"Colored computers" står det på anslaget i rummet. Det betyder inte vad vi skulle tänka idag, färgglada datorer, utan är beteckningen på personerna i rummet: färgade kvinnor, tillräckligt smarta för att kunna utföra beräkningarna NASA:s vetenskapmän behövde, men med fel hudfärg för att anställas vid männens sida. Ändå fanns det glädje i att utföra jobbet - en del uppdrag var roligare än andra - och stolthet över att hjälpa till med något så viktigt för nationen.
Tre av dessa kvinnor var Katherine Johnson, Mary Jackson och Dorothy Vaughn. Mary Jackson blev den första kvinnliga färgade ingenjören på NASA, och Dorothy Vaughn blev den första färgade kvinnliga förmannen och en viktig operatör vid den nya, stora datamaskinen som senare tog över alla kvinnornas jobb. Filmen visar båda kvinnornas stegvisa arbete för att få erkännande för sitt kunnande; privata studier av hur datorn skulle hanteras, och i Jacksons fall ett domstolsbeslut för att få ta kvällskurser på en skola enbart för vita.
Filmes fokus är dock Katherine Johnson och hennes insatser i teamet som arbetar för att skicka USA:s första astronaut ut i rymden - och ta hem honom igen, helskinnad. Johnson ser mer än bara kontrollräkningarna som åläggs henne; hon får idéer som fysikerna och ingenjörerna i rummet inte har, vilket förstås är snöpligt för de många männen i prydliga vita skjortor.
Många upprörande scener visar hur rasistiska förhållningsorder och samhällets fientliga attityd gjorde kvinnornas arbete extra svårt. Men kvinnorna vet att deras bästa chans är att vinna genom att följa reglerna - visserligen vara föregångare och propsa på sin rätt, men alltid korrekta och med ryggen fri. Filmen fördjupar sig inte i de våldsamma motsättningara som 1960-talet bjöd på, utan låter bara demonstrationer glimta förbi i utkanten, men trots att problemen inte spelas upp blir det tydligt vilket slöseri med energi, tankekraft och människoliv det är att diskriminera någon på grund av hudfärg eller kön, eller för den delen religion, etnicitet, sexuell läggning och andra livsstilar som inte har någon inverkan på arbetet man kan utföra.
Matematiken i filmen är tyvärr litet simpel, och matematiker har sagt att formlerna på tavlan inte är representativ. Jag kan förstå att exakta uträkningar inte intresserar den större biopubliken, men även för mig för vilken de gör det blev "visa-oanad-briljans-genom-matematiken"-scenerna både för fluffiga och för långdragna. Däremot var scenerna från rymdfärden, kronan på verket, höjdpunkter mot filmens slut. Trots att vi vet hur det skall gå var rapporterna inifrån raketen och NASA:s central spännande.
Händelser och personer från kvinnornas liv har destillerats till att bli några specifika roller under en ganska kort tidsperiod, men det är ju sådant som måste göras för att hålla tempot lagom högt i en film. Dolda tillgångar / Hidden figures är ändå en ytterligt underhållande och tankeväckande film om verkliga människors heroiska insatser både för USA:s rymdprogram och mot rassegregation.
Tre av dessa kvinnor var Katherine Johnson, Mary Jackson och Dorothy Vaughn. Mary Jackson blev den första kvinnliga färgade ingenjören på NASA, och Dorothy Vaughn blev den första färgade kvinnliga förmannen och en viktig operatör vid den nya, stora datamaskinen som senare tog över alla kvinnornas jobb. Filmen visar båda kvinnornas stegvisa arbete för att få erkännande för sitt kunnande; privata studier av hur datorn skulle hanteras, och i Jacksons fall ett domstolsbeslut för att få ta kvällskurser på en skola enbart för vita.
Filmes fokus är dock Katherine Johnson och hennes insatser i teamet som arbetar för att skicka USA:s första astronaut ut i rymden - och ta hem honom igen, helskinnad. Johnson ser mer än bara kontrollräkningarna som åläggs henne; hon får idéer som fysikerna och ingenjörerna i rummet inte har, vilket förstås är snöpligt för de många männen i prydliga vita skjortor.
Många upprörande scener visar hur rasistiska förhållningsorder och samhällets fientliga attityd gjorde kvinnornas arbete extra svårt. Men kvinnorna vet att deras bästa chans är att vinna genom att följa reglerna - visserligen vara föregångare och propsa på sin rätt, men alltid korrekta och med ryggen fri. Filmen fördjupar sig inte i de våldsamma motsättningara som 1960-talet bjöd på, utan låter bara demonstrationer glimta förbi i utkanten, men trots att problemen inte spelas upp blir det tydligt vilket slöseri med energi, tankekraft och människoliv det är att diskriminera någon på grund av hudfärg eller kön, eller för den delen religion, etnicitet, sexuell läggning och andra livsstilar som inte har någon inverkan på arbetet man kan utföra.
Matematiken i filmen är tyvärr litet simpel, och matematiker har sagt att formlerna på tavlan inte är representativ. Jag kan förstå att exakta uträkningar inte intresserar den större biopubliken, men även för mig för vilken de gör det blev "visa-oanad-briljans-genom-matematiken"-scenerna både för fluffiga och för långdragna. Däremot var scenerna från rymdfärden, kronan på verket, höjdpunkter mot filmens slut. Trots att vi vet hur det skall gå var rapporterna inifrån raketen och NASA:s central spännande.
Händelser och personer från kvinnornas liv har destillerats till att bli några specifika roller under en ganska kort tidsperiod, men det är ju sådant som måste göras för att hålla tempot lagom högt i en film. Dolda tillgångar / Hidden figures är ändå en ytterligt underhållande och tankeväckande film om verkliga människors heroiska insatser både för USA:s rymdprogram och mot rassegregation.
 |
| Katherine Johnson |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar