Det är något särskilt med film. Det är bilder på en duk, skådespelarna och regissören kan vara långt bort i såväl tid som rum, men de där bilderna drar in blicken och tankarna så att man kan övertygas om att man själv är någon annanstans, kanske till och med en annan person. När jag började fundera tillbaka på vilka som var de bästa filmerna från 2016 dök Hail, Caesar! upp allra först. Bröderna Coen är älskare av film och skapare av filmer och ett filmspråk som är unika. Hail, Caesar! går tillbaka till en tid när biograffilmer var ännu större avbrott mot vardagen. Handlingen är en fantastisk lek med Hollywoods hemligheter och hårdputsade stjärnglans, men viktigast av allt: den innehåller en kärna av övertygelse, den där övertygelsen som gör att allt putsande och trixande blir värt det.
En film som i våra dagar är både ett tidsdokument och visionär i sin egen rätt är Fritz Langs Metropolis. Att den visas igen på biografer med mycket passande musik framförd av The Metrophonic Orchestra är en välgärning! Detsamma gäller den tillfälliga visningen av Sally Potters Orlando - det var tjugo år sedan jag såg den för första gången, och att se den igen i en biosalong var en annan sorts upplevelse än den första, men lika viktig.
Den svenska filmen Jätten blandar drömscener med en mycket konkret och oglamourös vardag, och ger värdighet åt människor många försöker blunda åt fastän de finns alldeles intill oss. Jag ser fram emot fler filmer av regissören Johannes Nyholm.
En övernaturlig stämning blir det i Charlie Kaufmans Anomalisa, inspelad med dockor i stopp-startteknik. Det ger regissören chansen att visa en värld där alla utom en enda har samma ansikte och samma röst - en depressiv och svårhanterlig situation för huvudrollen. Idén att använda dockor är kreativ och den har den har genomförts mycket väl i Anomalisa.
Zombies på film och i TV-serier har blivit så vanliga att man kan tycka att marknaden är mättad. Men filmatiseringen av boken The Girl With All The Gifts gör zombiernas attacker otäcka på ett nytt sätt, och finner till och med pervers skönhet i den skräckblandade stillheten mellan anfallen.
Detsamma gäller för The Revenant, där hotet kommer från naturen och från de människor du konkurrerar med. Attackerna från en rasande björn, och mellan indianer och nybyggare, är grymma och våldsamma, och stillheten i naturen däremellan en klen tröst. Men för dem som håller ut har det hårda livet i Nordamerika på 1800-talet sitt värde.
Ett hårt slitsamt liv är vad som bjuds människor på många av planeterna i en galax långt, långt borta. I Rogue One: A Star Wars Story fick vi se drivkraften och bakgrundshistorien till händelserna i den klassiska filmen Star Wars: A New Hope, och det var en skickligt uppbyggd film som passade in sina trådar till filmerna före och efter men ändå var sin egen, självständiga och mycket spännande historia.
Lika emotsedd men också motarbetad var nyinspelningen av Ghostbusters. Nya versioner av gamla filmer görs i övermått idag, och visst var jag också skeptisk när jag först hörde nyheterna. Men desto roligare blev det att se det tighta, lyckade resultatet! Filmen byggde listigt på att alla känner till den första Ghostbusters, men kickar med glimten i ögat iväg på en helt egen bana. Så synd det är om alla som inte ville uppskatta de smarta skämten varvade med ektoplasma som plaskade ut ur rutan i 3D! Jag ville se Ghostbusters varje vecka igen efter att jag sett den första gången, vilket jag tyvärr inte hann med, men jag längtar efter att se den igen, många gånger, och varför inte ett par uppföljare i samma anda?
En film som i våra dagar är både ett tidsdokument och visionär i sin egen rätt är Fritz Langs Metropolis. Att den visas igen på biografer med mycket passande musik framförd av The Metrophonic Orchestra är en välgärning! Detsamma gäller den tillfälliga visningen av Sally Potters Orlando - det var tjugo år sedan jag såg den för första gången, och att se den igen i en biosalong var en annan sorts upplevelse än den första, men lika viktig.
Den svenska filmen Jätten blandar drömscener med en mycket konkret och oglamourös vardag, och ger värdighet åt människor många försöker blunda åt fastän de finns alldeles intill oss. Jag ser fram emot fler filmer av regissören Johannes Nyholm.
En övernaturlig stämning blir det i Charlie Kaufmans Anomalisa, inspelad med dockor i stopp-startteknik. Det ger regissören chansen att visa en värld där alla utom en enda har samma ansikte och samma röst - en depressiv och svårhanterlig situation för huvudrollen. Idén att använda dockor är kreativ och den har den har genomförts mycket väl i Anomalisa.
Zombies på film och i TV-serier har blivit så vanliga att man kan tycka att marknaden är mättad. Men filmatiseringen av boken The Girl With All The Gifts gör zombiernas attacker otäcka på ett nytt sätt, och finner till och med pervers skönhet i den skräckblandade stillheten mellan anfallen.
Detsamma gäller för The Revenant, där hotet kommer från naturen och från de människor du konkurrerar med. Attackerna från en rasande björn, och mellan indianer och nybyggare, är grymma och våldsamma, och stillheten i naturen däremellan en klen tröst. Men för dem som håller ut har det hårda livet i Nordamerika på 1800-talet sitt värde.
Ett hårt slitsamt liv är vad som bjuds människor på många av planeterna i en galax långt, långt borta. I Rogue One: A Star Wars Story fick vi se drivkraften och bakgrundshistorien till händelserna i den klassiska filmen Star Wars: A New Hope, och det var en skickligt uppbyggd film som passade in sina trådar till filmerna före och efter men ändå var sin egen, självständiga och mycket spännande historia.
Lika emotsedd men också motarbetad var nyinspelningen av Ghostbusters. Nya versioner av gamla filmer görs i övermått idag, och visst var jag också skeptisk när jag först hörde nyheterna. Men desto roligare blev det att se det tighta, lyckade resultatet! Filmen byggde listigt på att alla känner till den första Ghostbusters, men kickar med glimten i ögat iväg på en helt egen bana. Så synd det är om alla som inte ville uppskatta de smarta skämten varvade med ektoplasma som plaskade ut ur rutan i 3D! Jag ville se Ghostbusters varje vecka igen efter att jag sett den första gången, vilket jag tyvärr inte hann med, men jag längtar efter att se den igen, många gånger, och varför inte ett par uppföljare i samma anda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar