The Underground Railroad av Colson Whitehead

Den underjordiska järnvägen var det poetiska namnet på det hemliga system där människor hjälpte slavar att fly från amerikanska Södern uppåt landet till stater där de kunde leva som fria. Som barn föreställde sig Colson Whitehead en verklig järnväg, och den har tagit form på sidorna i hans hyllade bok The Underground Railroad. Men själva järnvägstunnlarna, lokomotiven och vagnarna spelar en biroll, visserligen viktig, i handlingen.

I de första kapitlen visar Whitehead realiteten av livet som slav: det ständiga och tunga arbetet, de påvra levnadsförhållandena, de grymma straffen för förseelser eller för ägarens dåliga humör. Tätt intvinnat med de kroppsliga plågorna visar han de mentala bojorna; att tvingas att vara slav, att skrämmas till att aldrig våga fly, att vara ägodel till någon som föraktar dig, att dessutom behöva kämpa för din plats mot de andra slavarna på plantagen. Whitehead fördjupar sig inte i de blodigaste detaljerna, men smärtan och det berövade hoppet står klart ändå.

Cora, bokens huvudperson, rymmer tillsammans med Caesar, och redan under första flyktnatten spills blod och snart också människoliv. De lyckas ta det underjordiska tåget från Georgia till South Carolina, som till en början verkar som ett paradis jämfört med deras tidigare slavliv. Men det finns fortfarande en underton av nedlåtenhet hos de hjälpsamma vita människorna, därtill en början på något som säkerligen kommer att krossa lugnet i den prydligt ordnade staten, och värst av allt de slavjägare som med lagen på sin sida letar upp förrymda slavar och tvingar hem dem till sina "ägare".

Colson Whitehead har i sin berättelse renodlat olika attityder mot slavar och vita och byggt hela samhällen kring dessa olika sorters relationer. Från den relativa tryggheten i South Carolina hamnar Cora i North Carolina, där rädslan för den svarte mannen har lett till lagstiftning mot svartas existens i staten, lagar som efterlevs på blodigaste sätt, via offentliga lynchningar som gör alla inneboende till delaktiga i utrotandet. I de sista kapitlen börjar även före detta slavar diskutera hur de bäst skall organisera sitt samhälle som fria; skall det bara omfatta mönstermedborgare för att bevisa för de vita grannarna att de är värdiga (och inte något hot) eller skall de också ta emot dem som super, stjäl och hamnar i bråk? Med alla rymningens fasor i bakhuvudet är det svårt att inte känna sympati för den sistnämnda gruppen av stackare. Detta är också en fin vändning som visar hur svårt det är att skapa en enhetlig frihetsrörelse av ett förtryckt folk, men att det inte är tillräcklig anledning att avvisa deras krav.

Kortare kapitel centreras kring bifigurer i boken, men huvudberättelsen tillhör Cora. Allteftersom hon upplever nya saker reflekterar hon över det hon utsätts för och hur den vite mannen måste vara funtad för att oupphörligen ta för sig av världen: landet Amerika från indianerna, svarta liv till ägodelar som arbetas till döds. Inställningen till svarta människor måste vara oförsonlig och hänsynslös, och spridas till alla i samhället, även de som inte äger slavar. Under största delen av boken gjorde det ont att läsa om slavägarnas och slavjägarnas illvilja och skadeglädje då de slår sönder ännu en svart människas liv. Det är omöjligt att acceptera att det hände och fortfarande händer idag. Colson Whiteheads välskrivna bok är en av alla påminnelser vi måste ge oss själva för att komma ihåg att protestera mot orättvisor.