Silicon Valley, ett Hollywood för IT-entreprenörer, dit drömmar kommer för att få vingar eller dö! Där finns de stora multinationella företagen, de som gjorde rätt och har slagit över hela världen. Där finns också tusentals hoppfulla hackers som sitter i ett vardagsrum och försöker vara först med nästa killer app. De dras till Silicon Valley för där finns andra skickliga idérika programmerare, en god arbetsmarknad för dem och inte minst riskkapitalister beredda att stötta dem om deras produkt ser ut att ha någon chans.
Hemma hos Erlich Bachman sitter fyra sådana hoppfulla killar: Richard, Nelson, Gilfoyle och Dinesh, med varsin halvbra produkt och ett jobb på IT-jätten hooli för att försörja sig innan framgången når dem. Stereotypen säger att utvecklare är nördar med sociala svårheter, och det är inte helt osant i Silicon Valley, men de är inte alla samma sorts nördar. Snarare är de socialt underbegåvade för att de är i en mycket speciell miljö där tusentals unga killar (väldigt få tjejer) jagar efter att hitta och använda de bästa teknikerna och tillämpningarna för att skapa något som skall slå i hela världen, där det alltså faktiskt är viktigare att kunna allt som rör programmering och datorer än att umgås med andra människor.
Utom, då, när ditt program blir en succé och investerarna börjar flockas. Det är vad som händer med Richards först så hånade program Pied Piper. Den visar sig vara uppbyggd kring en suverän komprimeringsalgoritm som Richard utvecklat. Nu väcks intresset hos investerarna med några miljoner i bakfickan. En av dem är Peter Gregory, om något ännu mer introvert än Richard. Det är komedi utan att bli lyteskomik när de två möts och försöker hålla igång ett samtal och samtidigt genomgående undviker ögonkontakt.
En annan intressent är Gavin Belson, VD för hooli där Richard tidigare jobbat. Nu startar fulspelet - har han utvecklat Pied Piper på arbetstid? De lyckas få tag på en kopia och försöker reverse engineering för att få fram en rivaliserande produkt. Samtidigt gäller det att offentligt sprida tvivel om att det är Richard som sitter på den bästa komprimeringsalgoritmen, ja, till och med om att det är han själv som skapat den, och forne kollegan Nelson blir en bricka i det spelet.
En räddning i den turbulens som uppstår är Jared, en ekonomiassistent som lämnar hooli för att hjälpa Richard och killarna. En annan räddning är Monica, Peter Gregorys assistent, som också vill det bästa för Pied Piper. De båda kan hjälpa Richard att navigera bland investeringserbjudandena och avslöja vad som skulle ha dåliga följdverkningar för dem. I en annan trängd situation är det Erlich Bachman som lyckas hålla skeppet på rätt köl; när Richard är för ängslig för att kunna berätta om produkten behövs det någon som han med en släng av storhetsvansinne för att övertyga.
För mig med snart två decennier i IT-branschen är det extremt roligt att följa Silicon Valley. Stämningen i Kista är inte alls så uppskruvad som i Silicon Valley, men det går att känna igen typerna och de smärre katastroferna som händer varje dag under utvecklingsprocessen. Jared sätter upp en SCRUM-tavla! Gilfoyle och Dinesh fnyser men den väcker deras tävlingsinstinkt och räddar dem ytterligare ett stycke på vägen mot TechCrunch.
När jag först började se serien var jag under villfarelsen att det var ett seriöst drama, och räckan av problem som tornade upp sig, såväl finansiella som sociala, gjorde mig mycket nervös. Så upptäckte jag att Silicon Valley skapats av Mike Judge, mannen bakom Beavis & Butthead och Office Space. Aha, en komedi! Ja, de ymniga bakslagen är där för att skrattas åt, och när jag fattade det var det en lättnad. Det vill säga, inte helt, för humorn är ofta av det pinsamma slaget, som i The Office men snäppet värre. Dock har Silicon Valley alltid en fot kvar i verkligheten, och det gör den till en guldklimp omgiven av nervöst dallrande Jell-O.
Hemma hos Erlich Bachman sitter fyra sådana hoppfulla killar: Richard, Nelson, Gilfoyle och Dinesh, med varsin halvbra produkt och ett jobb på IT-jätten hooli för att försörja sig innan framgången når dem. Stereotypen säger att utvecklare är nördar med sociala svårheter, och det är inte helt osant i Silicon Valley, men de är inte alla samma sorts nördar. Snarare är de socialt underbegåvade för att de är i en mycket speciell miljö där tusentals unga killar (väldigt få tjejer) jagar efter att hitta och använda de bästa teknikerna och tillämpningarna för att skapa något som skall slå i hela världen, där det alltså faktiskt är viktigare att kunna allt som rör programmering och datorer än att umgås med andra människor.
Utom, då, när ditt program blir en succé och investerarna börjar flockas. Det är vad som händer med Richards först så hånade program Pied Piper. Den visar sig vara uppbyggd kring en suverän komprimeringsalgoritm som Richard utvecklat. Nu väcks intresset hos investerarna med några miljoner i bakfickan. En av dem är Peter Gregory, om något ännu mer introvert än Richard. Det är komedi utan att bli lyteskomik när de två möts och försöker hålla igång ett samtal och samtidigt genomgående undviker ögonkontakt.
En annan intressent är Gavin Belson, VD för hooli där Richard tidigare jobbat. Nu startar fulspelet - har han utvecklat Pied Piper på arbetstid? De lyckas få tag på en kopia och försöker reverse engineering för att få fram en rivaliserande produkt. Samtidigt gäller det att offentligt sprida tvivel om att det är Richard som sitter på den bästa komprimeringsalgoritmen, ja, till och med om att det är han själv som skapat den, och forne kollegan Nelson blir en bricka i det spelet.
En räddning i den turbulens som uppstår är Jared, en ekonomiassistent som lämnar hooli för att hjälpa Richard och killarna. En annan räddning är Monica, Peter Gregorys assistent, som också vill det bästa för Pied Piper. De båda kan hjälpa Richard att navigera bland investeringserbjudandena och avslöja vad som skulle ha dåliga följdverkningar för dem. I en annan trängd situation är det Erlich Bachman som lyckas hålla skeppet på rätt köl; när Richard är för ängslig för att kunna berätta om produkten behövs det någon som han med en släng av storhetsvansinne för att övertyga.
För mig med snart två decennier i IT-branschen är det extremt roligt att följa Silicon Valley. Stämningen i Kista är inte alls så uppskruvad som i Silicon Valley, men det går att känna igen typerna och de smärre katastroferna som händer varje dag under utvecklingsprocessen. Jared sätter upp en SCRUM-tavla! Gilfoyle och Dinesh fnyser men den väcker deras tävlingsinstinkt och räddar dem ytterligare ett stycke på vägen mot TechCrunch.
När jag först började se serien var jag under villfarelsen att det var ett seriöst drama, och räckan av problem som tornade upp sig, såväl finansiella som sociala, gjorde mig mycket nervös. Så upptäckte jag att Silicon Valley skapats av Mike Judge, mannen bakom Beavis & Butthead och Office Space. Aha, en komedi! Ja, de ymniga bakslagen är där för att skrattas åt, och när jag fattade det var det en lättnad. Det vill säga, inte helt, för humorn är ofta av det pinsamma slaget, som i The Office men snäppet värre. Dock har Silicon Valley alltid en fot kvar i verkligheten, och det gör den till en guldklimp omgiven av nervöst dallrande Jell-O.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar