Teater är en illusion, en medveten akt av fiktionsskapande som vi åskådare måste vara med på. Det är vad skådespelarna från Norrbottensteatern leder in publiken på, när de med minimala klädbyten tar på sig en ny roll framför våra ögon, men på samma gång är det de spelar hämtat från publiken. Inte direkt från oss som sitter där (jo, minst en av berättelsernas upphovsmän sitter nog faktiskt bredvid oss), men från människor i Norrbotten som berättat om viktiga händelser i sina liv.
Kan man minnas alla de tjugofem människoöden som presenteras på två och en halv timme? Kanske inte, men på så sätt kan flera av åhörarna hitta någon att känna igen sig i, och även tycka att några av personerna på scenen betett sig illa och inom sig säga emot dem. Några av människoliven får ta mer plats, som den brutala berättelsen om kvinnan som hölls som fånge och misshandlades av sitt barns far. Historien får ta plats och fyllas ut med detaljer, och blåmärkena inte bara nämns utan känns. Och så låter pjäsen en socialassistent berätta att detta är något som varje år tjugo kvinnor i trakten utsätts för, och man har inte plats att ta emot alla som lyckas fly.
En annan grym livshistoria är kvinnan som berättar hur hon blev mobbad på jobbet av en chef, på alla sätt försökte försvara sig via de officiella kanalerna, men på alla håll blev orättvist behandlad. Skådespelerskan som framställer den är tagen men samlad. Och så stiger en annan skådespelerska fram i gestalt av upphovskvinnan fram och börjar fylla i med hur det var, och fyller framställningen med starkare känslor och faller i gråt. Det är ett mycket effektivt sätt att visa att det faktiskt inte är teater, fastän det är teater.
Vid ett tillfälle får tre dramatiska berättelser utvecklas parallellt, vilket bitvis är litet stressande och förvirrande, men vilket också tredubblar både oron när det går illa och glädjen när den svåra situationen löser sig.
Även om jag som sagt inte skulle minnas alla historier imorgon, så fick vi några glimtar av avgörande ögonblick ur några människors liv. Alla människor är huvudpersoner i sina egna liv, och även om någon inte ser mycket ut för världen kan hen bära på stora hemligheter som har format hens livsöde och kanske räddat en annans liv.
Länk till Norrbottenteaterns sida om Avgörande ögonblick
Kan man minnas alla de tjugofem människoöden som presenteras på två och en halv timme? Kanske inte, men på så sätt kan flera av åhörarna hitta någon att känna igen sig i, och även tycka att några av personerna på scenen betett sig illa och inom sig säga emot dem. Några av människoliven får ta mer plats, som den brutala berättelsen om kvinnan som hölls som fånge och misshandlades av sitt barns far. Historien får ta plats och fyllas ut med detaljer, och blåmärkena inte bara nämns utan känns. Och så låter pjäsen en socialassistent berätta att detta är något som varje år tjugo kvinnor i trakten utsätts för, och man har inte plats att ta emot alla som lyckas fly.
En annan grym livshistoria är kvinnan som berättar hur hon blev mobbad på jobbet av en chef, på alla sätt försökte försvara sig via de officiella kanalerna, men på alla håll blev orättvist behandlad. Skådespelerskan som framställer den är tagen men samlad. Och så stiger en annan skådespelerska fram i gestalt av upphovskvinnan fram och börjar fylla i med hur det var, och fyller framställningen med starkare känslor och faller i gråt. Det är ett mycket effektivt sätt att visa att det faktiskt inte är teater, fastän det är teater.
Vid ett tillfälle får tre dramatiska berättelser utvecklas parallellt, vilket bitvis är litet stressande och förvirrande, men vilket också tredubblar både oron när det går illa och glädjen när den svåra situationen löser sig.
Även om jag som sagt inte skulle minnas alla historier imorgon, så fick vi några glimtar av avgörande ögonblick ur några människors liv. Alla människor är huvudpersoner i sina egna liv, och även om någon inte ser mycket ut för världen kan hen bära på stora hemligheter som har format hens livsöde och kanske räddat en annans liv.
Länk till Norrbottenteaterns sida om Avgörande ögonblick
Pjäsen och de livsöden som gestaltas blir bara tätare och verkligare ju längre pjäsen går, antagligen för att skådespelare och publik kommer allt mer in i pjäsen. Skådespelarna lyckas väldigt bra med att levandegöra personerna och när en av de kvinnliga skådespelarna förvandlar sig till berättelsens misshandlare är omvandling t.o.m lite otäckt välgjord. Applåd!
SvaraRadera