Sameblod

Flickorna Elle-Marja och Njenna skall skickas till internatskola. Lillasyster Njenna är ledsen, men tröstas med att storasyster kommer att vara där. De klär sig, tar sin packning och ger sig av mot skolan; en lång vandring, en stillsam rodd över en sjö. Och så sista biten fram till skolan, där ett gäng äldre pojkar börjar kasta glåpord om lappar där flickorna kommer i sina färggranna koltar.

I klassen finns bara samiska barn i olika åldrar. De får inte tala sitt eget språk, bara svenska, och sjunger fosterländska sånger. Trots att fröken delar ut rapp med linjalen är hon söt och spännande. Elle-Marja är duktig i skolan, och likt många andra skolflickor beundrar hon sin fröken och vill bli som hon. Men så långt räcker inte frökens uppmuntran. Till Uppsala för att läsa vidare kan man inte komma efter den här skolan. Dessutom passar det inte samerna att flytta till en stad - deras hjärnor klarar inte av det. Barnens tuktan till lydiga cirkusdjur får sin kulmen när några forskare från det rasbiologiska institutet kommer för att utföra mätningar på barnen. Ingen respekt för människovärdet behöver visas när man mäter och fotograferar nakna samer.

Vad vi såg i de allra första scenerna var Elle-Marja i nutid på sin systers begravning - avog mot samekulturen, bestämt avståndstagande från släktingarna i kolt, vägrande att förstå när de talar med henne. För den tonåriga Ella-Marja på 1930-talet, som lockades av studier, Uppsala och allt den svenska världen hade, blev valet att ta till sig svenskarnas syn på samer - smutsiga, tjuvar - och ta avstånd från kulturen hon växt upp i.

Filmen Sameblod visar mycket fint hur Elle-Marja lockas av och söker upp den "svenska" kulturen - blommiga klänningar, dansbanor, så småningom Uppsala och studierna - men alltid varvat med omgivningens granskande öga och de små misstagen hon gör i umgänget med andra. Lene Cecilia Sparroks vackra, uttrycksfulla ansikte visar varje nyans av lugn, oro, förväntan, beslutsamhet och hopp om att finna sin plats. Kameran visar natur och människa i samspel såväl på fjället och i skolområdet som i universitetsstaden. Vare sig scenerna är ordlösa eller ej händer mycket under ytan. Amanda Kernells goda regi visar ett livsöde som rymmer stora delar av ett helt folks sorg. Resultatet är klokt och gripande och mycket sevärt.

Jenufa på Kungliga Operan

Jenůfa är en vänlig ung kvinna - hon har lärt Jano att läsa, och halvbröderna Števa och Laca tycker om hennes runda, äppelröda kinder. Jenůfa är dock orolig för att Števa skall bli inkallad till armén - hon älskar ju honom och bär på hans barn! Men Števa är en opålitlig slarver som roar sig med alla flickor som svärmar kring honom. Lyssnar han när Jenůfa talar om att hon skulle bli fördömd som ensamstående mor?

Laca å sin sida är obehaglig från andra hållet, med sitt själviska behov av att äga Jenůfa eller kanske straffa henne för att hon älskar en annan. I ett anfall av svartsjuka skär han ett sår i hennes kind. Bördorna blir allt fler och tyngre i Jenůfas liv: gömd hos sin styvmor Kostelnička föder hon ett barn i ensamhet, då Števa inte bryr sig om henne längre. Men barnet är ingen börda! Hon älskar den fine Lill-Števa så innerligt! Kostelnička ser dock hur graviditeten bara kan leda till sämre liv för Jenůfa: antingen gifter hon sig med oduglingen Števa eller så stöts hon ut med sitt barn.

När den fege Števa äntligen vågar besöka Kostelnička och den sovande Jenůfa har han ursäkt efter ursäkt till varför han inte vågat se flickan och sonen. Det känns jobbigt - helledudane då! Och förresten skall han gifta sig med domarens dotter, säger han och rusar iväg. Nu är det Kostelnička som börjar rada upp argument för att det är rätt att begå det grymma brott hon har i tankarna, och det är fruktansvärt att höra, med Jenůfas lycka och kärlek till barnet i färskt minne.

Leoš Janáčeks opera Jenůfa berättar en tragisk historia baserad på en pjäs av den tjeckiska dramatikern Gabriela Preissova, som inspirerats av verkliga händelser hon läst om i tidningen. Att spela den på scen bidrog förhoppningsvis till att belysa dubbelmoralen och kvinnors utsatta position. Men musiken är inte grym, utan mycket vacker, och den understryker så väl vad som händer på scenen. Janáčeks harmonier är komplexa, och han skapar vid tillfälle tystnad och plockar ut enstaka instrument: en ensam fiol får följa Kostelnička på väg mot sitt hemska dåd.

Den begåvade Lena Nordin sjunger den viktiga Kostelnička med den äran. Alla andra roller på scenen sjungs också skönt och med inlevelse. Allra ljuvligast är dock Malin Byström som Jenůfa; med sin rika, vackra röst gestaltar hon framför allt kärleken, så ofta genomsyrad av förlåtelse fastän människa efter människa behandlar henne illa. Kungliga Operans uppsättning av Jenůfa är en välgärning och mycket värd lyssning!

Länk till Kungliga Operans sida om Jenůfa

Sula av Toni Morrison

Det är både Sula och Nel som är navet i Toni Morrisons bok, och deras mödrar och mormödrar är också stänidgt närvarande, såväl fysiskt som i hur minnet av dem driver flickornas handlingar in i vuxen ålder. Men boken börjar på två helt andra ställen, även om platsen är densamma: ett samhälle i bergen ovanför en mer bördig dal, med det ironiska namnet Bottom. I prologen rivs samhället och dess utmärkande platser. Därefter får vi läsa om Shadrack, en olycksalig figur bland de svarta människor som befolkar Bottom, och de grymma krigsminnen som får honom att instifta Suicide Day. Med boken färdigläst kan jag tycka att detta är distraktioner från det viktigaste, Nel och Sula, mödrarna och männen i deras liv. Bottom och de övriga människorna där vore värda en egen historia, och även om de hinner få liv på några av sidorna får det den redan korta boken att falla isär.

Toni Morrison kan som få andra beskriva scener där varje andetag, klänningsmodell och svängning på höften syns för läsaren. Inte bara det, utan miljöerna där de två skolflickorna tillsammans promenerar fram framstår som så spännande men farliga och framför allt oföränderliga som de gör för ungdomar i ett litet samhälle där allt har sin plats och ingen annan.

Handlingen utspelar sig under 1900-talets första decennier - 1927, 1937 och andra årtal blir rubriker för kapitlen. Kvinnorna som skall bli mödrar och mormödrar till Sula och Nel har olika bördor under dessa år, och närvaron och frånvaron av män i deras liv formar dem. Livet i Bottom kan vara mycket hårt mätt med våra mått, fast de uppväxande flickorna finner utmaningar och glädje i det, framför allt tack vare sin vänskap. Men tre mycket grymma dödsfall mot berättelsens mitt skiftar deras gemenskap till något annat.

Tio år senare kommer Sula tillbaka till Bottom, med en styrka från att ha studerat men utan fokus även om hon målmedvetet tar itu med saker som skapar misstänksamhet och skvaller i byn. Några intressanta partier visar hur rykten sprids och Sula blir en syndabock och ett hot med djävulska övertoner. På motsatt men liknande sätt påverkas byborna när de inte längre har Sula som varnande exempel. Dock är det här som bokens brister uppstår, då Morrison börjar förklara förhållanden alltför tydligt, och med för många ord istället för med hjälp av centrala scener. Knappt har jag hunnit fundera på varför Sula flyttar tillbaka till sin sömniga barndomsstad och skapar fiender åt höger och vänster, förrän boken berättar just det i övertydliga ordalag. Strax efter det genomgår Sula en egen kris som visserligen är fascinerande utvecklad men dåligt förankrad i allt som hänt tidigare.

Sula är Toni Morrisons andra roman, efter den gripande The Bluest Eye. I förordet skriver Morrison detaljerat om hur personerna och handlingen är uttänkta, och även om det är intressant kanske det var detta fokus som gjorde att vissa delar saknade liv när strukturen blev alltför synlig. Oavsett detta är historien om Nel och Sula och deras anmödrar intensiv och mycket läsvärd.

Fler böcker av Toni Morrison:
A Mercy
Home

Tom of Finland

Med kameran ser vi vad Touko ser: män, unga och äldre, i kostymer eller uniformer, manligt poserande eller avslappnande. Det är lätt att föreställa sig hur den skicklige tecknaren Touko fångar deras linjer, överdriver dem och ger dem styrka och lenhet i de homoerotiska fantasier som blev världskända under namnet Tom of Finland. Touko Laaksonen är löjtnat i Finlands armé under andra världskriget, och bland alla män med döden väntande när som helst var det lätt att med några ögonkast visa att man ville mötas bakom ett träd, i hemlighet.

Men tillbaka i hemstaden Kaarina efter kriget är det inte lika lätt. Homosexualitet är inte bara tabu bland machomännen, det är olagligt och straffbart. Touko och hans syster, också begåvade konstnär, arbetar på en reklamfirma, där vi får se den sexuella frigörelsen smyga sig in under personalfesterna. Men kärlek mellan män är fortfarande fel, och även systern tycker åtminstone till en början att Touko borde sluta med det där han gjorde under kriget. Ordningsmakten slår ned på männen som träffas för sex i stadsparken, bokstavligen, med batong, men de letar sig också in i Toukos bilder med svällande muskler och lemmar.

Filmen visar utvalda scener ur Toukos liv noggrant, med många fina detaljer som ger ledtrådar till Toukos och hans närståendes tankar och känslor. Men andra större skeenden, som säkert var problematiska även den, kliver den förbi utan kommentar. På 1970-talet bor Touko tillsammans med sin livspartner, den vackre dansaren Vipe, och hans teckningar gläder tittare över hela världen. När han blir bjuden till gayscenerna i Kalifornien och New York är stämningen hög och kontrasten mot Finland stor. Men en ny sjukdom som i hög grad slår mot homosexuella män tar alltfler liv och skapar en fientlig stämning mot gayvärlden. Finsk stoicism låter oss dock inte stanna vid smärtan då en älskad partner dör.

Det är inte bara sorgen som filmen glider över snabbt, utan även de mest explicita av verken som Tom of Finland blev känd för. Utställningen på Kulturhuset för fem år sedan visade veritabla labyrinter av lemmar inpassade i kroppsöppningar. Mer städade varianter skymtar i kameran; kort och otydligt i början, mer vågade bilder mot slutet av filmen. Mest givande är ändå enligt min mening att se på (de spelade) förlagorna ur verkligheten; aldrig exakt lika svällande, ofta mer personliga tack vare sina mindre (och helt normala) brister, uppfyllda av lust som de måste dölja till vardags men lyckligen kan leva ut bland gayvänner. Tom of Finlands erotiska hjältar är självsäkra, potenta och orädda och agerar i en parallell värld där ingen hånar eller straffar den homoerotiska lusten. Filmen Tom of Finland hyllar med rätta mannen som hyllade den erotiken med sina fint tecknade bilder.

Odinsbarn av Siri Pettersen

När ungdomarna i de elva rikena fyllt femton år är det dags att träda fram inför Rådet för Riten. De flesta i byn ser fram emot att få besöka huvudstaden, klä upp sig i sina finaste kläder och kanske bli utvalda att tjäna Rådet. Hirka har inga finkläder, men ser fram emot Riten och vad den kan säga om henne, fastän hon också känner anledning att oroa sig. Det är ju så att hon inte kan famna - hon kan inte känna kraften från jorden i sin kropp, och det är ju just det som Riten handlar om. En annan orsak till oro börjar också bli tydligare: varför har hon ingen svans? Hennes far säger att vargen tog den när hon var liten, men redan i prologen har vi läsare fått veta något annat.

Siri Pettersen tecknar upp Hirkas värld från grunden med stor skicklighet. Från det som är viktigt i den unga flickans liv vidgas blicken; barndomsvännen Rime har varit i Rådets tjänst i tre år och har redan andra frågor och orosmoln att kämpa med. Hans mäktiga mormor Iluma sitter i Rådet, de tolv som styr hela världen sedan nästan tusen år tillbaka. På den tomma platsen efter sin far i Rådet ser Urd oroväckande list till att bli invald. Medan världen förklaras mer och mer förblir hans hemligheter och mål delvis oklara men med en otäck klang.

Bland ättlingarna, som de kallas, finns sägner om det som är farligt. De blinda kallas de som attackerade folket för tusen år sedan, och nu sägs de visa sig i skogarna igen. Minst lika fruktade och hatade är dock de av sorten som Hirka långsamt inser att hon är - odinsbarn, embling, menskr.

Ättlingarnas för oss annorlunda traditioner presenteras så att de blir förståeliga för en utomstående men fortfarande låter naturliga för dem som lever med dem. Siri Pettersen har hittat ett trivärdigt språk och ord för ting och händelser, och översättaren Ylva Kempe har lyckats väl med att ge samma flöde och känsla på svenska.

Boken Odinsbarn är också välskriven på det sättet att en läsare flyger igenom de över sexhundra sidorna, inte bara för att språket flyter lätt utan för att handlingen är så spännande. Det är inte konstruerade cliffhangers som gör att man vill läsa vidare, utan en önskan att få veta hur det skall gå. Den kraftiga urladdningen i bokens sista kapitel inte är slutet, utan en öppning för de följande böckerna i trilogin, som ser ut att kunna bli ännu mer omvälvande.

Fler böcker av Siri Pettersen:
Röta
Kraften 

Armida Quartett i Konserthuset

Tack vare satsningen Rising Stars får unga begåvade musiker möjlighet att spela i flera europeiska konserthus - och vi får lyckan att höra dem. Den tysklandsbaserade stråkkvartetten Armida Quartet hör till senaste årets utvalda, och gästade även Stockholms Konserthus för en vacker konsert.

Joseph Haydns Stråkkvartett i D-dur op 33:6, en av de "ryska" kvartetterna, fick fin tyngd och dynamik i alla satserna när ensemblen spelade den. Därefter följde ett verk beställt av European Concert Hall Organisation för Rising Stars, som fick urpremiär med kvartetten i höstas, nämligen Tiefenrausch av den serbiske kompositören Marko Nikodijevic. Verktiteln betecknar tillstånd man kan uppleva under dykning; eufori, förvirring, klaustrofobi, tunnelseende, hallucinationer och i värsta fall döden, och detta var lätt att uttyda ur musiken om man ville. Mellan ett inledande stillsamt bubblande till slutets skeva, skärande ljud stegrades musiken i partier av olika, men hela tiden påträngande karaktär: hetsande, orolig, desperat, men alltid sammahållen i stämmorna; inget kaos i instrumenteringen. Allt som allt en omtumlande upplevelse.

Efter paus övervägde istället skönheten: Stråkkvartett i F-dur op 59:1 av Ludwig van Beethoven. Armida Quartett gav musiken en mjukhet som lade den på en nivå liknande Haydn-kvartetten, men det håller jag för gott: gör inte Haydn för lätt, gör inte Beethoven för tung. Litet tråkigare var de små falska tonerna som smög sin in bland fiolerna ibland, men de hördes ytterst sällan. Musikerna var genomgående väl samspelta med en fin klang och en god balans mellan precision och inlevelse. Som extranummer fick vi den första kontrapunkten ur en fuga av Bach, vilket blev ytterligare ett fint bevis på hur samtrimmade Armida Quartett är. Jag önskar dem all lycka och hör dem gärna fler gånger i Konserthuset.

The Story of the Lost Child av Elena Ferrante

  Hur framgångsrik Elena än blir slutar hon aldrig mäta sig mot barndomsvännen Lila, hon som aldrig fick samma chanser som Elena men skapade ett eget rike i de slitna kvarteren. Men nu börjar Elena skaka sig loss från sin raka bana, den där hon gifte sig med sin snälle men tråkige pojkvän och, delvis hjälpt av hans familj, publicerade böcker och artiklar med ämnen i samklang med tidsandan; feminism och politik, på 60- och 70-talet. Att lämna sin familj för den stilige Nino Sarratore måste kittla på så många sätt: han är gift, han har barn med ytterligare en kvinna, han är Elenas barndomsförälskelse - och han var Lilas hemlige älskare under hennes första år som gift. Skall Elena lyckas skapa en ny form av förhållande enligt den nya tiden, skall hon lyckas skapa något nytt och äkta, det där som Lila tycks lyckas med utan ansträngning?

De svartsjukescener och fysiska urladdningar som nu tar plats i Elenas liv är så annorlunda mot det behärskade liv hon levt tills nu. Håller hon på att bli lika känslostyrd och ilsken som sin mamma? Nej, modern överträffar henne fortfarande i galna anklagelser och vredesutbrott.

I mina ögon är det ändå ett uttryck för säkerhet och tro på sig själv när Elena, inte i triumf utan av nödtvång, flyttar tillbaka till de gamla kvarteren från barndomen, och till och med flyttar in i lägenheten ovanpå Lila och hennes familj. Men jämförelserna med Lila bubblar upp ändå, och tar ny form när de båda kvinnorna får var sin dotter ungefär samtidigt: Elena börjar oroa sig för att hennes dotter inte är lika intelligent och framåt som Lilas dotter.

Som läsare av någon annans liv är det ofta lätt att tänka att personerna borde gjort annorlunda, inte låtit sig påverkas så mycket av en annan och hennes åsikter. Men i Elena Ferrantes böcker har Lila och Elena knutits så hårt till varandra att varje skiftning i förhållandet mellan dem känns. och likaså att bandet är för evigt. Lila har ofta hjälpt Elena, och fortsätter att göra det, men kan också rycka undan mattan under Elenas fötter med bara några ord. Utan att explicit söka makt eller respekt är Lila den man talar om i kvarteren, som en som egentligen styr allt och driver de lokala gangsterbröderna till vansinne. Men Lila, som alltid verkat stark och målmedveten, önskar bara att utplåna sig själv ur världen.

Jag har aldrig velat läsa böckerna som en berättelse om två sidor av samma kvinna, utan just som det står; två väninnor. Känslan av konkurrens, jämförelse och misslyckande är så stark och äkta, liksom de varierande uttrycken av vänskap och fiendskap. Så inkonsistent är vänskap, och så sammansatta är också de två personligheterna, Lila och Elena. Men ibland undrar jag ändå om inte bilden av Lila är en fantombild, Elenas motsats, överdriven till mytiska proportioner men samtidigt mycket jordnära och imperfekt. Dessutom: när Elena Ferrante väljer att vara anonym som författare följer hon Lilas exempel, inte bokens Elena som vill göra sig ett namn och bli ihågkommen. Men den tolkningen betyder ingenting, för det stora med bokserien är att den berättar om två komplexa liv och en komplicerad vänskap under en lång och växlande tid, med insikt och skärpa som är ovanlig och livsviktig.

*** Spoiler ***

På de två sista sidorna händer något som Elena först, som vanligt, tänker sig vara ännu ett sätt av Lila att dirigera hela hennes liv från avstånd. Men så tänker Elena att det kanske tvärtom var något Lila gjorde för att visa att hon älskar Elena. Det lilla fröet av kärlek var en så vacker motsats till alla invecklade misstankar under hela bokens gång, att det gjorde mycket gott att läsa.

Fler böcker av Elena Ferrante:
 My Brilliant Friend
The Story of a New Name
Those Who Leave and Those Who Stay

God's War av Kameron Hurley

Kriget har pågått i sekler. Det sägs att hatet mot Den Andre är starkare då den andre är lik en själv, och så är fallet med Nasheen och Chenja. Båda länderna praktiserar varsin variant av islam, även om det aldrig sägs rent ut utan visas genom närvaron av moskéer, böenutropare och de dagliga bönerna. De små skillnaderna i religionstolkningen har förstärkts genom hur de båda länderna utövar kriget. I Nasheen där alla sextonåriga pojkar skickas till fronten, varifrån de kommer hem vid fyrtio års ålder eller i en liksäck, har de kvarvarande kvinnorna tagit över alla officiella och inofficiella poster i samhället. I Chenja stannar tillräckligt många män kvar för att ta sig tjugo-trettio fruar och upprätthålla ett samhälle där kvinnor är underordnade.

Boken låter från första meningen sina huvudpersoner skära, svära och spotta sig igenom brutala förhållanden med en nonchalans som jag vanligen ogillar. Men mycket snart står det klart att våldsamheten och jämnmodet inför den är en följd av kriget som pågår på ett okänt avstånd. Medicinska framsteg har gjort kroppsdelar och hela människor reparabla, utbytbara, och också värdelösa i sig själva. Det som gäller för de flesta är att hanka sig fram genom att sälja organ eller hyra ut sin kropp som fabriksarbetare, boxare eller lejd mördare.

Ett mycket spännande inslag i berättelsen är det genomgående användandet av insekter; till mat, drivmedel, gift, medicin, rörliga bilder, belysning, kommunikation, vapen och filter mot vapen. Det är en intressant utveckling av trender vi kan se idag, och ett bra sätt att normalisera användandet för dem som liksom jag fortfarande äcklas en aning av tanken. Här kontrolleras insekterna av specialbegåvade personer som kallas magiker, ett fint sätt att säga att tekniken inte är vetenskapligt analyserad utan sker på känn (men likväl med stor precision).

Planeten Umayma terraformades, inte helt vällyckat, och koloniserades av människor från "månarna". Tillresta gäster från andra planeter kallas aliens, men mellan raderna kan utläsas att de är ljushyllta människor från planeter koloniserade av kristna, och även de domineras av krig som pågått i generationer. Nu tycks det dock finnas en chans att avsluta kriget på Umayma en gång för alla, menar Nasheens drottning, och sänder huvudpersonen Nyx och hennes team på jakt efter en av dessa fascinerande aliens som bär på gåtans lösning.

Nyx är ingen bra person. I första kapitlet förför hon en dålig boxare för att komma åt och skära huvudet av hennes bror, en desertör från kriget. Just det går att ursäkta med att brodern bär på en smitta som skulle utplåna hela städer, men allteftersom handlingen fortskrider framgår det att Nyx begått gräsliga mord och tortyr både under och efter sin tid som yrkesmördare i drottningens tjänst - bel dame, som de kallas. Vad driver henne, mer än en vilja att överleva och tjäna pengar, och hämnas oförrätter? Den enda dröm om ett stillsamt liv vid havet hon uttalat var en lögn, stulen även den.

Det är ett tecken på författarens skicklighet att lusten att läsa vidare är så stark trots motvinden i form av en motbjudande handling och osympatiska karaktärer. Men just karaktärerna är så väl skildrade att de fasinerar. I Nyx team finns Rhys, en ung mörkhyad man som deserterat från Chenja. Inte heller han är någon god människa, vilket han är medveten om, hur mycket han än ber för att underkasta sig Guds vilja. Att han brottas med sitt första stora svek och sina dagliga kompromisser hindrar att hans religiöst grundade motvilja mot Nasheens kvinnodominerade samhälle inte blir stereotyp.

Och så många laster och fördomar blandas på Nasheens gator och i Nyx team att alla medlemmar bär på någon börda och någon hemlighet inför de andra. Du kan bli hatad, misshandlad och mördad av olika grupper för att du är homosexuell, prostituerad, från Chenja, eller hamnskiftare, men det kan också vara det som räddar dig och ditt team. Det är Kameron Hurleys styrka att alla dessa svagheter och självtvivel framstår som lika relevanta som de konspirationer och strider på liv och död som håller bokens tempo högt från början till slut. Hon kan också finkänsligt teckna den lilla antydan till kärlek som förvirrar Nyx och Rhys, den ena härdad av sin bakgrund och den andre av sin religion; den svårfångade känslan av att känna sig lugn intill den andra är något ovanligt för dem båda två.

Världen som Hurley målar upp i sand och blod är hård och hopplös, men jag vill ändå läsa vidare i trilogin för att veta hur det går för de mångdubbelt trasiga människorna.

Fler böcker av Kameron Hurley:
Infidel

The Light Brigade 

A Cure For Wellness

Gore Verbinskis film A Cure For Wellness rör sig över flera av skräckfilmesgenrens underområden. Den startar i krass samtid och girighet; i ett styrelserum högt över Manhattans gator pressas den unge Lockhart till att acceptera ett underligt uppdrag, för att inte utlämnas till finansinspektionen och förlora sin karriär och fotfästet på väg upp.

Det kan läsas som både sunt och olycksbådande att Pembroke, mannen han sänds för att hämta tillbaka från en utökad vistelse på ett centraleuropeiskt spa, har skickat ett brev där han talar om att han ser sanningen och vägrar att återvända. Väl ankommen till slottet som inhyser kuranläggningen ringer varningsklockorna ljudligt: på 1800-talet brändes slottet ned av byborna i dalen nedanför; hatet mot spats inneboende finns kvar; taxichauffören berättar att han aldrig skjutsar någon ifrån, bara till slottet; de lekande spagästerna i parken är så idylliska att det är kusligt - åh, nej, skriv inte under det där papperet i receptionen utan att läsa!

Att hämta Pembroke tar inte tjugo minuter som Lockhart trodde. En ung man som kommer på besök men tvingas att stanna mycket längre är en känd historia, men Lockharts vistelse inramas av mycket mer tvång och underligheter än i Thomas Manns Bergtagen, som en sällsynt slarvig anställd just börjat läsa. Verbinski tar tillvara på varje möjlighet att gjuta krypande obehag i de udda situationerna bland tandsamlingar och ångbadens tegelväggar i den vackra men ödesmättade byggnaden. Inskjutna scener i Lockharts sökande efter Pembroke ger associationer till andra filmer med en opålitlig berättare, som Shutter Island och Jacobs Inferno, och även förebuden om olycka i Don't Look Now. Detta är inte alls något dåligt, utan hör till mina favoritaspekter av filmen.

Skräck av mer äcklig och påtaglig karaktär börjar slingra sig in i scenerna i form av ålar, stora och välnärda, som dyker upp och försvinner i de många vattensamlingarna i slottet. Lockharts försök att lämna slottet eller åtminstone ta reda på vad som händer där skruvar honom ännu djupare in i sjukhusdirektör Dr. Volmers våld. Konspirationen går längre och djupare än vad som borde vara rimligt - eller är den så överraskande? Ledtrådarna fanns där tydligt från första början, och fastän de tråcklas ihop aningen övertydligt på slutet och inget egentligen överraskar, är jag glad att filmen följer sin tråd till slut. Och därtill ett slut av magnifikt gotiska mått, med ett överdåd av dolda planer, ödestro och symbolism.

Huvudpersonen Lockhart (Dane DeHaan) och den mystiska unga kvinnan Hannan (Mia Goth) spelas med fin förvirring och skönt sjuklig blekhet, bland de stelt leende och korrekta vårdarna. En rolig detalj är att i två av de många välspelade birollerna återfinns de svenska skådespelarna Tomas Norström och Magnus Krepper. Mest imponerande är Jason Isaacs som den allvetande föreståndaren; han är en suverän skådespelare som kan vara demonisk på gränsen till vansinne utan att förlora trovärdigheten. Tack vare honom behåller filmen fokus även när handlingen spiller över alla gränser.

Eero Aarnio på Nationalmuseum Design @ Kulturhuset

På fjärde våningen i Kulturhuset Stadsteatern ställer Nationalmuseum ut lockande design: samtida klassiker av Eero Aarnio, en utställning som kommit hit från Desginmuseet i Helsingfors. Lekfullheten är tongivande i Aarnios formgivning, men lika viktigt var materialet som han kom på att använda: glasfiber, ett blankt och formbart ämne som kunde ges starka färger och glansighet. I runda former kommer glasfibern bäst till sin rätt, ansåg Aarnio. När produktionen såg ut att bli för dyr fick han också snilleblixten att vända sig till tillverkare av fritidsbåtar för billigare material.

Stolen Åskbollen kan närmast ses som en symbol för det hoppfulla, lössläppta 1960-talet med bubblande popmusik och alltmer avancerad teknologi. Eero Aarnio formgav även många andra estetiskt perfekta stolar, såsom Pastill, Bubblan, Tomato och VSOP. De är så tilldragande för ögat, och de runda formerna lockar en att slå sig ned litet lagom dekadent på tvärsen över dem, trots att man misstänker att plasten kommer att kännas hård och kantig efter några minuter.

Korta presentationer av flera ikoniska verks tillkomst gör designprocessen levande. Videofilmer som visar hur gjutningen av föremålen går till får min inre civilingenjör att dansa av lycka. På varsin frigolitrundel snurrar tre av Aarnios halvhöga designdjur runt och fram och tillbaka, bland annat den fantastiskt charmiga Happy Bird. Att låta bli att röra vid de utställda föremålen är mycket svårt, men man får hålla sig tills man kommer ut i museishoppen där en Puppy eller en vattenkanna kan få följa med hem för några hundralappar.

Länk till Kulturhusets sida om utställningen

 

Midnight Robber av Nalo Hopkinson

Tan-Tan lever i en framtid som är olik vår, inte bara för att där finns en allseende AI som har organiska förgreningar i varje människa, utan för att planeten hon bor på, Toussaint, är genomsyrad av en karibisk kultur olik den de flesta av oss lever i - till exempel kallas det mer personliga AI som finns i varje hus för eshu. När boken börjar är karnevalstiden igång, och sjuåriga Tan-Tan får i present en Robber Queen-utstyrsel som hon älskar speciellt mycket. Men hennes far Antonio begår under festivalen ett mord driven av svartsjuka och överdriven stolthet, och för att undkomma sitt straff tar han sin dotter och flyr - rätt in i New Half-Way Tree, straffkolonin i en annan dimension.

Redan på Toussaint fanns icke-jordiska växter och djur och egenskaper, men New Half-Way Tree har en ännu underligare flora och fauna. Hopkinsons språk blommar upp när hon låter läsarna tillsammans med flickan Tan-Tan se de nya levnadsförhållandena för första gången. Den nya världen är hårdare men inte omöjlig att leva i. Där finns en intelligent ras, douen, ödleliknande varelser i samma höjd som Tan-Tan, som lärt sig tala anglopatwa och inte minst att ta emot nyanlända för att hjälpa dem litet till rätta och börja handelsutbyte med dem. Chichibud som möter Antonio och Tan-Tan är konstig men vänlig. Hela världen är skrämmande med sin rödrosa himmel och nya farliga djur i vegetationen, men också lockande.

Tan-Tan och hennes far har turen att komma till en koloni där de förvisade fångarna enats om att samarbeta istället för att hugga varandra i ryggen; den hyfsat fungerande byn Junjun Village. Men det är intressant att se hur Hopkinson låter olika grymma detaljer från slaveritiden ta form i de nya samhällena; inte bara de hårda straffen för förbrytare i Junjun Village, utan värre styrelseskick i andra byar, och därtill människornas attityder till douen som mindre vetande varelser.

Farorna är många i den omkringliggande djungeln, men den värsta plågan för Tan-Tan finns i hennes eget hem. Den självupptagne och krävande fadern börjar förgripa sig på henne redan när hon är mycket liten. Nalo Hopkinson visar med skicklighet och medkänsla hur den lilla flickan måste gömma sin smärta, medla mellan fadern och styvmodern som båda beter sig och behandlar henne illa, och försöka förstå sig själv. Hennes självuppfattning klyvs och låter henne ibland bli den övernaturligt starka Robber Queen, men ännu oftare höra elaka ord om att hon inte är värd att leva från Bad Tan-Tan.

När Tan-Tan till slut ger sig ut i byarna som Robber Queen utför hon verk som samtidigt är övernaturligt inspirerande och möjligen dåliga för dem hon möter. I en ny värld är det dock sådana handlingar, med roten i gamla traditioner, som skapar de nya legenderna om Tan-Tan the Robber Queen som växer bortom vad som faktiskt hände. Men kan Tan-Tan leva sitt liv som en legend? Hopkinson låter henne under svårigheter och självförebråelser närma sig en sammansmältning av de olika personligheterna; bli en hel personlighet istället för flera i strid med varandra. Trots att jag tycker att boken på de sista sidorna låter alltför många osannolika händelser dundra in från alla håll, var vägen dit mycket rik på upplevelser och ytterst läsvärd.

Midnight Robber är en mycket mer helgjuten och välflytande berättelse än Hopkinsons debut Brown Girl In the Ring. Språket är genomgående patois, inte bara när människorna talar, och är till en början svårt att förstå. Till exempel fattar jag fortfarande inte vad den här meningen betyder, även efter att ha läst hela boken och levt mig in i uttrycken: It had sweet Antonio can't done to know he was going to be a father.

Ännu mer än  i Brown Girl In The Ring är relationerna mellan generationerna täta men ofta dysfunktionella. Det är givande att se det tas upp och bearbetas i fantasy- och science fiction-sammanhang, där annorlunda omständigheter kan ge andra konsekvenser och nya sätt att hantera de svårigheter som många av oss har redan här på jorden. Men allra mest gillar jag, som science fiction-älskare, de rika nya världar som Nalo Hopkinson målar upp av kända och okända element.

Fler böcker av Nalo Hopkinson:
Brown Girl In The Ring

Dolda tillgångar

"Colored computers" står det på anslaget i rummet. Det betyder inte vad vi skulle tänka idag, färgglada datorer, utan är beteckningen på personerna i rummet: färgade kvinnor, tillräckligt smarta för att kunna utföra beräkningarna NASA:s vetenskapmän behövde, men med fel hudfärg för att anställas vid männens sida. Ändå fanns det glädje i att utföra jobbet - en del uppdrag var roligare än andra - och stolthet över att hjälpa till med något så viktigt för nationen.

Tre av dessa kvinnor var Katherine Johnson, Mary Jackson och Dorothy Vaughn. Mary Jackson blev den första kvinnliga färgade ingenjören på NASA, och Dorothy Vaughn blev den första färgade kvinnliga förmannen och en viktig operatör vid den nya, stora datamaskinen som senare tog över alla kvinnornas jobb. Filmen visar båda kvinnornas stegvisa arbete för att få erkännande för sitt kunnande; privata studier av hur datorn skulle hanteras, och i Jacksons fall ett domstolsbeslut för att få ta kvällskurser på en skola enbart för vita.

Filmes fokus är dock Katherine Johnson och hennes insatser i teamet som arbetar för att skicka USA:s första astronaut ut i rymden - och ta hem honom igen, helskinnad. Johnson ser mer än bara kontrollräkningarna som åläggs henne; hon får idéer som fysikerna och ingenjörerna i rummet inte har, vilket förstås är snöpligt för de många männen i prydliga vita skjortor.

Många upprörande scener visar hur rasistiska förhållningsorder och samhällets fientliga attityd gjorde kvinnornas arbete extra svårt. Men kvinnorna vet att deras bästa chans är att vinna genom att följa reglerna - visserligen vara föregångare och propsa på sin rätt, men alltid korrekta och med ryggen fri. Filmen fördjupar sig inte i de våldsamma motsättningara som 1960-talet bjöd på, utan låter bara demonstrationer glimta förbi i utkanten, men trots att problemen inte spelas upp blir det tydligt vilket slöseri med energi, tankekraft och människoliv det är att diskriminera någon på grund av hudfärg eller kön, eller för den delen religion, etnicitet, sexuell läggning och andra livsstilar som inte har någon inverkan på arbetet man kan utföra.

Matematiken i filmen är tyvärr litet simpel, och matematiker har sagt att formlerna på tavlan inte är representativ. Jag kan förstå att exakta uträkningar inte intresserar den större biopubliken, men även för mig för vilken de gör det blev "visa-oanad-briljans-genom-matematiken"-scenerna både för fluffiga och för långdragna. Däremot var scenerna från rymdfärden, kronan på verket, höjdpunkter mot filmens slut. Trots att vi vet hur det skall gå var rapporterna inifrån raketen och NASA:s central spännande.

Händelser och personer från kvinnornas liv har destillerats till att bli några specifika roller under en ganska kort tidsperiod, men det är ju sådant som måste göras för att hålla tempot lagom högt i en film. Dolda tillgångar / Hidden figures är ändå en ytterligt underhållande och tankeväckande film om verkliga människors heroiska insatser både för USA:s rymdprogram och mot rassegregation.

Katherine Johnson

Rival Sons på Annexet

Rival Sons är ett flitigt turnérande band, som många kanske upptäckte när de var förband åt Black Sabbath häromåret. Nu står de på scen som huvudnumret, framför en förväntansfull publik, som dessutom ger uppskattning åt "förbandet" som är den begåvade livepoeten Derrick C. Brown.

Bandet börjar med Hollow Bones Pt. 1 och fortsätter med Tied Up med samma tryck. Ljudet i Annexet är bra; alla instrument är välbalanserade på en rimlig, inte skithög nivå, och gitarren låter bara skramlig när Scott Holiday vill det.

Efter Electric Man och Secret, rockiga och melodiska, går tempot tillfälligt ned i Belle Starr och Where I've Been, båda låtar med inkännande och intensiva texter. Jay Buchanan är en fantastisk sångare både på skiva och live. Han kan låta både rivig och ruff när skall, och intim och innerlig när låten kräver det.

De melodiska rocklåtarna dundrar fram, så att man nästan inte märks att Rival Sons inte spelar en av sina bästa låtar, Pressure And Time (men jag saknar den). Torture växer fram till ett extatiskt muller från en långsam början, och efteråt håller den spontana allsången på ett bra tag till. Bra att bandet har lika hårda låtar att fortsätta med; Open My Eyes, Hollow Bones Pt. 2 och Keep On Swinging.

Throne of the Crescent Moon av Saladin Ahmed

Doktor Adoulla Makhslood önskar att han fick lägga ned sitt kall, gå i pension och vara med kvinnan han älskar. Han är ghul-jägare, och har i hela sitt liv sökt upp och besegrat de grymma varelserna med hjälp av magi i Guds namn. Men nu berättar en ensam överlevare om hur hans familj attackerades av tre oövervinnliga bone ghuls, något som tyder på att en ännu starkare motståndare står bakom. På väg att utforska händelsen stöter Adoulla och hans medhjälpare Raseed på Zamia, en ung kvinna från en nomadstam som utplånats helt av de mäktiga monstren. Zamia har den fantastiska förmågan att kunna förvandla sig till lejon, och bär på skuldkänslor för att hon som stammens beskyddare låtit hela sin familj dödas.

De första angreppen har skett i träsken och ökenlandskapet utanför huvudstaden Dhamsawaat, men varelserna tycks röra sig mot staden och dess centrum av makt över månskärans länder. Dhamsawaat är en stad myllrande av liv och handel, men Khalifen har lagt nya skatter på invånarna och en självutnämnd sedlighetspolis går runt och straffar människor för vad de ser som överträdelser. En sorts Robin Hood-gestalt har dykt upp, en man som kallar sig Falkprinsen, och som får folks beundran när han drar översittare vid näsan.

Insprängt mellan kapitlen, ja, faktiskt som en otäck upptakt innan första kapitlet, kommer korta scener från en vakt som blir utstuderat torterad av en omänsklig figur som kallar sig Mouw Awa. Tortyren pågår länge och verkar syfta till att få kunskap som kan hjälpa till i en större konspiration och vidare maktanspråk. När Mouw Awa sedan dyker upp i huvudberättelsen känner vi alltså redan till dess hänsynslöshet och styrka.

Berättarperspektivet skiftar mellan huvudpersonerna, utan att egentligen gå så djupt in i deras personligheter, då det fortfarande sker i tredje person. Det pågår också regelbundet gnabbande mellan personerna, och en trevande förälskelse mellan Raseed och Zamia. Allt detta tror jag är standardingredienser i fantasy-berättelser, men för min smak är det litet tröttsamt. Speciellt onödiga känns några meningsutbyten mellan gammal och ung, där konflikten stoppas med att den unga (Zamia, Raseed) blir tillsagd att visa respekt för någon som är äldre. Visst finns de där för att bidra till bokens stämning, men de blir för mig exempel på hur energikrävande och ologiskt det är att fästa stolthet och vikt vid sin upplevda rang.

Nåväl, inga är så fästa vid sin rang som khalifen och hans hov, och de vill inte lyssna på varningarna från Doktor Adoulla och hans vänner. Mouw Awa och hans ännu mäktigare följeslagare närmar sig månskärans tron för att öka sin makt till något ofattbart med fruktansvärda följder. De utdragna slutstriderna blir mycket spännande, speciellt för att flera av de inblandade - Adoulla och hans vänner Dawoud och Litaz - är äldre, medfarna av tidigare strider och inte säkra på att vinna. Vad som händer är inte helt förutsägbart, och grunden läggs för en fortsättning på historien som kan ta en ny form, skrämmande eller lockande.