I det sjabbiga motellrummet klamrar sig May fast vid Eddies ben. Han får inte gå igen, snyftar hon, men gråten förvandlas snart till raseri och knytnävar som hamrar mot Eddies rutiga skjorta. Eddies och Mays kärlek är fysisk, stark och hårt ihoptvinnad med svek, ilska, ständiga uppbrott och en törst efter varandra som är svår att hantera.
Deras toviga förhållande nystas upp centimeter för centimeter; alla gånger Eddie lämnat May ensam för att jobba som stuntman, lämnat henne men inte släppt henne. Efter lång tid kommer det fram att de känt varandra sedan de var små. När man ser dem ser man också två förvuxna barn; impulsiva, retsamma, även lekfulla, men framför allt fast i det enda och viktigaste de känner till, (nästan) oförmögna att gå utanför det de alltid har haft.
För att lugna May berättar Eddie historien om hur de träffades, som han gjort många gånger förr. Men varje gång förändras berättelsen litet, och frågan är om vad som är sant i den. Sagokänslan understryks av mannen som sitter strax utanför motellrummet, utanför scenkanten, som kommenterar skeendet och en gång får påfyllning med sprit av Eddie i sitt glas. Han kallas bara The Old Man, och ibland verkar han veta mer än May och Eddie, men ibland säger de saker som gör honom upprörd. Sam Shepard som skrivit pjäsen har gett ett stänk av magi åt den jordnära, rent av smutsiga platsen, personerna och handlingen.
Den alltid karismatiske Sam Rockwell är mycket bra som Eddie - nonchalant, opålitlig men ändå så attraktiv när han skickligt kastar lasso kring de rangliga möblerna. Nina Arianda har fått mycket beröm för sin tolkning av May, men jag önskar att hon hade dämpat sig litet i utlevelsen utan att förlora i energi - det skulle gjort de båda huvudpersonerna mer jämbördiga i intensitet och det hade varit bra. Men på det hela taget är Fool For Love en sugande, fascinerande pjäs, väl regisserad och framförd och mycket sevärd.
Länk till Fool For Love på Broadway
Deras toviga förhållande nystas upp centimeter för centimeter; alla gånger Eddie lämnat May ensam för att jobba som stuntman, lämnat henne men inte släppt henne. Efter lång tid kommer det fram att de känt varandra sedan de var små. När man ser dem ser man också två förvuxna barn; impulsiva, retsamma, även lekfulla, men framför allt fast i det enda och viktigaste de känner till, (nästan) oförmögna att gå utanför det de alltid har haft.
För att lugna May berättar Eddie historien om hur de träffades, som han gjort många gånger förr. Men varje gång förändras berättelsen litet, och frågan är om vad som är sant i den. Sagokänslan understryks av mannen som sitter strax utanför motellrummet, utanför scenkanten, som kommenterar skeendet och en gång får påfyllning med sprit av Eddie i sitt glas. Han kallas bara The Old Man, och ibland verkar han veta mer än May och Eddie, men ibland säger de saker som gör honom upprörd. Sam Shepard som skrivit pjäsen har gett ett stänk av magi åt den jordnära, rent av smutsiga platsen, personerna och handlingen.
Den alltid karismatiske Sam Rockwell är mycket bra som Eddie - nonchalant, opålitlig men ändå så attraktiv när han skickligt kastar lasso kring de rangliga möblerna. Nina Arianda har fått mycket beröm för sin tolkning av May, men jag önskar att hon hade dämpat sig litet i utlevelsen utan att förlora i energi - det skulle gjort de båda huvudpersonerna mer jämbördiga i intensitet och det hade varit bra. Men på det hela taget är Fool For Love en sugande, fascinerande pjäs, väl regisserad och framförd och mycket sevärd.
Länk till Fool For Love på Broadway
Den här låter jättespännande!
SvaraRadera