Vad är uppsättningen av Min kamp på Stadsteatern? Den räddande sammanfattningen för dem som inte orkat läsa de sex tjocka böckerna, återseendets glädje för dem som har det? Säkert bådadera. För egen del, halvvägs igenom sviten, kändes pjäsen egentligen inte nödvändig, men som jag älskar teater, var nyfiken på vad uppsättningen kunde ge, och uppskattar alla skådespelarna på scenen (Sven Ahlström, Jessica Liedberg, Ann-Sofie Rase och Gerhard Hoberstorfer) ville jag ändå se den.
Utan revkisita och sällan i dialog med varandra framförs texten som text, dock inte ren uppläsning utan ändå dramatiserat, gestaltat i skådespelarnas kroppar. En mikrofon de turas om att tala i är så pass låg att alla måste huka sig för att nå den; det är ett (visst) arbete att berätta, inte bara en monolog bland vänner på krogen. Alla är Karl-Ove, inte hela tiden men i tur och ordning.
Nej, scenen är inte helt kal, där står en enorm stenbumling (inlånad från Kungliga Operans uppsättning av Trubaduren). När rösten från fadern (Sten Ljunggren) dånar fram i högtalarna och stenen belyses bakifrån understryker den tyngden i faderns makt över barnet, och hans förmåga att straffa pojken i hans begränsade värld.
Jag känner igen scener ur böckerna jag har läst, och får höra scener jag ännu inte har läst vilket gör mig ännu mer intresserad av att läsa vidare. Då och då gör iscensättningen smarta vinklingar av materialet: ett medley av Karl-Oves misslyckade sexuella möten som tonåring; en seriös session vid skrivmaskinen som avbryts av redogörelsen för Knausgårds tidvis spända förhållande till sin avföring. Det är bra att den sortens skamgrepp inte blir för många, men de kunde få ha varit några fler.
Något jag reagerar mot är två av tillfällen då den sadistiske fadern plågar den unge sonen, då sessionen avslutas med att Karl-Ove skriker ut sin protest. Min uppfattning vid läsningen var att pojken gång på gång fick härda ut, lida, svälja sin förnedring och odla sin ilska. (Jag kan ha fel och skulle behöva bläddra fram de två partierna för att veta bättre.) Här skriker han tillbaka utan konsekvenser, något som kanske sågs som den rätta reaktionen ur dramturgisk synpunkt, men som sagt inte rimmar med den övriga presentationen av Karl-Ove.
Jag kan fortfarande inte säga vilken som är den tilltänkta målgruppen för Min kamp på Stadsteaterns lilla scen, men den fungerar både som godis för Knausgård-älskare och som aptitretare för dem som inte plockat upp hans böcker ännu. Uppsättningen har mycket av hans lättflytande kloka språk, dock mindre av de filosofiska resonemangen som jag uppskattar så mycket, så även om jag inte ångrar timmarna framför scenen föredrar jag att läsa vidare i böckerna.
Länk till Min kamp på Stadsteatern
Utan revkisita och sällan i dialog med varandra framförs texten som text, dock inte ren uppläsning utan ändå dramatiserat, gestaltat i skådespelarnas kroppar. En mikrofon de turas om att tala i är så pass låg att alla måste huka sig för att nå den; det är ett (visst) arbete att berätta, inte bara en monolog bland vänner på krogen. Alla är Karl-Ove, inte hela tiden men i tur och ordning.
Jag känner igen scener ur böckerna jag har läst, och får höra scener jag ännu inte har läst vilket gör mig ännu mer intresserad av att läsa vidare. Då och då gör iscensättningen smarta vinklingar av materialet: ett medley av Karl-Oves misslyckade sexuella möten som tonåring; en seriös session vid skrivmaskinen som avbryts av redogörelsen för Knausgårds tidvis spända förhållande till sin avföring. Det är bra att den sortens skamgrepp inte blir för många, men de kunde få ha varit några fler.
Något jag reagerar mot är två av tillfällen då den sadistiske fadern plågar den unge sonen, då sessionen avslutas med att Karl-Ove skriker ut sin protest. Min uppfattning vid läsningen var att pojken gång på gång fick härda ut, lida, svälja sin förnedring och odla sin ilska. (Jag kan ha fel och skulle behöva bläddra fram de två partierna för att veta bättre.) Här skriker han tillbaka utan konsekvenser, något som kanske sågs som den rätta reaktionen ur dramturgisk synpunkt, men som sagt inte rimmar med den övriga presentationen av Karl-Ove.
Länk till Min kamp på Stadsteatern
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar