Tack vare satsningen Rising Stars får unga begåvade musiker möjlighet att spela i flera europeiska konserthus - och vi får lyckan att höra dem. Den tysklandsbaserade stråkkvartetten Armida Quartet hör till senaste årets utvalda, och gästade även Stockholms Konserthus för en vacker konsert.
Joseph Haydns Stråkkvartett i D-dur op 33:6, en av de "ryska" kvartetterna, fick fin tyngd och dynamik i alla satserna när ensemblen spelade den. Därefter följde ett verk beställt av European Concert Hall Organisation för Rising Stars, som fick urpremiär med kvartetten i höstas, nämligen Tiefenrausch av den serbiske kompositören Marko Nikodijevic. Verktiteln betecknar tillstånd man kan uppleva under dykning; eufori, förvirring, klaustrofobi, tunnelseende, hallucinationer och i värsta fall döden, och detta var lätt att uttyda ur musiken om man ville. Mellan ett inledande stillsamt bubblande till slutets skeva, skärande ljud stegrades musiken i partier av olika, men hela tiden påträngande karaktär: hetsande, orolig, desperat, men alltid sammahållen i stämmorna; inget kaos i instrumenteringen. Allt som allt en omtumlande upplevelse.
Efter paus övervägde istället skönheten: Stråkkvartett i F-dur op 59:1 av Ludwig van Beethoven. Armida Quartett gav musiken en mjukhet som lade den på en nivå liknande Haydn-kvartetten, men det håller jag för gott: gör inte Haydn för lätt, gör inte Beethoven för tung. Litet tråkigare var de små falska tonerna som smög sin in bland fiolerna ibland, men de hördes ytterst sällan. Musikerna var genomgående väl samspelta med en fin klang och en god balans mellan precision och inlevelse. Som extranummer fick vi den första kontrapunkten ur en fuga av Bach, vilket blev ytterligare ett fint bevis på hur samtrimmade Armida Quartett är. Jag önskar dem all lycka och hör dem gärna fler gånger i Konserthuset.
Joseph Haydns Stråkkvartett i D-dur op 33:6, en av de "ryska" kvartetterna, fick fin tyngd och dynamik i alla satserna när ensemblen spelade den. Därefter följde ett verk beställt av European Concert Hall Organisation för Rising Stars, som fick urpremiär med kvartetten i höstas, nämligen Tiefenrausch av den serbiske kompositören Marko Nikodijevic. Verktiteln betecknar tillstånd man kan uppleva under dykning; eufori, förvirring, klaustrofobi, tunnelseende, hallucinationer och i värsta fall döden, och detta var lätt att uttyda ur musiken om man ville. Mellan ett inledande stillsamt bubblande till slutets skeva, skärande ljud stegrades musiken i partier av olika, men hela tiden påträngande karaktär: hetsande, orolig, desperat, men alltid sammahållen i stämmorna; inget kaos i instrumenteringen. Allt som allt en omtumlande upplevelse.
Efter paus övervägde istället skönheten: Stråkkvartett i F-dur op 59:1 av Ludwig van Beethoven. Armida Quartett gav musiken en mjukhet som lade den på en nivå liknande Haydn-kvartetten, men det håller jag för gott: gör inte Haydn för lätt, gör inte Beethoven för tung. Litet tråkigare var de små falska tonerna som smög sin in bland fiolerna ibland, men de hördes ytterst sällan. Musikerna var genomgående väl samspelta med en fin klang och en god balans mellan precision och inlevelse. Som extranummer fick vi den första kontrapunkten ur en fuga av Bach, vilket blev ytterligare ett fint bevis på hur samtrimmade Armida Quartett är. Jag önskar dem all lycka och hör dem gärna fler gånger i Konserthuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar