torsdag 6 april 2017

Bernardas Hus på Stadsteatern

I likadana strama, svarta klänningar försvinner skillnader i längd och hårfärg mot den svarta bakgrunden, och de sju systrarna ser likadana ut. Vi kommer inte att behöva lära oss deras namn, och det är bra att få slippa den ofta litet stressande faktorn i pjäsen. De personliga livsödena, med önskningar och sorger och problem, fördelas över hela syskonskaran som ringar över vattnet, eller ännu oftare i form av eruptioner som bryter ut på ett ställe och fortsätter vidare. Lösryckta meningar ur pjäsen hackas fram under konvulsioner. Upphettade scener spelas upp gång på gång med stegrande intensitet - och därefter vänder sig de deltagande mot publiken med nollställd blick. Jag älskar, älskar, älskar den stela estetiken och hur skådespelerskorna föder fram med hela kroppen inte bara pjäsen utan alla hinder, förbud, fördömanden och omgivningens skvaller.


Scenerna där skådespelerskorna vänder sig mot oss åskådare blir en tydlig påminnelse om att vi ser en pjäs, men också, på ett djupare plan, att Bernardas döttrars tragedi blir ett skådespel för oss att frossa i. Det påpekas ännu en gång i en scen nära slutet när några av kvinnorna fräser åt oss att gå hem och sladdra om det här.


En kamera är placerad i taket, och tidvis projiceras dess bild på väggen bakom scenen, en tvådimensionell extravinkel där de långa svarta klänningarna och skuggorna fortfarande gör de sju systrarna till en ourskiljbar massa. Ändå väcks sympatin där en av dem försöker sticka foten utanför scenkanten, i hopp om att få gifta sig med mannen hon älskar. Det är skönt att humorn får ta överhanden när alla systrarna rusar fram och drar tillbaka den våghalsiga. Den scenen upprepas med ännu mer ömsint humor senare i pjäsen och det är underbart!

Foto: Sören Vilks
 Anna Petterssons egensinniga uppsättning av Lorcas pjäs är inte lättsmält, och inte alla kommer att tycka om den. Då och då kunde även jag känna en viss leda, trots att pjäsen bara är halvannan timme lång och mycket varierad. Men det var en omtumlande upplevelse jag inte skulle velat vara utan.

Länk till Stadsteaterns sida om Bernardas Hus

Foto: Saga Berlin
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar