Det finns två instrument som alltid kittlar min nyfikenhet: hammondorgel och vibrafon. Får jag nys om en konsert med hammondorgel eller vibbra vill jag gärna höra den. Vilket guldläge, då, att jag kunde gå på legendariska Blue Note Jazz Cafe i New York när vibrafonisten Roy Ayers inledde sin spelvecka där!
Den 75-årige Ayers gjorde många funk- och R&B-låtar under 1970-talet, musik som samplats flitigt av andra artister under de senaste tjugo åren. Men Roy Ayers har själv varit aktiv och släppt egen musik under den tiden, så det är inte någon ringrostig pensionär som står på Blue Note-scenen. En sen tisdagkväll är lokalen bara halvfull, men han har ett hängivet fan som sitter längst fram vid scenen och ropar och sjunger önskelåtar som Ayers häpet påstår att han har glömt att han skrivit. Stämningen är god!
När konserten börjar är Ayers el-vibbra inställd på att skapa ett spejsat, syntigt ljud, och den flinke och geniale keyboardisten Mark Adams matchar det från sitt håll. Lee Pearson på trummor, Donald Nicks på bas, Ray Gaskins på sax och John Pressley på sång (då inte Roy Ayers sjunger själv) backar upp och skapar ett gediget sound, rejält funkigt men ändå mjukt.
Rymd-ljudet återkommer då och då under kvällen, men till största delen låter Ayers sitt instrument låta som en vanlig vibrafon när han skickligt går loss på den med klubborna. Bandet spelar Ayers stora hitlåtar: Running Away, Can't You See Me, Evolution, Everybody Loves the Sunshine, Life Is Just A Moment, och mycket annat. Fastän det är kvällens andra session låter de inte trötta, utan positiva och fyllda av energi från sin sköna musik. En riktig guldkväll för oss i publiken och säkert för musikerna också!
Länk till Blue Notes sida om Roy Ayers
Den 75-årige Ayers gjorde många funk- och R&B-låtar under 1970-talet, musik som samplats flitigt av andra artister under de senaste tjugo åren. Men Roy Ayers har själv varit aktiv och släppt egen musik under den tiden, så det är inte någon ringrostig pensionär som står på Blue Note-scenen. En sen tisdagkväll är lokalen bara halvfull, men han har ett hängivet fan som sitter längst fram vid scenen och ropar och sjunger önskelåtar som Ayers häpet påstår att han har glömt att han skrivit. Stämningen är god!
När konserten börjar är Ayers el-vibbra inställd på att skapa ett spejsat, syntigt ljud, och den flinke och geniale keyboardisten Mark Adams matchar det från sitt håll. Lee Pearson på trummor, Donald Nicks på bas, Ray Gaskins på sax och John Pressley på sång (då inte Roy Ayers sjunger själv) backar upp och skapar ett gediget sound, rejält funkigt men ändå mjukt.
Rymd-ljudet återkommer då och då under kvällen, men till största delen låter Ayers sitt instrument låta som en vanlig vibrafon när han skickligt går loss på den med klubborna. Bandet spelar Ayers stora hitlåtar: Running Away, Can't You See Me, Evolution, Everybody Loves the Sunshine, Life Is Just A Moment, och mycket annat. Fastän det är kvällens andra session låter de inte trötta, utan positiva och fyllda av energi från sin sköna musik. En riktig guldkväll för oss i publiken och säkert för musikerna också!
Länk till Blue Notes sida om Roy Ayers
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar