Det har kommit utomjordingar till jorden. Tolv stora rymdskepp med vackra former av släta snäckor hänger ovanför tolv platser på vår planet. Vänligt besök eller början till en attack? Det är inte helt lätt att förstå, ens efter att de har öppnat dörren för delegationer av människor.
Filmen Arrival gör ett gott jobb av att beskriva ankomsten av något annorlunda och obegripligt till vår invanda värld. Regeringar reagerar med försiktighet, människomassor oroas och bryter ut i kravaller. Vi får följa USA-filialens försök att interagera med utomjordingarna via två inkallade experter, den teoretiske fysikern Ian Donnelly och vår huvudperson, lingvisten Louise Banks.
Filmens styrka ligger i den långsamma inledningen, i hur vi ser förberedelserna och säkerhetsåtgärderna inför kontakten med skeppet och dess besättning. Militären har snabbt och erfaret byggt upp fysiska barriärer och protokoll för hur man närmar sig rymdskeppet, och skapat en väg in genom dörren som öppnas var artonde timme. Genom de otympliga skyddsdräkterna och försiktighetsmåtten de mänskliga besökarna beläggs med känner vi tillsammans med Louise tyngden av den utomjordiska närvaron.
Väl framme i den kala mötessalen blir känslan av något annorlunda ännu starkare. Besökarnas form liknar bara svagt något jordiskt, men de är inte antropomorfa, har inga ansiktsdrag att läsa, och deras talade språkljud är obegripliga. Louise påbörjar sina försök till kommunikation, både påskyndad och tillbakahållen av militären, som tolkar alla utsagor med skepsis, vaksamma inför hot. Än större blir pressen när mer lättantändliga stater runt om i världen tolkar budskapen som fientliga, och börjar rusta för krig mot skeppen.
Jag hade den dubbla turen att ha läst novellen som filmen bygger på, Ted Chiangs komplexa The Story Of Your Life. Att jag i stora drag visste vad berättelsen gick ut på gjorde att jag kunde njuta av stämningen; både skönheten i det overkliga och oron i de allvarliga situationerna. Jag kan dock förstå om handlingen förvirrar och irriterar andra; jag tyckte själv att momenten hastades fram till det alltför overkliga i de dramatiska scenerna på slutet. Tillsammans med det tyckte jag att filmen fastnade litet för ofta i dröm-scenerna, och därför är jag inte helt nöjd med den, men jag uppskattar den ändå för sin vision och sin trovärdiga sammansmältning av konkreta, kalla fakta och en vidare syn som sträcker sig till stjärnorna.
Filmen Arrival gör ett gott jobb av att beskriva ankomsten av något annorlunda och obegripligt till vår invanda värld. Regeringar reagerar med försiktighet, människomassor oroas och bryter ut i kravaller. Vi får följa USA-filialens försök att interagera med utomjordingarna via två inkallade experter, den teoretiske fysikern Ian Donnelly och vår huvudperson, lingvisten Louise Banks.
Filmens styrka ligger i den långsamma inledningen, i hur vi ser förberedelserna och säkerhetsåtgärderna inför kontakten med skeppet och dess besättning. Militären har snabbt och erfaret byggt upp fysiska barriärer och protokoll för hur man närmar sig rymdskeppet, och skapat en väg in genom dörren som öppnas var artonde timme. Genom de otympliga skyddsdräkterna och försiktighetsmåtten de mänskliga besökarna beläggs med känner vi tillsammans med Louise tyngden av den utomjordiska närvaron.
Väl framme i den kala mötessalen blir känslan av något annorlunda ännu starkare. Besökarnas form liknar bara svagt något jordiskt, men de är inte antropomorfa, har inga ansiktsdrag att läsa, och deras talade språkljud är obegripliga. Louise påbörjar sina försök till kommunikation, både påskyndad och tillbakahållen av militären, som tolkar alla utsagor med skepsis, vaksamma inför hot. Än större blir pressen när mer lättantändliga stater runt om i världen tolkar budskapen som fientliga, och börjar rusta för krig mot skeppen.
Jag hade den dubbla turen att ha läst novellen som filmen bygger på, Ted Chiangs komplexa The Story Of Your Life. Att jag i stora drag visste vad berättelsen gick ut på gjorde att jag kunde njuta av stämningen; både skönheten i det overkliga och oron i de allvarliga situationerna. Jag kan dock förstå om handlingen förvirrar och irriterar andra; jag tyckte själv att momenten hastades fram till det alltför overkliga i de dramatiska scenerna på slutet. Tillsammans med det tyckte jag att filmen fastnade litet för ofta i dröm-scenerna, och därför är jag inte helt nöjd med den, men jag uppskattar den ändå för sin vision och sin trovärdiga sammansmältning av konkreta, kalla fakta och en vidare syn som sträcker sig till stjärnorna.
En bra sf-rulle, i sitt långsammare mer reflekterande berättande ett komplement till bra mer aktion-stinna sf-filmer (som SW:Rogue One!). Bjuder in till en och annan funderare kring filmens tidslinjer och upplägg.
SvaraRadera