Ovissheten är bortröjd: vår huvudperson är en replikant. Han har inget namn, bara ett serienummer som vänskapligt förkortas till 'K'. Hur känns det att jaga sina egna, frågar enstöringen han hämtar in i öppningsscenen. Men K:s modell, Nexus-9, är konstruerad för att inte bekymra sig om det, inte bli arg av "rasistiska" skällsord, inte börja längta efter mänsklig närhet, vilket kontrolleras medelst ett lögndetektorliknande test varje gång han kommer tillbaka efter ett uppdrag till sin chef på LAPD.
Men Nexus-9-modellen är ändå skapad mycket människolik: K äter, sover, har en egen lägenhet och även en egen pleasure model, den allestädes tillgängliga JOI-modellen som dyker upp som reklam för sig själv i stadsbilden med jämna mellanrum. Det finns alltså ett stråk av längtan efter närhet hos Nexus-9, eller är det bara lust och åtrå, vilket verkar vara tillåtet för en replikant? Gränsen mellan AI och människa intresserar mig mycket, och jag försöker dissekera förutsättningarna och reglerna för konstruktionerna i varje film eller bok på temat, och kan inte låta bli att fördjupa mig i det även i den här filmrecensionen.
Liksom K utvecklas och förändras JOI av indata, och med tiden har de lärt känna varandra och kommit varandra mycket nära. Det förvånar mig litet att inte detta ger avtryck i den regelbundna debriefingen av K:s känslor. Det finns ett intressant scen när JOI säger till K "Jag blir så lycklig av att vara med dig", en standardreplik för att bygga relationer mellan människor. K svarar "Du behöver inte säga så till mig" - ser han igenom JOI-repertoaren eller visar han medvetet skillnaden mellan sig och en människa? Tyvärr fortsätter sedan filmen, som de alltid gör, på spåret att visa replikanternas likhet istället för olikhet med människor, och i mina ögon blir då relationen mellan K och JOI bara en ursäkt för några scener med kärlek/sex/naken kvinnokropp, vilket vi säkert inte kommer undan heller i framtiden. Det förvånar mig ändå, med så starka kvinnor som K:s chef i filmen, att vi inte ser fler exploaterade replikantmän år 2049.
Med det sagt tycker jag ändå att filmen är mycket bra, framför allt för den dystra men trovärdiga framtiden som målas upp. Utanför Los Angeles gator, som antingen dränks i regn eller täcks av snö som liknar askflagor, finns vidsträckta områden av odlingsland - proteinrika maskar i vattentankar - sopberg där barnslavar återvinner elektronikskrot, och så det övergivna Las Vegas, förgiftat av radioaktivitet. Dit tar sig K i jakten på en man som har en av ledtrådarna till mysteriet i inledningsscenerna - Rick Deckard. Men det är fler som söker honom, och kampen om nyckeln till replikanternas framtid blir brutal, extra ödesdiger och skrämmande snygg i de dystopiska landskapen av gul sand och rovgiriga stormvågor.
Regissören Dennis Villeneuve är bra på att skapa drömska scener med stor tyngd, men precis som i Arrival faller filmen på slutet då handlingen inte helt håller samman för att Villeneuve väljer dramaturgisk spänning framför fullständig logik. Det går att pussla ihop allt med egen god vilja, och jag väljer att göra det och även se fram emot den oundvikliga uppföljaren, för jag vill återvända till världen i Blade Runner 2049, hur farlig och hård den än är.
Men Nexus-9-modellen är ändå skapad mycket människolik: K äter, sover, har en egen lägenhet och även en egen pleasure model, den allestädes tillgängliga JOI-modellen som dyker upp som reklam för sig själv i stadsbilden med jämna mellanrum. Det finns alltså ett stråk av längtan efter närhet hos Nexus-9, eller är det bara lust och åtrå, vilket verkar vara tillåtet för en replikant? Gränsen mellan AI och människa intresserar mig mycket, och jag försöker dissekera förutsättningarna och reglerna för konstruktionerna i varje film eller bok på temat, och kan inte låta bli att fördjupa mig i det även i den här filmrecensionen.
Liksom K utvecklas och förändras JOI av indata, och med tiden har de lärt känna varandra och kommit varandra mycket nära. Det förvånar mig litet att inte detta ger avtryck i den regelbundna debriefingen av K:s känslor. Det finns ett intressant scen när JOI säger till K "Jag blir så lycklig av att vara med dig", en standardreplik för att bygga relationer mellan människor. K svarar "Du behöver inte säga så till mig" - ser han igenom JOI-repertoaren eller visar han medvetet skillnaden mellan sig och en människa? Tyvärr fortsätter sedan filmen, som de alltid gör, på spåret att visa replikanternas likhet istället för olikhet med människor, och i mina ögon blir då relationen mellan K och JOI bara en ursäkt för några scener med kärlek/sex/naken kvinnokropp, vilket vi säkert inte kommer undan heller i framtiden. Det förvånar mig ändå, med så starka kvinnor som K:s chef i filmen, att vi inte ser fler exploaterade replikantmän år 2049.
Med det sagt tycker jag ändå att filmen är mycket bra, framför allt för den dystra men trovärdiga framtiden som målas upp. Utanför Los Angeles gator, som antingen dränks i regn eller täcks av snö som liknar askflagor, finns vidsträckta områden av odlingsland - proteinrika maskar i vattentankar - sopberg där barnslavar återvinner elektronikskrot, och så det övergivna Las Vegas, förgiftat av radioaktivitet. Dit tar sig K i jakten på en man som har en av ledtrådarna till mysteriet i inledningsscenerna - Rick Deckard. Men det är fler som söker honom, och kampen om nyckeln till replikanternas framtid blir brutal, extra ödesdiger och skrämmande snygg i de dystopiska landskapen av gul sand och rovgiriga stormvågor.
Regissören Dennis Villeneuve är bra på att skapa drömska scener med stor tyngd, men precis som i Arrival faller filmen på slutet då handlingen inte helt håller samman för att Villeneuve väljer dramaturgisk spänning framför fullständig logik. Det går att pussla ihop allt med egen god vilja, och jag väljer att göra det och även se fram emot den oundvikliga uppföljaren, för jag vill återvända till världen i Blade Runner 2049, hur farlig och hård den än är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar