt att se kulturarbetarna försöka ta sig själva på allvar; de yngre fortfarande med tro på Konsten, de äldre mer och mer inseende att de är ute på tunn is. Lägg på det ett behov av att positionera muséet och få uppmärksamhet och besökare. Två unga, hetsiga PR-killar snackar in ledningsteamet på en extremt provokativ reklamfilm i några möten med bonuskul som en liten bebis i armarna på sin grånade pappa vid beslutsfattarbordet.
Samtidigt snubblar Christian in i alltmer krångel i privatlivet, krångel som avspeglar det som muséet just nu sysslar med; tillit till andra och omtanke om barnen i samhället. De här problemen är roliga på ett annat sätt än de skitnödiga konstnärsproblemen, och de blir också mer och mer allvarliga och tar överhanden över filmen. Den korskoppling som skulle kunna göras mellan de två planen - tillit och barnens väl på museum och i privatlivet - hade kunnat renodlas bättre. Istället blir det en massa hastiga scener där Christians bufflighet mot människor ställs mot det förment kärleksfulla budskapet från muséet, och det är då jag börjar önska att filmen istället delats upp i två helt olika filmer, särskilt som den också är nästan två och en halv timme lång.
Man hinner som sagt få många goda skratt åt The Square, men filmen frustrerar också genom att den lämnar så mycket obesvarat. Inte på så sätt att den ställer frågor som får åskådaren att fundera på svaren, utan att den skapar jobbiga situationer och inte ger någon antydan om hur det går. Det minsta problemet av det slaget är varför kulturjournalisten Anne bor tillsammans med en schimpans. Ruben Östlund är en skicklig regissör och detta var säkert helt och hållet hans intention, men precis som med Turist blir slutet så grovhugget att det drar ned intrycket av filmen.
Filmen The Square petar en del på konstnärsvärlden och dess fluffiga uttalanden om konst. Människorna som jobbar på muséet X-Royal i Stockholm kan knappt själva tyda installationerna eller de ordrika meningarna om dem, i synnerhet inte museichefen Christian. Det är otroligt roligt att se kulturarbetarna försöka ta sig själva på allvar; de yngre fortfarande med tro på Konsten, de äldre mer och mer inseende att de är ute på tunn is. Lägg på det ett behov av att positionera muséet och få uppmärksamhet och besökare. Två unga, hetsiga PR-killar snackar in ledningsteamet på en extremt provokativ reklamfilm i några möten med bonuskul som en liten bebis i armarna på sin grånade pappa vid beslutsfattarbordet.
Samtidigt snubblar Christian in i alltmer krångel i privatlivet, krångel som avspeglar det som muséet just nu sysslar med; tillit till andra och omtanke om barnen i samhället. De här problemen är roliga på ett annat sätt än de skitnödiga konstnärsproblemen, och de blir också mer och mer allvarliga och tar överhanden över filmen. Den korskoppling som skulle kunna göras mellan de två planen - tillit och barnens väl på museum och i privatlivet - hade kunnat renodlas bättre. Istället blir det en massa hastiga scener där Christians bufflighet mot människor ställs mot det förment kärleksfulla budskapet från muséet, och det är då jag börjar önska att filmen istället delats upp i två helt olika filmer, särskilt som den också är nästan två och en halv timme lång.
Man hinner som sagt få många goda skratt åt The Square, men filmen frustrerar också genom att den lämnar så mycket obesvarat. Inte på så sätt att den ställer frågor som får åskådaren att fundera på svaren, utan att den skapar jobbiga situationer och inte ger någon antydan om hur det går. Det minsta problemet av det slaget är varför kulturjournalisten Anne bor tillsammans med en schimpans. Ruben Östlund är en skicklig regissör och detta var säkert helt och hållet hans intention, men precis som med Turist blir slutet så grovhugget att det drar ned intrycket av filmen.
En rätt rolig film som dock ibland är lite stolpig och ofta lämnar ouppklarade frågor om vad som skedde/sker i filmen. Lite svårt att förstå att den vann pris i Cannes (särskilt då min Toyota inte syns i bild, trots inspelning i "mitt" garage!). Kanske plockade den interna konstvärlds-poäng och lockade med skandinaviska exotism.
SvaraRaderaJa, för centraleuropeiska tittare är filmen säkert exotisk på flera sätt! Och många filmnördar har säkert skavt armbågarna mot konstnördar och skrattar nog extra åt att någon driver med dem!
SvaraRaderaKul ändå att vi såg filmen på fina biografen Victoria, bara några hundra meter från där en av garagescenerna spelades in, och att vi hade råkat gå dit för att hämta bilen strax efter att inspelningen avslutats så att vi visste att titta efter den scenen!
Tack för den recensionen. Lite klokare blev jag om en film jag egentligen inte fattar meningen med, hur välspelad den än är.
SvaraRaderaJag fick ju faktiskt en ledtråd till just idag när en annan recension nämnde Ruben Östlunds film De ofrivilliga. Jag har mest tänkt tillbaka på Turist, men i De ofrivilliga har han redan temat om grupptryck och när någon vågar ta steget att bryta sig ur det. Det finns några sådana scener i The Square också, och det hör till de mest tänkvärda. Men fortfarande önskar jag att han hade renodlat vad han ville säga till minst två olika filmer.
SvaraRadera