Bullets over Broadway på Göta Lejon

Woody Allens film Bullets Over Broadway är en av mina stora favoriter - handlingen, humorn, stämningen, 1920-talet... Att sätta musik till den och spela den på Broadway var en perfekt idé för en bransch och en publik som gärna vill skratta åt divorna och intrigerna och älska dem på samma gång, och tur nog har musikalen tagits till Sverige. I centrum på reklamaffischerna sitter Sveriges scensjungardrottning Helen Sjöholm i rollen som Helen Sinclair. Men huvudrollen i berättelsen och den som startar alla händelser är den unge pjäsförfattaren David Shayne (Linus Wahlgren). Redan i diskussionen med de djupsinniga grannarna slits mellan att behålla sin integritet som författare av avancerade pjäser, och att skriva något som faktiskt sätts upp (och drar in pengar).

När Shayne sedan faktiskt får erbjudandet om att sätta upp sin senaste pjäs på Broadway, blir framtida kompromisser ännu mer hotande då finansiären är maffiabossen Nick Valenti (Johan Rabaéus). Alla önskemål han har om pjäsens innehåll blir extra tvingande eftersom han kan sätta knytnävar och eldkraft bakom orden.

Det är som sagt 1920-tal, och på Cotton Club och andra ställen ljuder skön musik. Ur raden av balettflickor på Nick's Place snubblar den fumligaste av dem alla och skäller ut de övriga för att ha dansat fel! Hon är Olive; härligt korkad, självsäker och envis i Shima Niavaranis tappning, och därtill Nick Valentis flickvän. Gissa vart Nick skickar henne för att uppfylla hennes dröm om att bli Broadwaystjärna? Jo, förstås till David Shaynes repetitioner, med gorillan Cheech (Johan Rheborg) medskickad för att kolla att allt inget fuffens händer.

De sångnummer som tryfferar historien är kanske inte av slaget man går och nynnar på på vägen hem, men ändå bra och i vissa ögonblick superduperbra. Sångernas bärkraft beror på rösten hos den som sjunger dem, och allt som Helen Sjöholm tar i blir förstås guld! Hon är ett gott val som den självmedvetna men lätt falnade stjärnan; teatralisk, förförisk och aningen fientlig mot konkurrenter. En annan fullträff är som sagt Shima Niavarani, men efter det är jag mer missnöjd med hur huvudrollerna är tillsatta. Tyvärr verkar man behöva starka namn istället för starka röster i svenska uppsättningar. Johan Rheborg och Johan Rabaéus har sångröster som inte räcker till, särskilt inte den senare, och ingen av dem förmedlar heller någon känsla av farlighet i sina maffiaroller. Linus Wahlgrens armar hänger ofta slappt, när han kunnat använda kroppsspråket för att understryka stämningen.

I birollerna finns det dock några stora glädjeämnen: Andreas Nilsson som Warner Purcell och Lisa Stadell som Davids flickvän Ellen. Bra att de också får höras i egna sånger! Vad gäller sång- och dansinsatserna från den övriga ensemblen är den oklanderlig, men tyvärr förtas intrycket av att ljudet är uppvridet för högt, så att det skramlar om sången och klackljuden tar över för mycket i steppdansnumren. Så onödigt!

Foto: Mattias Edvall

Det är jätteroligt att Bullets Over Broadway sätts upp i Stockholm, och föreställningen är helt klart sevärd. Men de mindre lyckade detaljerna får mig att tänka litet extra på innehållet: hur många begåvade artister får inte komma fram i huvudrollerna, bara för att de inte har något känt namn eller inte ligger med producenten??!! Jag höjer en prohibition punch till deras ära och önskar alla begåvade understudies lycka till!

Länk till Göta Lejons sida om Bullets over Broadway

Sebastian Blanck på Wetterling Gallery

Sköna ögonblick är värda att lägga på minnet. Idag behöver vi knappt ens belasta våra minnen utan har ständigt en kamera med, redo att föreviga ett ögonblick och även dela det med andra. Som en som sällan fotograferar vill jag inte raljera utan är tacksam mot dem som gör det, för visst fångas mycket av stämningen i en bild, och var man själv med kan bilden trigga fler av känslorna och minnena från stunden.

Titeln på Sebastian Blancks utställning på Wetterling Gallery, That's why we're running away, är inte så ödesdiger som den kan tolkas, utan ett utrop från barn som rymmer hemifrån en stund. Sebastian Blanck har målat av scener ur sitt till synes harmoniska familjeliv i en naturskön omgivning. Det är badväder om somrarna, och på vintern finns det tjocka, orörda mängder av snö på väg till bergen i närheten. Färgerna är klara men skalan dämpad till en lågintensiv glöd, och Blanck spelar upp kontrasterna när han kan.

De fotoliknande bilderna visar familjemedlemmarna i rofyllda ögonblick. Kan det finnas gräl och motsättningar emellan de här lyckade ögonblicken? Ja, visst, likaväl som i alla andra familjer. Men låt oss inte skämmas för att det är de fina stunderna vi vill spara, eller visa, och låt oss finna ro själva i de harmoniska kompositionerna och det förlåtande handlaget med färgerna.

Länk till Wetterling Gallerys sida om utställningen

Herta Müller på Internationell Författarscen Kulturhuset

På tyska, förtroligt, vänskapligt men intellektuellt samtalar Aris Fioretos med Herta Müller. De duar varandra, för de är vänner sedan tjugo år. Att döma av publikens reaktioner förstår de flesta tyska, men översättaren Elisabeth Geiger Poignant gör ett gott jobb med översättningen åt båda hållen.

Foto: Stephanie von Becker

Undertiteln på Herta Müllers nya bok Mitt fosterland var en äppelkärna är Ett samtal, då den är sprungen ur ett samtal med den österrikiska kritikern och redaktören Angelika Klammer. Vad är ett samtal, frågar Aris Fioretos, och får svaret att det är två eller fler som talar, det finns tema, åsikter, frågor och svar. Det sker muntligen, inte skriftligt, men det finns fiktiva samtal, eller samtal som i efterhand hämtas tillbaka från ögonblicket och skrivs ned, till exempel Svetlana Aleksievitjs böcker.

En del författare kan bli överraskade av att se sina talade ord nedskrivna, från intervjuer och liknande; där finns redundanser, ord som upprepas för ofta, språkliga tics, ofullständiga meningar - eller är det bara jag som talar så schlampig, frågar Müller? När hon gick igenom det nedskrivna materialet från sin diskussion med Angelika Klammer ville hon ändra litet i början... men precis som i den vanliga skrivprocessen, då hon går igenom det skrivna från början och skriver om, så skrev hon om litet till och ännu litet till... und dann geht es los! Vad hon ändrade var dock inte innehållet, utan språket, och så organiserade hon om i materialet. Men då kom ju en del av svaren före frågorna! Då fick hon be Angelika Klammer att skriva om sina frågor, och så blev det mer att skriva om.

Man kan läsa boken som en guide till författaren, som hur man handskas med språket i en diktatur, men också, enklast, kronologiskt. Vem är flickan vi möter? Jo, en vanlig flicka från en liten by på femtiotalet. Hon vet dock att allt hon tänker inte är tillåtet, och det lär hon sig redan i 4-5-årsåldern. Gud ser ju allt, så även om mamma inte ser när hon slarvar med potatisskalningen så ser Gud det! I kyrkan fanns en vacker gipsstaty av Jungfru Maria med lång blå klänning och hjärtat utanpå kroppen. I det röda hjärtat fanns lila prickar. Lilla Herta viskade till sin mormor att det såg ut som en skivad vattenmelon, och fick till svar "Kanske det, men det får du ALDRIG säga!" Alla har sina hemligheter, alla har sin ensamhet.

Lilla Herta fick valla kor, och under den tiden bekantade hon sig med växterna. Hon pratade med dem, och ville bli accepterad av dem - de visste ju hur man lever! Därför smakade hon på dem och försökte bli som dem. Senare under kvällen berättar Herta Müller att landskapet var fientligt (Aris Fioretos: Så får man inte säga i Sverige! HM: Men det gör jag!); majsfälten var oändliga och bortom dalen låg floden. Inför ett landskap som alltid har funnits där är ens kropp förgänglig. Barnet Herta kände sig ofta smutsigt, hungrigt, skadat, fult. Men växterna var alltid vackra, deras färger passade ihop! Därför ville hon äta av dem och bli som dem.

Var det en magisk tillvaro? Ja, det rumänska livet har likheter med den latinamerikanska magiska realismen. Livskänslan, en sinnlighet, att vara farligt nära en gräns, ett ögonblick som kommer och går. I familjens hem fanns också morfaderns Himmelsschlüssel, en stor nyckel han fått vid sädeshandel i Wien, en nyckel som i barnets ögon verkligen gick till himmelen, och molnen var de döda byborna som såg ned på henne. Allt detta fanns sida vid sida; de döda i molnen, landskapet. Det drev Herta att fokusera på det lilla, för den stora världen var så svår; en trång värld som minoritetsfolk i en diktatur. Att söka efter lycka eller vara lycklig var inte ens att tänka på i byn, där man arbetade hårt och slöt sig samman för att inte assimileras av omgivningen. Hårdheten formade deras traditioner och stränga moral till en ideologi.

Som ung vuxen flyttade Herta Müller till staden för att utbilda sig. I byn hade man hatat stadsmänniskor som arroganta, och hållit sig ifrån rumäner - byns polis och läkare var rumäner, och dem ville man ju inte ha att göra med! Modern skickade inte med de finaste kläderna - "du känner ju ändå ingen i staden" så Herta Müller kände sig klumpig och ful. Men när hon träffade vänliga rumäner fick hon lära om, och förkasta det hon redan hade i huvudet. Därtill fascinerades hon av det rumänska språket, med sina egna, annorlunda ordspråk, metaforer och skrock. Hon fann sig själv vara rumän!

I det här sammanhanget politiserades också Herta Müller, när hon läste om nazismen, och om den nationalism som Rumänien stod för. Hennes far var en varning; han hade varit SS-man. Hon kände: jag är i en diktatur: jag får inte kompromissa med diktaturen, för då blir jag en medlöpare. På 1970-talet blev hon medlem i tyskspråkiga Aktionsgruppe Banat, där man läste, skrev och diskuterade. I motsats till Hitlers och Stalins regler för författare hade man egna påbud, om personligt och moraliskt ansvar, och att uppdragslitteratur var skräp. Där väcktes tanken på att bli författare. Gruppen var sträng i sin interna kritik, det fälldes tårar ibland, men vänskapen bestod, och det var en god skola.

Men medverkan i gruppen ledde till repressalier från säkerhetstjänsten. De utpressade Herta Müller på jobbet, och ville ha henne till spion - på arbetsplatsen, i gruppen och bland alla andra kulturmänniskor hon kände. När hon vägrade spreds ryktet att hon var spion och hon blev utfryst. Därtill blev hon inkallad på förhör hos säkerhetstjänsten, och för att hon var kvinna (den enda i aktionsgruppen) och inte togs lika mycket på allvar, kunde hon svara fräckt på deras frågor. Men därför blev hon också hånad annorlunda och värre än männen; man kallade henne för hora och prostituerad och påstod att hon legat med alla i gruppen och även åtta arabiska utbytesstudenter. En i gruppen var rödhårig och de frågade om det var på hårfärgen hon skulle känna igen vem som var fadern, ifall hon blev gravid. "Von Reden kriegt man keine Kinder" svarade hon då. Det där specifika kvinnoföraktet känner hon igen hos andra diktatorer idag: i arabvärlden, hos Putin, Khadaffi, Kim Jong-Un och många andra.

Att läsa böcker var ett sätt att lära sig hur man uthärdar livet - själva livet var för dumt. Hon hade inte planerat att bli författare, men gruppen krävde bidrag även av henne. Av deras hårda kritik lärde hon sig mycket, men också av de bra böcker hon läste. Rädsla är en god litteraturkritiker! Tack vare den kan man avgöra vad som är verkligt god litteratur.

Jag lever tack och lov utan rädsla och hot, men håller ändå med fog Herta Müllers verk för god litteratur, och jag är mycket tacksam för att hon skriver och även för att hon kom till Stockholm för ännu ett givande, intellektuellt samtal.

Böcker av Herta Müller:
Niederungen
Herztier
Der König verneigt sich und tötet
Heute wär ich mir lieber nicht begegnet

Satyagraha på Folkoperan

Redan från första tonerna fascinerar den, Philip Glass musik med den framåtdrivande rörelsen från orkestern och Thomas Volles vackra röst som mjukt lägger sig ovanpå. Det är bara skönt att slippa lyssna efter orden och låta sig bäras med av sången på sanskrit, även om den projicerade svenska översättningen presenterar varje ny scen.

Musiken är uppbyggd av skalövningsliknande figurer som upprepas länge, med förskjutningar i taktlängden som skapar en långsam dynamik. Människorna sjunger ofta i långa fraser, också de om och om igen. Operans första scen där guden Krishna talar med prinsen Arjuna inför ett förhistoriskt slag har slagit an tonen av en evig kamp, fastän de följande scenerna är baserade på de konkreta händelser som leder fram till Mahatma Gandhis ickevåldsuppror mot den orättvisa behandlingen av indier i Sydafrika, Satyagraha.

Lika meditativ som musiken är de fysiska inslagen på scenen, där begåvade medspelare från Cirkus Cirkör gestaltar aspekter av varje scen. Från min plats på balkongen har jag utmärkt överblick: de fysiska akterna framstår som lätta exakt samtidigt som man kan se vilken ansträngning som ligger bakom. Den synen går att applicera på scenen på Tolstoj-farmen, där ett arbete pågår som säkert är slitsamt men som utförs med säkerhet och stolthet av arbetarna.

De fysiska bedrifterna är imponerande, men inte inprånglade som publikfrieri utan ytterst skickligt integrerade i handlingen. Minst lika fängslande som människorna som verkar trotsa tyngdlagen, är den ständigt närvarande kistan som hissas upp och sätts i rotation så att de tre delarna bildar en konstant växlande stjärnform.

Jag är ytterligt stolt och tacksam över att bo i en stad där man väljer att sätta upp ett verk som Philip Glass Satyagraha, och desto mer lycklig över att det är gjort så starkt, vackert och engagerande. En kväll med Satyagraha är något att minnas för alltid, och jag skall ta tillfället att se operan minst en gång till under spelsäsongen. En så välgjord och unik uppsättning bör man inte missa!

Länk till Folkoperans sida om Satyagraha

Foto: Markus Gårder

Avgörande ögonblick med Norrbottensteatern

Teater är en illusion, en medveten akt av fiktionsskapande som vi åskådare måste vara med på. Det är vad skådespelarna från Norrbottensteatern leder in publiken på, när de med minimala klädbyten tar på sig en ny roll framför våra ögon, men på samma gång är det de spelar hämtat från publiken. Inte direkt från oss som sitter där (jo, minst en av berättelsernas upphovsmän sitter nog faktiskt bredvid oss), men från människor i Norrbotten som berättat om viktiga händelser i sina liv.

Kan man minnas alla de tjugofem människoöden som presenteras på två och en halv timme? Kanske inte, men på så sätt kan flera av åhörarna hitta någon att känna igen sig i, och även tycka att några av personerna på scenen betett sig illa och inom sig säga emot dem. Några av människoliven får ta mer plats, som den brutala berättelsen om kvinnan som hölls som fånge och misshandlades av sitt barns far. Historien får ta plats och fyllas ut med detaljer, och blåmärkena inte bara nämns utan känns. Och så låter pjäsen en socialassistent berätta att detta är något som varje år tjugo kvinnor i trakten utsätts för, och man har inte plats att ta emot alla som lyckas fly.

En annan grym livshistoria är kvinnan som berättar hur hon blev mobbad på jobbet av en chef, på alla sätt försökte försvara sig via de officiella kanalerna, men på alla håll blev orättvist behandlad. Skådespelerskan som framställer den är tagen men samlad. Och så stiger en annan skådespelerska fram i gestalt av upphovskvinnan fram och börjar fylla i med hur det var, och fyller framställningen med starkare känslor och faller i gråt. Det är ett mycket effektivt sätt att visa att det faktiskt inte är teater, fastän det är teater.

Vid ett tillfälle får tre dramatiska berättelser utvecklas parallellt, vilket bitvis är litet stressande och förvirrande, men vilket också tredubblar både oron när det går illa och glädjen när den svåra situationen löser sig.

Även om jag som sagt inte skulle minnas alla historier imorgon, så fick vi några glimtar av avgörande ögonblick ur några människors liv. Alla människor är huvudpersoner i sina egna liv, och även om någon inte ser mycket ut för världen kan hen bära på stora hemligheter som har format hens livsöde och kanske räddat en annans liv.

Länk till Norrbottenteaterns sida om Avgörande ögonblick

Mãn av Kim Thúy

Likt Ru är Kim Thúys bok Mãn uppbyggd av scener, inte längre än en eller ibland två sidor. Jag var inte helt förtjust i Ru, mycket på grund av formatet, men uppskattar Mãn mer. I Mãn följer styckena i större grad en tidsaxel som gör berättelsen mer enhetlig. Där finns också en genomgående ingrediens i berättelsen, nämligen maten, som är betydelsefull på många sätt.

Vare sig man har provat vietnamesisk mat eller ej, är beskrivningen av rätterna som huvudpersonen Mãn lagar mycket aptitretande och en njutning att läsa. Men precis som utanför boksidorna är maten också bärare av minnen, vilket är ytterst viktigt för de många vietnameser som känner igen favoriträtter i exilen i Montreal. Dessutom är tillagandet, presentationen och ätandet av maten något lockande även för nya människor, till exempel de kanadensare som de vietnamesiska invandrarna annars inte skulle träffat, och i förlängningen också något sensuellt.

Mãn har kommit till Kanada från ett Vietnam där både människorna och landet blivit härjade och utblottade av kriget. Även det hårda arbetet under tystnad i det nya landet är bättre än fattigdomen och fiendskapen i det gamla landet. Men bit för bit ger Mãns skicklighet vid grytorna henne en större skara av tacksamma matgäster, och några mer livfulla kanadensare vill inte bara lära känna maten utan även kvinnan som lagat den.

Kim Thúys prosa är knapp och hon är sparsam med att visa Mãns känslor. Därför blir kontrasten desto större när hon för första gången möter romantisk kärlek, i sig själv och hos mannen som älskar henne. Än en gång får utvalda detaljer symbolisera något större, men språket och Mãns känslor får större svängrum.

Många tycker om Kim Thúys strama poetiska sätt att skriva, men jag hör inte till dem. Hon skriver på ett sätt som inte matchar mitt sätt att läsa. Även om jag tycker bättre om Mãn, behöver jag fylligare prosa för att bli riktigt engagerad i handlingen och personerna, så jag lämnar Kim Thúy till dem som trivs bättre i hennes språk.

Fler böcker av Kim Thúy:
Ru

Säsongspremiär i Konserthuset

Ord och toner ifrån ovan öppnade säsongen i Konserthusets stora sal. Efter konserthuschef Stefan Forsbergs vänliga välkomnande klingade Eric Ericsons Kammarkörs röster ut tillsammans med Kungliga Filharmonikerna i Hector Berlioz' Tristia (1852). Efter de eteriska klangerna i första satsen, inspirerad av ett poem av Thomas Moore, byggde de följande två satserna på Ofelias och Hamlets respektive död, och innehöll mer dramatik. Berlioz' musik är förvånansvärt modig och modern för sin tid, och det hela mynnade ut i en fantastisk avslutning: ett stort klimax, följt av stillsamma harmonier som från fjärran. "The Rest Is Silence".

För framförandet av Felix Mendelssohn-Bartholdys Pianokonsert nr 1 (1831) intog Niklas Sivelöv scenen. Verket, skrivet av en nyförälskad Mendelssohn, är fullt av energi och glädje, och orkestern och solisten framförde det intensivt men klart och precist. Sivelöv spelade utan noter, inlevelsefullt, som om verket var en del av honom själv, med en aning av egna tempoförskjutningar men aldrig så mycket att de tog fokus från den skrivna musiken. I de allra mest ekvilibristiska partierna där fingrarna rörde sig så snabbt att de blev suddiga för mina ögon, just där verkade Sivelöv allra säkrast, lyckligast, och till och med mest avslappnad! I extranumret (om någon vet namnet, kommentera gärna!), som rörde sig från Satie-liknande elegans till vulkanutbrott av känslor, tycktes musiken få färg av pianistens rika inre liv. Det vore fint att få höra Niklas Sivelöv spela i Konserthuset igen!

Kvällen avslutades med Richard Strauss' Ein Heldenleben, en av hans tondikter, skriven året efter Also Sprach Zarathustra. Chefdirigent Sakari Oramo ledde orkestern säkert genom detta utmanande stycke, ett liv levt i högre tonläge än våra vanliga, med motståndare och strider men även kärlek och skönhet. Flera filharmoniker fick göra specialinsatser, till exempel flöjterna som fick pipa upp och låta nästan galna ibland. En klart lysande stjärna var dock Filharmonikernas försteviolinist Andrej Power, som utförde den långa och krävande soloinsatsen med glans. Sammantaget var säsongspremiären hösten 2016 ovanligt känslosam, med dramatiska verk innerligt spelade. Det bådar gott för det nya spelåret.

Everybody Wants Some!!

Förra året Oscarsnominerades han för Boyhood, en film inspelad och utportionerad över tolv år, men nu är Richard Linklater tillbaka i en kortare och skarpare avgränsad tidsperiod: de tre dagarna precis innan college börjar. Det är tre dagar fullspäckade av energi, testosteron och fest för Jake och de nya vännerna han får när han flyttar in med de övriga killarna i baseballteamet för sitt första år på college.

Det är en ny idé för skolan att låta baseballspelarna bo ihop, åtta plus åtta personer i två hus en bit från campus, och laget får strikta förhållningsorder: ingen alkohol i huset, och inga flickor på övervåningen. JA, TJENA! Inom några timmar är alla regler brutna mot med råge. Varje kväll blir en fest där killarna går ut och dansar och får med sig partysugna tjejer hem. Det är snarast tur för filmen att gänget inte har någon hårt definierad musiksmak, för på så vis får vi dansa med dem in på alla olika ställen de hamnar på: disco, countryklubb, punkfest. Dock kan alla rappa med i Rapper's Delight (och missa inte den personliga rappen under eftertexterna). Den härliga musiken strömmar fram överallt och påminner oss om hur lätt och roligt det är att leva.

Året är 1980 och alla har byxor som sitter supertight men inte snyggt, halvlångt hår och ansiktsbehåring som inte är i närheten av den sexiga mustaschen som bärs av Magnum, P.I. Jo, en av de äldre killarna, McReynolds, han är snygg och kan tipsa killarna om hur man bär cologne. En efter en träder de olika lagmedlemmarnas personligheter fram: Finnegan skämtar och snackar mycket, Willoughby vill röka på och pröva telepati, Jay har dåligt ölsinne och råkar lätt i bråk, McReynolds perfektionism gör att motgångar kan få honom helt ur balans. Men bråken flammar upp och lägger sig igen på grabbars korthuggna vis, för främst av allt vill gänget festa, festa innan föreläsningarna börjar.

Inget är på allvar, det är maximalt med kul som gäller. Det är sommar, varmt och skönt, fester överallt och ingen behöver ta något ansvar än på några dagar/timmar. De nya killarna fogas in i teamet och studentlivet, men medspelaren Dale varnar dem också: de är inte längre bäst, som de var i highschool, de är konkurrenter och de äldre killarna kommer inte alltid att vara nådiga.

Halvvägs igenom filmen möter Jake äntligen Beverly, tjejen han blev intresserad av första dagen - inte en av partytjejerna han har dansat och hånglat med, utan möjligen en seriös flickvän, kanske? Hennes värld är lik och olik grabbarnas baseballvärld; hon pluggar Performing Arts. Beverlys framtidsplaner och tro på Konsten är just så allvarliga och oskuldsfulla som de skall vara i början av livet, och hennes energi är av ett annat slag än baseballkillarnas. Festen i konststudenternas blir en sagolik upplevelse i flera bemärkelser.

Tillsammans med Beverly börjar Jake ta form som en egen person. Visst är det härligt att ryckas med av energin i laget och alltid rusa mot nästa fest, alltid vara beredd att slänga käft och driva med lagmedlemmarna, men det kommer inte att hålla för alltid. Timme för timme närmar sig första föreläsningen. Det finns mer därute än baseball och disco. Det kommer nog att bli en bra tid på college.

Mikrokosmos av Claudio Magris

Claudio Magris Mikrokosmos börjar på det underbaraste av ställen: ett centraleuropeiskt kafé, Café San Marco i Trieste. "Café San Marco är en Noaks ark där ingen ges företräde eller utesluts, där det finns plats för alla, för varje par som söker skydd när regnet vräker ner och för ensamstående likaså." Den böljande prosan i det första kapitlet berättar om de sinsemellan så olika människor som sitter i det L-formade kaféet, deras varierande bakgrundshistorier och hur de interagerar. Varför tilltalar detta mig så mycket? För att det finns något fullkomligt i det informella mötet: alla människor har intressen och erfarenheter utanför kaféets väggar, men nu sitter de där, kan ta paus från livet och diskutera och smågräla utan krav på resultat.

Så ger sig berättarna ut på strövtåg i landskapet omkring Trieste, lika kravlöst och inkännande, men börjar sakta förlora mitt intresse. Varför då? Det är ju spännande att till fots och med båt besöka platserna kring Medelhavet där nutidshistoria, tidigare århundradens händelser och mytologiska händelser blandas: lojaliteter och hemligheter under nittonhundratalets krig, byoriginal vars påhitt lever kvar i minnet tvåhundra år senare, Jason och Medea och deras olyckliga historia i just dessa trakter. Anekdoterna börjar dock glida ihop med varandra efter ett tag. Men halvvägs genom boken väcks mitt intresse igen, då de enskilda historierna blir längre och ett filosofiskt anslag gör sig påmint.

Länsherren de Saussure, medlem av vetenskapsakademin i Turin, som studerade matematik för att lära sig verklighetens språk, uppfann på sjuttonhundratalet cyanometern för att mäta himlens olika blå nyanser. Uppe på La Maddalenakullen är himlen intensivt blå, nästan violett, högre upp blir den blekt ljusblå; längtans färg, en gradering av det frånvarande, av det man saknar. En man från Baldissero som bodde i närheten av brunnen brukade säga att det skulle behövas en cyanometer för att mäta ögonfärg, men det blev aldrig någonting av det.

Trakterna och invånarna har varit italienska, kroatiska, jugoslaviska, tyska, schweiziska, österrikiska, tyrolska. Sympati och fientlighet mellan folkgrupperna och områdena har växlat genom åren, men i denna karusell av nationstillhörighet står det klart hur meningslös uppdelningen i vi och de är.

Etnisk renhet, liksom all renhet, är resultatet av en subtraktion och ju radikalare denna är desto rigorösare blir renheten - den sanna renheten vore lika med ingenting, ett absolut noll som uppnås genom total subtraktion.

I de sista kapitlen rör sig boken tillbaka till Trieste, till Stadsparken och näraliggande byggnader och de personer som rör sig där. Allra sist välkomnas en vandrare till kyrkan i en gemensam upplevelse där människor och händelser ur hans förflutna glimtar fram - en spegling av inledningskapitlet inne på kaféet men nu även med en andlig, evig dimension.

Fler böcker av Claudio Magris:
Ett annat hav

Peter Blake på Wetterling Gallery

Sir Peter Blake använder sig av omgivningen och hur den skildras och avbildas, och skapar verk som blir nya delar av samtiden och dess populärkultur, som till exempel skivomslag (ja, bland annat det ikoniska omslaget till Beatles' Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band). Wetterling Gallery visar några av hans serier av verk från senare år, där han utvecklar olika idéer med humor och, tänker jag, kärlek.

Med hjälp av klipp från foton och tryck låter Blake apor klänga framför Westminster Abbey, i ett annat collage andra exotiska djur. I en liknande bild visar han män och deras husdjur (i många fall överraskande val), i en annan kvinnor och deras husdjur. Regent's Park - The runaway donkeys visar framför allt många, många barn, sammanförda från olika håll. Lika spektakulär och tankeväckande är bilden där mängder av dansare väller fram över Regent Street.

Tavlorna som bokstaverar "I LOVE YOU" eller bara "LOVE" kan vid första ögonkastet verka simpla och oinspirerade. Men varje bokstav är hämtad från en egen skylt, från olika skyltar som ursprungligen berättade om något helt annat än kärlek. Det är en tillfredsställande tanke att budskapen vi ser varje dag kan, om vi vill, säga "Jag älskar dig" eller åtminstone uppmana till kärlek, om vi pusslar litet.

Porträtten är målade med omsorg och tydlig omtanke om modellerna, trots att tekniken får dem att framstå som ett mellanting mellan seriefigurer och tidningsnotiser. Men den levande blicken och de varma färgerna drar in även betraktaren i deras och Sir Peter Blakes vänkrets, och det är ett gott budskap.

Länk till Wetterling Gallery

Defiance

Genom en farlig terräng kommer två främlingar till en liten befäst stad. Vägpirater och muterade jätteskalbaggar jagar dem, men de är vana att slåss och plundra vrak för att överleva. Den lilla staden Defiance är ändå så lockande, välkomnande och dessutom i behov av en sheriff att de stannar där på sin rutt mot Antarktis' stränder. Året är 2046, och för trettio år sedan var staden St. Louis i Missouri, men den gamla staden raserades under kriget mellan människor och de utomjordiska raserna från Votan och den olycksaliga terraformningen (Votanformningen) som startades av misstag.

Votan-folket behövde fly från sitt kollapsande solsystem och reste mot en planet de trodde var obebodd. När de efter 5000 år kom fram till Jorden inleddes förhandlingar mellan raserna, men misstron var stark från båda håll och en blandning av hat-drivna attacker och olycksaliga händelser startade världskriget som kraschade civilisationen och slog sönder tekonologin för såväl människor som Votan. Nordamerika är uppdelat i den människostyrda östkusten och det Votan-styrda väst- och centralamerika, och vapenvilan är bräcklig. I Defiance lever människor sida vid sida med Votans raser, till största delen i fred, men inte utan problem.

Det postapokalyptiska samhället har fungerande institutioner och handel både inom och utanför Defiance. De olika raserna anstränger sig för att leva tillsammans, lära sig av varandra och ändå behålla sina egna traditioner. Det är fascinerande att se sammanhållningen inom grupperna, bubblande rasism likaväl som lojalitet och sympati över rasgränser. De två främlingarna som kommit till Defiance är människan Nolan och hans adopterade dotter Irisa, av rasen Irath med rödmönstrad hud och gula ögon.

Ett annat högprofilerat folkslag är Castithanerna, med kritvit hud och hår och ljusa ögon. Redan på Votan var de härsklystna och erövrade andras områden, och de har behållit sina ambitioner och sin ofta grymma hederskultur på jorden. Familjen Tarr är inblandad i mycket av vad som händer i Defiance, inklusive Romeo- och Julia-sagan där sonen Alak Tarr är på väg att gifta sig med människoflickan Christie McCawley, dotter till Rafe McCawley, mannen som äger stadens gruva. Gulaniten från gruvorna ger energi och är en god inkomstkälla och förhandlingsvapen för Defiance.

Musiken till Defiance är skapad av den begåvade Bear McCreary, mannen som gjort minnesvärd musik till bland annat Battlestar Galactica och The Walking Dead. I Defiance har musik genialiskt nog fått en ännu större plats i berättelsen, som stämningsgivare, kulturbärare och historieskapare. Originalsånger på såväl irath, castithanska som engelska ackompanjerar scener eller ingår i dem som populär samtidsmusik. I första säsongen får vi höra en Cole Portersång sjungen på castithanska ur en radio. I andra säsongen sjungs en karaokeversion av en sång med den fantasieggande texten

Take this child of evolution / And raise him to the sky / Set free his inner beauty / Teach this boy to fly

- ett språkbruk och metaforer färgade av en annan verklighet än vår.

Vad som ansätter Defiance är inre motsättningar, attacker från piratgäng utifrån som den krigiska Votan-stammen Volge, och politiska påtryckningar från människosammanslutningen Earth Republic. Varje strid och varje diskussion ger fler ledtrådar till historien bakom krigen, de enskilda personernas del i det och seder och tro hos Votan-raserna, människorna och de hybrider som fötts under åren av samlevnad. Det finns också längre trådar av handling; inte en i taget utan flera parallella, eftersom serien följer många olika personer med olika ambitioner.

En underhållande men litet skrämmande aktör är stadens läkare, Dr Meh Yewll, av den artificiellt skapade rasen Indogene. Hon är smart, effektiv och sarkastisk; i hennes mottagning blandas labbutrustning med tuvor av hängande växter. Hon har utfört mycket grymma handlingar under kriget, verkar vilja lägga det bakom sig men kan välja att handla "gott" eller "ont" beroende på vad som ger henne bäst resultat.

Defiance lades ned efter tre säsonger. Även om man skulle önska att serien fått finnas kvar några år till, hann den utvecklas från en hög nivå under den tid den fanns. Noggrannheten i uppbyggnaden av miljöerna; de olika rasernas utseenden, kläder och seder; musiken som spelade en viktig roll; pyrande hat som ger konsekvenser både på kort och lång sikt; den naturliga känslan hos skådespelarna när de talar om kända fakta i världen eller talar sitt eget eller en annan ras språk - allt samverkar för att skapa ett trovärdigt och inspirerande universum med intressanta personer som alla vill leva efter sin egen vilja.

Serious Sweet av A. L. Kennedy

Jonathan Sigurdsson kryssar mellan trafikanter och telefonsamtal på väg till ett jobb han hatar, försenad och stressad. Han är regeringstjänsteman och insyltad med personer och uppdrag som han hatar lika mycket som sig själv. Parallellt med Jons historia läser vi om Meg, som också har en svår dag där en gynekologisk undersökning på morgonen följs av det halvt hopplösa jobbet på ett ställe som tar hand om herrelösa djur. Gemensamt för deras berättelser är de många insprängda inre monologerna; nästan vartannat stycke i flera av kapitlen.

Det dröjer till mitten av den femhundra sidor tjocka boken innan relationen mellan Jon och Meg börjar förklaras. Både före och efter det är känslan av att vara på väg, med otillräcklig information, överhängande. Flera andra mer eller mindre viktiga pusselbitar portioneras ut långsamt, på ett sätt som tyvärr inte ökar intresset utan nöter ut det.

Intentionen med boken tycks vara att skriva om två olyckliga, bristfälliga människor som kan få trygghet och lycka genom att ge och få omtanke. Det är en fantastiskt bra idé, väl värd att föra fram, och jag tycker också mycket om det här stycket ur Megs tankar:

And I'm not the most wonderful human being - I know that - but a person can't do well if they haven't got anything friendly they can be with. Any friend to keep you going is what you need - that's maybe not great, but it's better than no one.
I am better than no one.
I could be really a step up from no one and all right.
And kind people should be able to live, they should be helped with that.

Ett av problemen med boken är dock de många skevheterna i konstruktionen. Jons och Megs färder genom London är förstås inte osannolika, men inte tillräckligt stabila för att utgöra stommen för historien. Ännu svagare är dock Kennedys språk, där både tankeströmmarna, handlingen, sidospår och tillbakablickarna får driva ut i alltför ordrika distraktioner. Min uppmärksamhet går förlorad många gånger; jag märker att jag har börjat tänka på annat medan jag läser och måste läsa om sidan igen med större fokus, utan att egentligen vinna så mycket ny information.

Det som gjuter liv i boken är de korta betraktelserna på en-två sidor som dyker upp i slutet av kapitlen. Det är tillfredsställande när vissa av dem visar sig vara scener ur Megs och Jons liv, men ännu mer givande är själva intensiteten i ögonblicken, där bara några rader säger mer om personerna än tjugo av de föregående sidorna. Det är de här sidorna jag ser fram emot under läsningen - nej, ärligt talat är det blanksidorna före och efter klockangivelserna jag ser fram emot, eftersom de för mig snabbare mot bokens slut.

Som sagt är grundidén med boken mycket god: de trasiga människor som lever sida vid sida med oss eller kanske är vi själva kan finna fotfäste och glädje om de/vi får ge och ta emot omsorg och vänskap. Men A. L. Kennedys bok levererar så mycket nervositet och destruktivitet på vägen dit att den är mer stressande än välkomnande.

Min kamp på Stadsteatern

Vad är uppsättningen av Min kamp på Stadsteatern? Den räddande sammanfattningen för dem som inte orkat läsa de sex tjocka böckerna, återseendets glädje för dem som har det? Säkert bådadera. För egen del, halvvägs igenom sviten, kändes pjäsen egentligen inte nödvändig, men som jag älskar teater, var nyfiken på vad uppsättningen kunde ge, och uppskattar alla skådespelarna på scenen (Sven Ahlström, Jessica Liedberg, Ann-Sofie Rase och Gerhard Hoberstorfer) ville jag ändå se den.

Utan revkisita och sällan i dialog med varandra framförs texten som text, dock inte ren uppläsning utan ändå dramatiserat, gestaltat i skådespelarnas kroppar. En mikrofon de turas om att tala i är så pass låg att alla måste huka sig för att nå den; det är ett (visst) arbete att berätta, inte bara en monolog bland vänner på krogen. Alla är Karl-Ove, inte hela tiden men i tur och ordning.

Nej, scenen är inte helt kal, där står en enorm stenbumling (inlånad från Kungliga Operans uppsättning av Trubaduren). När rösten från fadern (Sten Ljunggren) dånar fram i högtalarna och stenen belyses bakifrån understryker den tyngden i faderns makt över barnet, och hans förmåga att straffa pojken i hans begränsade värld.

Jag känner igen scener ur böckerna jag har läst, och får höra scener jag ännu inte har läst vilket gör mig ännu mer intresserad av att läsa vidare. Då och då gör iscensättningen smarta vinklingar av materialet: ett medley av Karl-Oves misslyckade sexuella möten som tonåring; en seriös session vid skrivmaskinen som avbryts av redogörelsen för Knausgårds tidvis spända förhållande till sin avföring. Det är bra att den sortens skamgrepp inte blir för många, men de kunde få ha varit några fler.

Något jag reagerar mot är två av tillfällen då den sadistiske fadern plågar den unge sonen, då sessionen avslutas med att Karl-Ove skriker ut sin protest. Min uppfattning vid läsningen var att pojken gång på gång fick härda ut, lida, svälja sin förnedring och odla sin ilska. (Jag kan ha fel och skulle behöva bläddra fram de två partierna för att veta bättre.) Här skriker han tillbaka utan konsekvenser, något som kanske sågs som den rätta reaktionen ur dramturgisk synpunkt, men som sagt inte rimmar med den övriga presentationen av Karl-Ove.

 Jag kan fortfarande inte säga vilken som är den tilltänkta målgruppen för Min kamp på Stadsteaterns lilla scen, men den fungerar både som godis för Knausgård-älskare och som aptitretare för dem som inte plockat upp hans böcker ännu. Uppsättningen har mycket av hans lättflytande kloka språk, dock mindre av de filosofiska resonemangen som jag uppskattar så mycket, så även om jag inte ångrar timmarna framför scenen föredrar jag att läsa vidare i böckerna.

Länk till Min kamp på Stadsteatern

Carl Kylberg på Thielska Galleriet

På Thielska Galleriet - vackert, harmoniskt och värt ett besök i sig - visas just nu en väl sammansatt utställning med verk av Carl Kylberg. I de många rummen med generös väggyta är målningar hängda efter tema och kronologi i god avvägning, med tillhörande texter som berättar om den perioden.

Vandring mot ljuset

Carl Kylberg tecknade redan som ung träffsäkra karikatyrer med raska streck, och ritade flera sagoböcker där hans klara konturer kompletterar de listiga historierna om Hönan med lånta fjädrar eller Sprätten, som ofta återkom. Det syns spår av hans snabba, karikerande penna även i flera av de porträtt han målade av sig själv och andra.

Under 1920-, 30- och 40-talet, när många konstnärer slöt sig samman i grupper, stod Kylberg ensam med ett eget formspråk. Hans tavlor innehåller ofta åtminstone något element som glöder av mättad färg. Mot rött hav och orange himmel avtecknar sig det kolsvarta segelfartyget starkt, och känslan intensifieras av att målningen har titeln Hemkomsten, ett ord som i sig självt är fyllt med känslor.

Hemkomsten

I triptyken Kärlekssaga framstår de älskande som gudomligt berörda. Den andliga dimensionen av Kylbergs konst lyste igenom i flera av hans verk, trots att han inte uttalat använde sig av konkreta situationer och gestalter ur någon känd religion. Nationalmuseums inköp av målningen Uppbrottet stoppades av regeringen år 1938, men Tora Teje tog rådigt på sig att gå runt det genom att köpa målningen själv och donera den till Nationalmuseum.

Uppbrottet

Motiven glöder som sagt inifrån och har dessutom oskarpa konturer. De ger ofta intryck av att vara efterbilder, det som lyser innanför ögonlocken när man snabbt slutit ögonen inför ett bländande sken. Litet mer dämpad och ändå med ett inre ljus är målningen med det tankeväckande och glädjande namnet Gryningen kastar ett strålande hjärta till jorden. Carl Kylbergs konst är väl värd att se och beröras av, och Thielska Galleriets fina utställning är ett ypperligt tillfälle till det.

Länk till Thielska Galleriet

Gryningen kastar ett strålande hjärta till jorden