Och ge oss skuggorna är Lars Noréns pjäs om Eugene O'Neill, dramatikern med starka kopplingar till Dramaten och med ett sjudande familjetrauma som liknar Noréns i grunden för sina pjäser. I pjäsen figurerar endast två av O'Neills söner, inte dottern Oona, och uppställningen liknar därför såväl den i O'Neills moderna klassiker Lång dags färd mot natt som Noréns Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud och Stillheten.
Familjen O'Neill är också placerade på scenen som en teaterensemble: Dramatens stora scen är nästan tom på rekvisita, på den exploaterade scenväggen bakom dem spelas filmsekvenser ur O'Neills offentliga liv, och skådespelarna sätter sig ofta invant på scenkanten som också hör till deras hem.
Dagen, O'Neills sextioettårsdag, inleds av ett äktenskapsgräl, så flödande och bekant att man förstår att det har pågått under åratal. Hårda repliker och anklagelser framförs i stillsam samtalston. Det är bittert, som en återvändsgränd, men man vill ändå inte sluta lyssna. Det är nästan obegripligt att ett utdraget gräl skall vara så fascinerande. Lena Endre och Örjan Ramberg är imponerande i sina roller: låsta vid varandra, långsamt på väg utför.
Sönerna, halvbröder, kommer för att fira sin far, något O'Neill gång på gång avfärdar, dock inte lika återkommande som han nedvärderar sina söner och det (lilla) de har åstadkommit med sina liv. Eugene Junior (Thomas Hanzon) är glad, närmast glättig, berättar om allt han har gjort och skall göra på TV och i andra sammanhang. Han försöker släta över och lätta upp stämningen varje gång fadern far ut mot den yngre sonen, Shane (Erik Ehn), som sedan länge haft drogproblem.
Samtida källor berättar att Eugene O'Neill verkligen var kallsinnig och avståndstagande gentemot sina barn. Med den psykologiska insikten om förnekelse och undertryckta känslor från Lång dags färd mot natt i bakhuvudet är det svårt att förstå. Brister han så i självinsikt? Måste han distansera sig för att inte gå under själv? Det är djupt obehagligt att höra hans nedlåtande utlåtanden om sina barn rakt upp i deras ansikten. Desto smärtsammare eftersom vi vet att båda sönerna tog sina liv, Eugene Junior bara något år efteråt, och Shane några decennier senare.
I scenen där Shane mellan fyra ögon berättar för fadern om sitt liv låter han påtänd - han sluddrar inte, men han talar med frånvarande, neutral röst om djupt omskakande händelser av sorg i sitt liv. Det låter som att han har medicinerat sig själv djupt för att orka med alla motgångar och fastnat i ett läge bortkopplat från sina känslor.
I en pendang till moderns långa, förklarande monolog mot slutet av Lång dags färd mot natt har Eugene O'Neill en motsvarande berättande scen mot slutet av Och ge oss skuggorna. Men vissa fakta han hänger upp sig på i sin monolog har han själv och andra redan vederlagt tidigare under pjäsen. Det han berättar med innerlig, svag röst är den egna livslögnen, uppblandad med sanning, en förklaring som ändå aldrig kan gälla som ursäkt för beteendet mot familjen.
Och ge oss skuggorna är en djupt deprimerande pjäs, men också stor teaterkonst, något man skakas om av och sent glömmer.
Länk till Dramatens sida om Och ge oss skuggorna
Familjen O'Neill är också placerade på scenen som en teaterensemble: Dramatens stora scen är nästan tom på rekvisita, på den exploaterade scenväggen bakom dem spelas filmsekvenser ur O'Neills offentliga liv, och skådespelarna sätter sig ofta invant på scenkanten som också hör till deras hem.
Dagen, O'Neills sextioettårsdag, inleds av ett äktenskapsgräl, så flödande och bekant att man förstår att det har pågått under åratal. Hårda repliker och anklagelser framförs i stillsam samtalston. Det är bittert, som en återvändsgränd, men man vill ändå inte sluta lyssna. Det är nästan obegripligt att ett utdraget gräl skall vara så fascinerande. Lena Endre och Örjan Ramberg är imponerande i sina roller: låsta vid varandra, långsamt på väg utför.
Sönerna, halvbröder, kommer för att fira sin far, något O'Neill gång på gång avfärdar, dock inte lika återkommande som han nedvärderar sina söner och det (lilla) de har åstadkommit med sina liv. Eugene Junior (Thomas Hanzon) är glad, närmast glättig, berättar om allt han har gjort och skall göra på TV och i andra sammanhang. Han försöker släta över och lätta upp stämningen varje gång fadern far ut mot den yngre sonen, Shane (Erik Ehn), som sedan länge haft drogproblem.
Samtida källor berättar att Eugene O'Neill verkligen var kallsinnig och avståndstagande gentemot sina barn. Med den psykologiska insikten om förnekelse och undertryckta känslor från Lång dags färd mot natt i bakhuvudet är det svårt att förstå. Brister han så i självinsikt? Måste han distansera sig för att inte gå under själv? Det är djupt obehagligt att höra hans nedlåtande utlåtanden om sina barn rakt upp i deras ansikten. Desto smärtsammare eftersom vi vet att båda sönerna tog sina liv, Eugene Junior bara något år efteråt, och Shane några decennier senare.
I en pendang till moderns långa, förklarande monolog mot slutet av Lång dags färd mot natt har Eugene O'Neill en motsvarande berättande scen mot slutet av Och ge oss skuggorna. Men vissa fakta han hänger upp sig på i sin monolog har han själv och andra redan vederlagt tidigare under pjäsen. Det han berättar med innerlig, svag röst är den egna livslögnen, uppblandad med sanning, en förklaring som ändå aldrig kan gälla som ursäkt för beteendet mot familjen.
Och ge oss skuggorna är en djupt deprimerande pjäs, men också stor teaterkonst, något man skakas om av och sent glömmer.
Länk till Dramatens sida om Och ge oss skuggorna
 |
| Foto: Roger Stenberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar