I de första kapitlen av The Female Man får vi veta en hel del om hur livet fungerar på Whileaway. Liksom för att bevisa att ett kvinnligt styrt samhälle inte feminiseras bortom funktionsduglighet brer författaren på med att en mor är hemma med sitt barn i fem år innan dottern tas till gemensam uppfostran med andra barn, och att de fem åren är de lättaste i ett liv som annars utgörs av hårt arbete. Dock får vi senare höra att en Whileawayian arbetar sexton timmar per vecka...
Janet Evason är tuff och effektiv och obekymrad om sitt utseende. Hennes raka motsats är Jeannine Dadier, en annan av bokens huvudpersoner. Jeannine har en halvintresserad pojkvän och ett jobb som bibliotekarie men är otillfredsställd med livet, som enligt vad hon förstår från sin omgivning skulle få sin fullbordan i glamourös uppvaktning och/eller äktenskap och barn. I sällskap med den påstridiga Janet försöker Jeannine ofta sjunka in i väggen och försvinna och lyckas faktiskt då och då. Men längre fram i berättelsen kommer även Jeannine att känna sig instängd och frustrerad av de stereotypa förväntningarna på henne, även om hennes lösning bara leder henne djupare in i fängelset.
Något som tidigt i boken irriterade mig, kräsen science fiction-läsare, var talet om parallella världar där en handling utförd på olika sätt leder till ett uppsplittrande av världen och i förlängningen till helt olika världar. Jag ville tänka att det var det som lett till de vitt skilda samhällena på jorden respektive Whileaway, men Janet Evason sade att hon kom från tiotusen år in i framtiden. Vid ett tillfälle kallas hon också "our ambassador from the stars", ytterligare en förväxling av SF-troperna.
Nu kan det sista uttalandet ha berott på inkompetens hos media i boken, och den parallella världen i fråga är den som Jeannine kommer ifrån. Ambassadören från vår verklighet träder snart också in i handlingen och heter Joanna, precis som författaren. Flera gånger kliver Jeannine ut och Janet in i handlingen, som för att symbolisera att den mer självsäkra och krävande sidan av Joanna tar över istället för den underdåniga Jeannine.
Men där finns ytterligare en huvudperson med namn på J, Jael från en karg värld där män och kvinnor lever åtskilda och i ständig krigsberedskap. I hennes värld ställs konflikten på sin spets, den där män kräver vackert utseende, dämpade ambitioner och beundran av kvinnor och sablar ned deras egna tankar och verk.
The Female Man har ingen tydlig handling utan är en effektiv samling av hur fördomar och begränsningar formar kvinnorna och även männen i vår värld. De fyra kvinnorna är egentligen samma, skapade av sina omständigheter. På sista sidan talar Joanna till sin bok som till sitt barn, och hoppas på en dag när den skall läsas med förbluffning eller nästan skrattas ut för att den är så gammalmodig och svårbegriplig. Visst är det skönt att se att många av de värsta förolämpningarna är omöjliga i (de mest progressiva delarna av världen) idag, och Russ blottlägger många av de krokben som fortfarande slås för kvinnor. Jag hade dock gärna velat ha mer sammanhang i och mellan de scener där boken fördjupar sig i de olika världarna, och mer litterär gestaltning av paradoxerna. Nu kommer jag på mig själv med att längta efter såväl Carol Emshwillers humorfyllda samhällskritik som det kvinnodominerade samhället Jeep som Nicola Griffith beskriver så ingående i boken Ammonite. Men självklart är The Female Man viktig som tidsdokument och som benchmark för att se att vi faktiskt tar oss framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar