Pappan, André, börjar bli gammal och glömsk. Men det är inte bara litet tankspriddhet; det han glömmer är fundamentala fakta i vardagen, och därtill svänger hans humör från minut till minut. Florian Zellers pjäs tecknar ett finkänsligt porträtt av en man som stegvis förlorar sitt fotfäste i takt med att minnet blir opålitligt.
Till en början kan man skratta åt många scener; Andrés ilska över att sköterskan skulle ha stulit hans klocka är fullständigt bortglömd när han har den på armen. Men underströmmen av förlust blir starkare allteftersom förvirringen blir större. Andrés instinkt när något inte är som han minns är att andra har gjort fel, och att dottern vill lura på honom en sköterska irriterar honom och driver honom till att skälla ut henne å det grymmaste. I de ögonblicken ligger sympatin hos dottern Anne, som måste svälja förolämpningarna under tystnad för att inte rucka Andrés svaga grepp om verkligheten. Men när man påminner sig om varför hon låter honom hållas värker hjärtat ännu mer för André, på väg ut från sammanhang och förståelse.
Vi får uppleva världen tillsammans med André: från scen till scen ändras förutsättningar och lägenhetens möblemang obegripligt. Skulle inte Anne flytta till London med en man? Nej, det var det aldrig tal om. Och vilka är de där okända människorna i vardagsrummet, som säger att de är Anne och maken Pierre? Det står klart som aldrig förr vilken opålitlig och rentutsagt skrämmande verklighet André lever i.
Under alla år som jag har gått på teater så gott som varje vecka har jag aldrig sett någon spela så innerligt, övertygande och äkta som Peter Andersson gestaltar André. Han glider mellan känslolägen - brusar upp i anklagelser om att andra försöker lura honom, slår på charmen och skarvar ihop att han var steppdansör innan han pensionerades, glömmer bort det som hände nyss och sjunker ibland samman under insikten om att han förlorar greppet om verkligheten. Den demente mannens känslosvängningar är större, och mer rättfärdigade, än någon annan människas, och Peter Andersson sömmar finkänsligt samman dem till ett äkta och smärtsamt porträtt av en man som var någon en gång.
Länk till Stadsteaterns sida om Pappan
Till en början kan man skratta åt många scener; Andrés ilska över att sköterskan skulle ha stulit hans klocka är fullständigt bortglömd när han har den på armen. Men underströmmen av förlust blir starkare allteftersom förvirringen blir större. Andrés instinkt när något inte är som han minns är att andra har gjort fel, och att dottern vill lura på honom en sköterska irriterar honom och driver honom till att skälla ut henne å det grymmaste. I de ögonblicken ligger sympatin hos dottern Anne, som måste svälja förolämpningarna under tystnad för att inte rucka Andrés svaga grepp om verkligheten. Men när man påminner sig om varför hon låter honom hållas värker hjärtat ännu mer för André, på väg ut från sammanhang och förståelse.
Vi får uppleva världen tillsammans med André: från scen till scen ändras förutsättningar och lägenhetens möblemang obegripligt. Skulle inte Anne flytta till London med en man? Nej, det var det aldrig tal om. Och vilka är de där okända människorna i vardagsrummet, som säger att de är Anne och maken Pierre? Det står klart som aldrig förr vilken opålitlig och rentutsagt skrämmande verklighet André lever i.
Under alla år som jag har gått på teater så gott som varje vecka har jag aldrig sett någon spela så innerligt, övertygande och äkta som Peter Andersson gestaltar André. Han glider mellan känslolägen - brusar upp i anklagelser om att andra försöker lura honom, slår på charmen och skarvar ihop att han var steppdansör innan han pensionerades, glömmer bort det som hände nyss och sjunker ibland samman under insikten om att han förlorar greppet om verkligheten. Den demente mannens känslosvängningar är större, och mer rättfärdigade, än någon annan människas, och Peter Andersson sömmar finkänsligt samman dem till ett äkta och smärtsamt porträtt av en man som var någon en gång.
Länk till Stadsteaterns sida om Pappan
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar