I Called Him Morgan

Lee Morgan var så där lyckligt självsäker som man kan vara när man är ung och begåvad och känner att världen ligger för ens fötter. Foton och filmer av honom som 18-åring visar en glad pojke skrattande tillsammans med andra talangfulla unga jazzmusiker. Och han var just så begåvad som han kände sig, och folk älskade honom; utan tvekan tog han upp trumpeten och spelade solo direkt efter Dizzy Gillespie. Snart fick han spela med Art Blakey's Jazz Messengers, och Blue Note gav ut skivor med honom och hans musik.

Filmen I Called Him Morgan visar filmsnuttar och foton från New York under 50- och 60-talen, de fruktbara år för jazzen då Lee Morgan spelade på klubbar och i skivstudior. En viktig del av jazzscenen var självklart publiken och alla fans som stöttade musikerna på olika sätt. En av dem var Helen Morgan, som i sin lägenhet på 53rd Street alltid hade dörren öppen och en kokande gryta för musiker.

Lee Morgan och Helen Morgan

Lee Morgan gick ned sig i heroinberoende och hann skada sig själv mycket. Kontrasten mot den skrattande unge mannen är stor på bilderna från den drogmärkte Morgan. När Helen hittade honom väcktes en komplex kärlek mellan dem båda; hon tog hand om honom, fick honom på fötter och agerade som hans manager när han tog sig tillbaka till jazzeliten. Men kärleken och glädjen mellan dem båda var äkta, vittnar flera av de dåvarande vännerna om - Wayne Shorter, Jymie Merritt och andra medmusiker som intervjuats för filmen.

Lee Morgan och Wayne Shorter

Under filmens gång rullar ett gammalt kassettband där en åldrad Helen Morgan talar. Flera år efter katastrofen insåg en kollega, Larry Reni Thomas, vem hon var och att han hade en unik chans att tala med henne om hur hon sköt sin älskade man. Filmen rör sig långsamt in mot den hemska kvällen då den fortfarande unge Lee Morgan sköts på klubben Slugs' under en konsert.

Jag uppskattar att filmen inte målar upp drama och spekulerar i okända fakta. Kan det hända att någon av de inblandade tonar ned sin roll? Ja, kanske, men hellre det än ett frossande i uppdiktade detaljer. För dråpet på sin make fick Helen en villkorlig fängelsedom och ett liv av sorg och ånger. Världen förlorade i förtid en fantastisk trumpetare, och det är fint att filmen berättar hans historia. Men den ger oss tillbaka stämningen från de goda åren, och det är underbart och inspirerande att se och höra.