Den lilla, näpna Judy Garland tog världen med storm, växte sedan upp och fick dottern Liza Minelli, också hon en kändis. Båda två har dövat sina sorger med alkohol och droger, och haft svår ångest, men också sjungit sånger som blivit odödliga i deras tolkningar. Publikens kärlek är kanske den starkaste drogen, men nog så svår att bygga sitt liv på. I föreställningen Judy & Liza spelar systrarna Sofia och Gabriella Lockwall mor och dotter.
Korta replikväxlingar varvas med sånger, de kända och älskade sångerna, med säker hand ackompanjerade av Malena Jönsson vid elpianot. Tre personer på en liten scen kan svårligen låta lika pampigt som en sångerska backad av en stor orkester, men även om det är meningen att öppningslåtarna skall låta trevande och osäkra, så hade jag önskat mer av den energin som kommer fram när kvinnorna sjunger gemensamt från hjärtat; All That Jazz, Money (Makes The World Go Round), och Happy Days Are Here Again.
En kronologisk redogörelse för de bådas liv hade blivit tråkigt, och istället plockas viktiga skeden ur de båda kvinnoliven fram mellan sångerna. Dock blir scenerna litet fragmentariska; det böljar snabbt fram och tillbaka mellan besvikelse från dottern och försäkran om kärlek från modern, och inga känslor hinner slå igenom rejält innan nästa kommer. Om de korta scenerna renodlats mer hade de kunnat bli mer gripande och minnesvärda för publiken.
Den timslånga föreställningen om två av nittonhundratalets stora entertainers är underhållande och innehåller många bra sånger, och det är bra gjort av gruppen att sätta ihop den och sätta upp den.
Länk till systrarna Lockwalls hemsida
Korta replikväxlingar varvas med sånger, de kända och älskade sångerna, med säker hand ackompanjerade av Malena Jönsson vid elpianot. Tre personer på en liten scen kan svårligen låta lika pampigt som en sångerska backad av en stor orkester, men även om det är meningen att öppningslåtarna skall låta trevande och osäkra, så hade jag önskat mer av den energin som kommer fram när kvinnorna sjunger gemensamt från hjärtat; All That Jazz, Money (Makes The World Go Round), och Happy Days Are Here Again.
En kronologisk redogörelse för de bådas liv hade blivit tråkigt, och istället plockas viktiga skeden ur de båda kvinnoliven fram mellan sångerna. Dock blir scenerna litet fragmentariska; det böljar snabbt fram och tillbaka mellan besvikelse från dottern och försäkran om kärlek från modern, och inga känslor hinner slå igenom rejält innan nästa kommer. Om de korta scenerna renodlats mer hade de kunnat bli mer gripande och minnesvärda för publiken.
Den timslånga föreställningen om två av nittonhundratalets stora entertainers är underhållande och innehåller många bra sånger, och det är bra gjort av gruppen att sätta ihop den och sätta upp den.
Länk till systrarna Lockwalls hemsida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar