Siobhán Hapaska på Andréhn-Schiptjenko

Siobhán Hapaskas blandning av natur och industrimaterial får de uppryckta trädstammarna att se ut som offer för överfall. Det ena verkets olivträd, en fredssymbol, är uppstyckat och uppsatt på ändarna av stålställningar och ingjutet i plast. Att kala grenar och rötter spretar uppåt i en kal utställningssal gör att det ser ännu mer ut som något levande som behandlats illa.

Ännu mer så med ett annat träd som placerats i en ställning som skakar det utan uppehåll. Det ligger blad som skakats loss nedanför kronan som ett ytterligare tecken på den omilda behandlingen. Att ställningen är inklädd i (fejkad) djurhud antyder ett rovdjurs-byte-förhållande.

Men i ett verk ser det ut som att natur och människoskapade material nått försoning. Fyra stora kristaller står på ett podium, upplysta inifrån, så att alla vackra ojämnheter i kristallerna syns. Mindre harmonisk är de oskarvade stålrör som ligger blottade strax under ytan där kristallerna står. Inte lika snyggt, men en påminnelse om vad det är som lyfter upp skönheten. Det lilla urvalet av verk på Andréhn-Schiptjenko ger mig dock inte tillräckligt med insyn i Siobhán Hapaskas tankevärld för att jag skall uppskatta hennes ganska klumpiga verk fullt ut.

Länk till Andréhn-Schiptjenkos sida om Siobhán Hapaska