Sleeping on Jupiter av Anuradha Roy

Boken börjar med en brutal förhistoria: kriget kommer till ett varmt land, vi förmodar Indien, och en flicka på sex-sju år förlorar sin familj och samlas upp till en form av internat tillsammans med andra flickor. Har man läst sammanfattningen av handlingen är det inte omöjligt att gissa vem flickan är i nästföljande kapitel, som är den första dagen av ett antal dagar som utspelar sig i nutid.

Men fokus ligger nu hos tre äldre kvinnor, Latika, Gouri och Vidya, i en tågvagn på väg mot en mindre semester i tempelstaden Jarmuli. Dit är också Nomi/Nomita på väg, den lilla flickan som nu är vuxen och på väg tillbaka för att undersöka stället för en kommande filminspelning. Andra  personer får också stå i centrum under handlingens gång: Nomitas assistent Suraj, tempelguiden Badal och tesäljaren Johnny Toppo.

Det tycks vara en ganska liten stad, för de här personerna hamnar ofta i närheten av varandra utan att veta det. Inte många människor utöver dem nämns i texten. Det berättargreppet får mig att se framför mig en glest befolkad stad där människor går förbi varandra utan att se varandra, vilket känns orimligt. Å andra sidan lockar beskrivningen av den ödsliga stranden där ingen tycks bada, där bara Johnny Toppo står och säljer sitt goda, tjocka te i lermuggar.

I tillbakablickar berättas om stället dit Nomi och andra övergivna flickor fördes: ett religiöst center kring en guru med internationellt rykte. De långväga besökarna imponeras av hans spiritualitet och blicken som tycks se igenom deras skal. Detsamma upplever Nomita, men bit för bit får hon uppleva hur han missbrukar sitt övertag och låter sin maktutövning ta sig grymma former mot människorna han gömt i sitt ashram.

Partierna som beskriver de maktlösa människorna bakom ashramets grindar är smärtsamma, men har också den naturligaste berättarrösten och är bäst sammanhängande, trots att de utgör ögonblicksbilder med några års mellanrum. Kapitlen i nutid växlar, ibland från ett stycke till ett annat, från en person till en annan så att ingen av dem blir tillräckligt konkret. De får stå i centrum för ett tag men deras personlighet hinner inte få djup. Att de rör sig i cirklar om varandra skapar en förväntning på ett avgörande möte och något som skall trigga en viktig vändpunkt för någon av dem - förmodligen Nomita, som söker ledtrådar till sitt förflutna.

Tillsammans med att karaktärerna inte är tillräckligt engagerande gör det antagandet att historien inte känns så givande. Ett rakt, ibland övertydligt berättande får ersätta miljöskildringar eller agerande som skulle kunna avslöja personernas inre strider. Säkert är det med flit som Anuradha Roys språk inte målar upp en grönskande, yppig bild av Jarmuli, men när även den psykologiska skärpan saknas blir resultatet en mindre tillfredsställande bok.

Köp hjärtan på Stadsteatern

Den uppskattade soppteaterföreställningen om Ulla Billquist har nu börjat spelas på kvällstid, tacksamt för oss som endast kan komma ifrån då. Föreställningen Köp hjärtan är på en dryg timma, vilket förklarar att berättelsen inte är så fyllig som den hade kunnat vara. Skulle inte Ulla Billquist kunna få en lika påkostad och spännande uppsättning som Karl Gerhard häromåret? Det vore fint!

Vanna Rosenberg spelar huvudrollen, med en diktion från trettiotalsfilmer som lockar fram både Billquist och tidsandan, och med en uttrycksfull sångröst. Meningarna avslutas med en suck som får vår Billquist att låta litet ängslig - trots sin stora och uppskattande publik blev hon inte helt säker på sitt värde.

Det är inte en räcka av Billquists käckaste sånger vi får höra, utan några mer tankfulla visor. Även Den stora, stora kärleken låter snarast vemodig. Helt ljuvlig låter Chopins Etude No 3 Tristesse med den svenska texten Kvällen är ljum... Fredrik Meyer ackompanjerar, men får också kliva fram bakom pianot för att spela någon av Billquists äkta makar.

Foto: Petra Hellberg

 Fastän pjäsen börjar med Ulla Billquists död för egen hand, och scen för scen berättar om motgångar i hennes liv, hinner den inte bränna till och bli riktigt sorglig. Inte förrän publiken bjuds in till att sjunga med i Min Soldat - då, när föreställningen skulle kunna slå om till ren underhållning blir den istället som allra mest äkta. För en minut går det att tänka sig att man - vi, den välnärda teaterpubliken i 2015 - är soldater som får en stunds underhållning, eller deras fästmör och fruar som längtar efter dem. Fastän Sverige inte var värst drabbat av andra världskriget var det en osäker tid, och den uttrycksfulla sången kunde säkert både trösta och smärta.

Som sagt skulle jag och säkert många i publiken gärna se en helaftonsföreställning och större dramatisering av Ulla Billquists livsöde, men tills det händer är Köp hjärtan en fin och sevärd uppsättning.

Länk till Stadsteaterns sida om Köp hjärtan

Den tysta flickan av Peter Høeg

När Fröken Smillas känsla för snö gjorde segertåg över världen var jag en fattig student. Istället för succéboken hade jag bara råd med Peter Høegs två tidigare böcker, Krönika över det 20:e århundradet och Berättelser om natten. Historiernas spännvidd över tiden och världen och deras självklara magiska realism fyllde mig med lycka, en känsla som sprack när jag väl fick läsa den mycket mer jordnära Fröken Smilla. En flik av det magiska skymtade i De kanske lämpade, Kvinnan och apan läste jag också, men när jag sedan förlorade Peter Høeg ur sikte saknade jag honom inte.

Nu blev det äntligen av att jag läste Den tysta flickan från år 2006 - och förtrollningen är tillbaka. Høeg tecknar fram en värld stämd i toner som den musikaliske cirkusclownen Kasper Krone kan höra. För honom kan människor klinga som Monteverdi från midjan och uppåt, men han kan också lokalisera en person i andra ändan av ett telefonsamtal genom att triangulera av klangen från stadens kyrkklockor, och i många fall lyssna fram händelser ur deras personliga historia då han möter dem. Denna superhjälteliknande kraft är något man behöver acceptera, och i Peter Høegs universum gör jag det gärna och förnöjs av hur behjälplig den är under äventyren.

Det går att känna igen några teman från Høegs tidigare produktion. Ett av dem är förmågan att stanna tiden för ett tag. Ett annat är omsorgen om barnen, men inte den oförstående omvårdnad som en fantasilös vuxenvärld visar, utan omsorgen från en som vet hur utsatt en liten människa kan vara, en som minns det i sin egen kropp.

Den danska originaltiteln är Den stille pige. "stille" är ju ett ord med fler nyanser än "tysta"; det talar om en ro och om en stillhet i kroppen. Den stilla flickan som Kasper möter har en stillhet i sig som han känner igen från de gånger han känt sig stå i dörröppningen till musiken som utgör himmelriket. Men det är inte därför han söker efter att finna henne igen, utan för att hon och flera andra barn tycks stå under hot från ett företag som har kopplingar till en mystisk jordbävning som lade en central del av Köpenhamn under vatten.

Den konkreta faran är vad som driver handlingen framåt och skapar spänning i den, men som jag befarade under läsningen leder den till en urladdning på de sista hundratalet sidorna som är mindre intressant än allt som leder dit. Jag kan erkänna att jag ofta tappade bort mig i kronologin, om vem som var vem och även i logiken, som jag misstänker har sina luckor. Allt detta var mig egalt för att få fortsätta i den klangrika värld Kasper bebor, där andligheten är en blandning av musik, fysisk känsla och improvisationer i stunden, och genomsyrar allt.

Peter Høeg skriver åter igen om ett Danmark med mörka rum, länge bevarade dokument, människor med hemligheter och utkorade livsöden; ett farligare men rikare Danmark än de prydliga gräsmattor man kör förbi på väg mot Tyskland. Medan jag njöt av hans text försökte jag skärpa min egen hörsel och känna djupet i den värld jag själv lever i. Det är något av det vackraste och viktigaste som konsten kan göra för mig.

Sommarkonsert 2015 med Grieg och Mahler

Från Norge kommer såväl solisten som kompositören: den unge Joachim Carr vid flygeln i Edvard Griegs Pianokonsert i a-moll (1868/1906). Det är ett ofta spelat och väl älskat verk, med sin dramatiska inledning och vackra melodier som påminner om folkmusik från Norge och Norden. Joachim Carr spelar säkert och vackert, litet extra romantiskt i några partier, och samspelet med orkestern fungerar mycket bra. Ett väl utfört kraftprov av alla på scenen!

Joachim Carr

Efter paus är det dags för Gustav Mahlers Symfoni nr 1 i D-dur (1888/1906). Är det redan fem år sedan den stora Mahler-festivalen i Konserthuset? Sedan dess blir jag extra tacksam när det bjuds på Mahler-symfonier. Den första inleds med en skapelseberättelse: mot en dov grund kvittrar och drillar det här och där i Kungliga Filharmonikerna, när det ut ur mörkret spirar fåglar, djur och växter. Men tyvärr tycker jag inte att den engagerade dirigenten Benjamin Shwartz kan hålla ihop det svårspelade verket. De skickliga filharmonikerna låter då och då oprecisa. Den avslutande satsen liknar den första och plockar upp teman från tidigare, men efter "Broder Jakob"-partiet upplever jag musiken som ofokuserad och min koncentration flackar. Det var synd att inte avslutningen blev starkare, men det var ändå en fin konsert med god musik.

The Fishermen av Chigozie Obioma

The Fishermen berättar historien om de fyra äldsta bröderna i en familj i staden Akure i västra Nigeria. Det är den yngste av de fyra som för ordet, Benjamin. Han är omkring nio år när historien tar sin början, och storebröderna Ikenna, Boju och Obembe bara några år äldre - unga pojkar som ännu försöker lära sig att navigera i världen.

Under en period går de till den närliggande floden för att fiska, och lyckas ibland dra upp rejält med fisk. Men deras föräldrar har förbjudit dem att gå till floden eftersom den sägs dra till sig onda händelser, så deras utflykter är redan förknippade med skam och hemligheter. Ännu värre blir det när de en dag stöter på bydåren Abulu, som är känd för att emellan sina vansinnesepisoder förutspå händelser som sedan slår in.

Det öde han ropar efter Ikenna, äldste brodern, är fruktansvärt att höra. Än värre är det att han säger att det är en fiskare som skall döda honom - alltså en av hans bröder? Det skapar ett brott mellan bröderna, och Ikenna blir arg och elak i sin skräck. Det smärtar att tänka på hur unga de är, pojkarna som hamnar under hotet om ett grymt öde och inte förstår hur de skall hantera sina känslor.

Tyvärr är boken illa skriven, vilket gör den trögläst. Chigozie Obioma har för vana att säga ungefär samma sak på ett par olika sätt, i tre-fyra meningar på raken överlastade med överdrivna och missriktade metaforer. Här ett exempel:

Mother's efforts to heal her son, Ikenna, were wasted on him. For the prophecy, like an angered beast, had gone berserk and was destroying his mind with the ferocity of madness, pulling down paintings, breaking walls, emptying cupboards, turning tables until all that he knew, all that was him, all that had become him was left in disarray. To my brother, Ikenna, the fear of death as prophesied by Abulu had become palpable, a caged world within which he was irretrievably trapped, and beyond which nothing else existed.

I once heard that when fear takes possession of the heart of a person, it diminishes them. This could be said of my brother, for when the fear took possession of his heart, it robbed him of many things - his peace, his well-being, his relationships, his health, and even his faith.

Ett annat berättartekniskt grepp som inte gör boken bättre är de många gånger som Benjamin säger att en händelse eller en replik utgjorde början på en fiendskap, ett glidande utför eller liknande ödesdigra tillstånd. Men den förändringen märks inte i fortsättningen av berättelsen, som rör sig vidare i samma långsamma klumpiga tempo och misstämning. De många miljöbeskrivningarna är heller inte tillräckliga för att ge historien liv. Säkert finns det andra i vilkas öron Chigozie Obiomas berättarröst klingar naturligt, men enligt min mening är The Fishermen inte någon välskriven bok.

Cecil Beaton på Sven-Harrys

Cecil Beaton var fotograf för det vackra folket - modefotograf och porträttör av kungligheter och Hollywoods stjärnor. Men alla kunde bli vackra genom hans lins. Några av societetsskönheterna som visas upp på Sven-Harrys utställning är inga klassiska skönheter, och torde inte vara det heller med dåtidens annorlunda ideal. Däremot hade de stil och originalitet, och Beaton lät det lysa fram ur en skön inramning.

Just inramningen av huvudpersonen är en stor del av porträttfotografierna. En del poserar i perfekt vinkel mot en noggrant avvägd stram bakgrund, som Audrey Hepburn i scenografin han själv skapat till My Fair Lady.

Andra tycks växa fram ur bakgrunden, som den glittrande Paula Gellibrand framför ett lika glittrande draperi eller även en Greta Garbo i mörk cape mot en mörk vägg, utan att förlora sin plats i centrum. Närbilder på fixstjärnor som Ingrid Bergman, Marilyn Monroe och drottning Elisabet visar en ovanlig mjukhet och mänsklighet.

Åter andra är omgivna av så många detaljer att det skulle kunna se slarvigt ut om en amatörfotograf vågat sig på det. Men Beaton väljer vinklar, proportioner och fokus så att resultatet blir en människa i sin naturliga miljö, mitt uppe i sitt arbete. Huvudpersonen kan få spegla spaljéer och skuggeffekter bakom sig i mönstret på kläderna, eller till och med utgöra negativ till en staty.

Det genomgående i fotografierna är estetiken. Det är skönheten som sökes, inte nödvändigtvis i anletsdragen utan i ljus, skuggor, linjer och kurvor. Det är en gammaldags estetik som inte tvekade att låta ett foto se komponerat ut, inte heller behövde överkompensera det genom att införa en ironisk drullighet, inte heller försökte smyga med kameran och låtsas fånga ett ögonblick i flykten. Alltför många fotografer idag måste ta till konstlade grepp för att sticka ut i bildbruset. Cecil Beaton, som började fotografera på 1930-talet, behövde inte göra något sådant utan kunde låta skönhetstörsten guida honom. För oss som känner samma törst är Beatons fotografier på Sven-Harrys som ett glas med rent, svalt vatten.

Länk till Sven-Harrys sida om Cecil Beaton

The Buddha in the Attic av Julie Otsuka

Vi kom över havet är den passande och poetiska svenska titeln på Julie Otsukas bok. Berättarrösten är ett kollektiv av kvinnor på väg mot japanska män i USA som annonserat efter fästmör från hemlandet. Vi:et är både något som inbegriper många:

Most of us on the boat were accomplished, and were sure we would make good wives. We knew how to cook and sew. We knew how to serve tea and arrange flowers and sit quietly on our wide flat feet for hours, saying absolutely nothing of substance at all.

Men rösten grenar också ut sig till de olika kvinnorna: en kort men innehållsrik mening ger en ledtråd till ett helt liv. Därför kan man inte läsa boken långsamt; med utgångspunkt i det ögonblick som beskrivs föreställer jag mig den kvinnans öde i det nya landet och de tankar och känslor hon kommer att ha men kanske tvingas dölja.

På liknande sätt beskrivs de nya levnadsförhållandena - de väntande männen, var de får bo, vad de får arbeta med - en mening, ett liv.

Home was a cot in one of their bunkhouses at the Fair Ranch in Yolo. Home was a long tent beneath a leafy plum tree at Kettleman's. Home was a wooden shanty in Camp No. 7 on the Barnhart Tract out in Lodi.

Ibland nämns en kvinna vid namn, men oftast inte. Någon gång tycks en kvinna dyka upp igen som man hört om tidigare, men det kan också vara någon annan med en liknande levnadsbana. Berättargreppet är bättre på att förmedla hur många det var som faktiskt flyttade från Japan till ett ovisst öde i Amerika, och hur skiftande livet verkligen utvecklade sig för dem. Trots sin anonymitet känns kvinnorna som individer, respektfullt behandlade av författarrösten. Julie Otsukas bok är intressant på många plan och mycket tänkvärd.

Fler böcker av Julie Otsuka:
When the Emperor was Divine

Rysk sommarkonsert i Konserthuset

Efter flera veckors sommarlov samlades äntligen Kungliga Filharmonikerna och en ivrig publik för en tjuvstart inför höstsäsongen; den första av sommarkonserterna, med ett helryskt program som var en njutning för öronen.

Per Tengstrand

 Vår begåvade svenske pianist Per Tengstrand inledde med de uppfordrande ackorden i Sergei Rachmaninovs Pianokonsert nr 2 i c-moll (1901). Det är ett verk där solisten och orkestern är djupt förbundna med varandra, och samspelet flöt här just så sömlöst som krävs. Det betyder ibland att pianisten kan få arbeta hårt med tonkaskader som nästan dränks för att orkestern har tagit över ledningen, men också att allt kan stanna upp och fokusera på några dröjande, vemodiga pianotoner som ekar av mycket mer. Den unge dirigenten Antonio Méndez ledde kunnigt Filharmonikerna till de känslosamma höjder de bemästrar så väl, och tillsammans med den skicklige och känslige Tengstrand blev det ett framförande att minnas med glädje.

Antonio Méndez

Efter paus fick vi två kärlekshistorier. Den första, Piotr Tjajkovskijs Romeo och Julia (1880), har ju inte något lyckligt slut, men mycket dramatiskt och varierat, och med intressanta rytmer i melodin. Än en gång spelade Kungliga Filharmonikerna inlevelsefullt utan att gå överstyr.

Igor Stravinskij berättar en mer glädjefylld saga i Eldfågeln-svit (1919). Det är härligt berättande balettmusik som också innehåller scener av strid och död, men till slut kärlek som får uppfyllas. Och som det glödde om Eldfågeln! Med stor energi virvlade musiken fram så att sluttonerna glödde. Det var ett gnistrande slut på en magnifik konsert!

Dune av Frank Herbert

För femtio år sedan utkom den tjocka boken Dune, en början på en science fiction-saga som verkade hämtad direkt ur den framtid den beskrev. Frank Herbert hade i flera år analyserat de starka krafter som skapar och flyttar sanddyner, och även funderat vidare på hur man skulle kunna skapa växtlighet i ett ökenlandskap. Det arbetades in i de berättelser som han sedan arbetade samman till det stora verket Dune, på svenska Arrakis - ökenplaneten.

Herberts gedigna tanekarbete märks inte bara i hur Arrakis underliga ekologiska system hänger ihop, utan i hur planetens invånare lever för att skydda sig mot det hårda klimatet och de enorma sandmaskarna som lever under ytan. Men framför allt märks det i den tusenåriga bakgrundshistorien som genomsyrar berättelsen och styr alla aktörers handlande. I likhet med epoker ur den europeiska historien finns ett styrande kejsardöme och självständiga kungahus, här utspridda över flera planeter, vilka intrigerar för att skaffa sig mer makt men samtidigt måste vara diskreta för att inte själva utpekas som skyldiga.

Sådana intriger har lett till att huset Atreides i bokens början på kejsarens order lämnar den bördiga planeten Caladan för att ta över Arrakis efter huset Harkonnen. Det underliga upplägget gör att huset Atreides är på helspänn - alla rum genomsöks efter fällor, all mat testas för gift, familjens trotjänare övervakas som möjliga förrädare. Varje officiellt replikskifte analyseras för att finna underliggande mening eller ledtrådar till annat. Hertig Leto Atreides misstänker redan att han inte kommer att gå ur flytten som segrare, men spelar sin roll och gör vad han kan för att rädda sin konkubin Lady Jessica och deras son Paul.

Vid sidan av den uppenbara maktspelarna finns det hemlighetsfulla sällskapet Bene Gesserit - ofta rent fysiskt vid deras sida som livspartners, så som Lady Jessica. De uteslutande kvinnliga medlemmarna av Bene Gesserit är tränade i avancerad kontroll av sina kroppsfunktioner, i att analysera sanningshalten i vad någon annan säger, och i att ställa sin röst så att det de säger inte går att stå emot.

Tack vare att Frank Herbert är en så skicklig författare kan han beskriva palatsintrigerna, förräderiplanerna, misstankarna och skyddsåtgärderna som om de vore de livsnödvändigheter de är för de inblandade. Även de mer otroliga effekterna av Bene Gesserits träning framstår som trovärdiga i den miljö de utvecklas. Den klaustrofobiska känslan i maktens salar återfinns i annan form i Arrakis landskap av rytande ökenstormar och det livsnödvändiga i att inte förspilla en droppe av kroppens vatten.

Att hertigens femtonårige son Paul Atreides fått Bene Gesserits träning av sin mor är något unikt och möjligtvis farligt. Med dess hjälp kan han föreställa sig hur framtiden kan bli: han skulle kunna bli den profet som Arrakis ökeninvånare väntat på, en som leder dem på jihad genom universum. Medan han själv försöker förstå sin roll i den kända världen och utverka hjälp av folket för att återta sitt rike, kämpar han också med den här framtiden av vild strid mot kejsardömet, eftersom han vet att det kommer att skapa kaos och förstörelse för så många och dra med ännu fler. Att boken tillsammans med Paul försöker dämpa och förändra hjälterollen gör den ännu en nyans rikare.

De dryga åttahundra sidorna flög förbi som en mild vind, så spännande och välskriven som boken var. Dune är verkligen ett mästerverk som förstorar upp en viktig punkt i en lång berättelse, och förankrar den både i historien och framtiden i en fascinerande värld.

Länk till en intressant artikel om Dune i The Guardian

Fotnot:
Jag läste Dune i solen under en varm sommarvecka, och sjönk så djupt in i handlingen att det kändes märkligt att titta upp mot sjön intill mig - en så stor kropp av fritt vatten, där människor frivolt körde runt små båtar med vattenskidåkare efter sig! På min andra sida en skål med vindruvor och persikor, trinda av allt läskande vatten som bara väntade att explodera mot min tunga.

Fler böcker av Frank Herbert:
Dune Messiah

Meetings Borås-Västerås tur och retur

I en listig kulturmaximering har Västerår och Borås konsthallar bytt verk med varandra för en sommar/höstutställning. I Borås kan man nu se tavlor, fotografier och skulpturer av så kända namn som Karin Mamma Andersson, Marianne Lindberg De Geer, Ernst Billgren och Lena Cronqvist; välvalda verk som ger en insikt i de olika konstnärsskapen. (Som av en händelse har Borås å sin sida lånat ut verk av alla ovanstående utom Mamma Andersson till Västerås.)

Karin Mamma Andersson: Tron på det trygga huset

När man kliver upp för trappan tycks man mötas av en gående man längst bort i en korridor. Det är Peter Tillberg, som ur sin scen från en flygplats skurit ut en man i en större skala än bakgrunden som ställts framför tavlan, på väg mot betraktaren. Utställningstexten talar om tydlig samhällskritik, men det tycker jag är en överdrift. Endast plakatkonst försöker bestämma vad åskådaren skall få med sig. Titeln Skuggan av ett leende gör att man kan försöka hitta det där leendet i mannens neutrala anletsdrag. Är han på väg hem efter en resa? Eller på väg mot något spännande uppdrag för jobbet?

Ulf Lundin: 5-9

Man kan slå sig ned och se på två loopade filmer på var sin vägg. Den ena är 5-9 av Ulf Lundin, som fortfarande mest är halv-intressant. Den andra är underhållande i sin detaljrikedom och i sin förenklade men breda förklaring av livet i några höghus. Man ser tiden löpa på en klocka i hörnet, medan människor går till jobbet, sitter vid datorn, går hem, går ut med hunden, spelar bowling, sätter sig framför TV:n (en somnar där och sitter kvar hela natten), och lägger sig. I ett sjukhus föder en kvinna ett barn, medan liemannen går förbi en annan sjuksäng. Enkelt men roligt och även litet tankeväckande. Tyvärr har jag glömt namnet på konstnären. Om någon vet det, var snäll och berätta så att jag kan leta upp fler av hans verk!

Länk till Borås Konstmuseum

The Stories av Jane Gardam

Jane Gardam har bakom sig en lång karriär som författare av romaner och noveller. Till samlingen The Stories har hon själv valt ut favoriter bland sina berättelser från 1977 fram till 2007. Hon skriver ofta om välbeställda personer på den engelska landsbygden; makar utresta på arbete i Hong Kong, ibland med hustrun vid sin sida i det främmande landskapet. En kort summering av handlingen i de flesta historier skulle visa stora likheter med de mjältsjuka berättelserna bakom länkar med titeln "vad som hände sedan kommer du inte att tro". Men om innehållet är litet banalt och twisten på slutet sällan nyskapande, finns det däremot stort värde i novellernas utförande.

Gardam beskriver människor, i stort sett nöjda med sina rutiner, om än låsta i konventioner och förväntningar när något händer som skakar om dem. Hennes språk är lika precist och tillbakahållet som personerna det beskriver, vilket passar synnerligen bra - en till synes artig replik kan darra av en ödesdiger undermening. En del noveller har en övernaturlig klang, som kan visa sig vara mer eller mindre av fantasier.

Det är intressant att läsa novellerna från början till slut, och alltså i kronologisk ordning. I novellerna hämtade från 1983 års novellsamling med titeln The Pangs of Love börjar Gardam experimentera mer med sin prosa. Det är inte alltid lyckat - den uppbrutna texten och flödandet av en inre monolog visar sig inte förmedla mer än de konventionellt skrivna berättelserna, men vara trögare att läsa. Dock är själva titelnovellen, The Pangs of Love, en bitsk fortsättning på H.C. Andersens grymma Den Lilla Sjöjungfrun, och lysande både i handling och repliker.

Till stora delar återgår de följande novellerna till den traditionella berättarteknik där Jane Gardam excellerar. Ett undantag är berättelsen Green Man, som tyvärr tar bort all mystik från den mytologiske mannen. Några av historierna i den gedigna boken är bagateller, men de flesta hade en sådan tyngd att jag sällan ville läsa två på raken, utan låta varje novell sjunka in. Jane Gardam har en stil att beundra, och jag njöt mycket av de här nedslagen i hennes livsverk.

Lars Tunbjörk på Borås Konstmuseum

Lars Tunbjörk började med att fotografera för Borås Tidning redan som femtonåring. Nu visar Borås Konstmuseum några av hans fotografier från Sverige och Boråstrakten i två sviter under namnen I Love Borås! och Knalleland.

Motiven har grälla färger och medvetet oharmoniska kompositioner. De är tagna med en blick mot sidan av vad som var tänkt att se - det halvtomma bordet efter festen - eller i sådan närbild att all glamour försvinner - glömd rekvisita och småsvettiga deltagare intill ingången till en tillfällig scen. Att de flesta människor i bilderna har kläder och frisyrer från tidigare decennier gör att de ser extra bortkomna, i värsta fall misslyckade, ut.

Men jag vill inte läsa Tunbjörks bilder som grävande fotojournalistik i småstadssamhällen med folk som lurar sig själva att tro att de är lyckliga. Det går att skratta beklagande åt de skidklädda personerna på väg upp ur en swimmingpool, men det går också att tänka på tävlingen som kanske försiggick under stor spänning hos tävlande och publik precis innan. För varje bild går det att föreställa sig att de avbildade är i allmänhet är nöjda med sina liv, men kanske fångades i ett mindre lyckat ögonblick. Men visst är det lätt att se fotoserierna som monument över tomma, planlösa liv.

Det kan vara så att jag är färgad av de verk där Lars Tunbjörk visar ännu mer vardagliga ögonblick men mer kärleksfullt; Vinter/Hem och den fantastiska fotoboken Office/Kontor. Den blicken tycker jag bättre om.



Länk till Borås Konstmuseum

When the Emperor Was Divine av Julie Otsuka

Det är en berättelse från en mindre stad i USA under andra världskriget, det förstår vi av detaljer såsom YMCA, Woolworth's och en victory garden. Kvinnan i texten utför sina uppgifter framsynt och metodiskt. Stegvis dyker andra avslöjande detaljer upp i texten: kvinnan och hennes två barn är av japanskt ursprung. Nu skall de föras bort och interneras någonstans, oklart var. Maken arresterades och fördes bort redan tidigare.

Prosan är precis men tillbakahållen, vilket korrelerar med kvinnans tålmodiga förberedelser. Inga protester eller känsloutbrott; känslorna hålls i schack. Det får mig som läsare att fokusera på andra aspekter: den stora integritetskränkningen det innebär att en stat internerar sina medborgare bara på en misstanke, och så en intensiv önskan att få fortsätta göra vad jag vill. Att läsa om gardiner, kläder, trädgården, det hemgjorda plommonvinet och annat som de tvingas lämna bakom sig gör det extra tydligt vilken inskränkning i frihet de är på väg emot.

Nästa parti i boken följer dottern i familjen under deras tågfärd mot ett nytt interneringsläger. Genom pojkens, den yngstes, ögon får vi uppleva tiden i lägret i Utah. Inte någonstans talas det om missförhållanden, men i till exempel anekdoten om mannen skjutits när han rört sig för långt utanför staketet synliggörs både allvaret i situationen och den undertryckta desperationen.

De sista sidorna i den tunna boken talar om familjens återvändande till sitt hem, utplockat och delvis vandaliserat, och med mer eller mindre fientliga grannar. Tyvärr upplever jag vid det laget den tillknäppta prosan som ansträngd och otillräcklig. Jag skulle ha uppskattat, om inte ett vredesutbrott så åtminstone större intensitet i texten, men det är som att författaren håller sina namnlösa huvudpersoner i för stränga tyglar. I vilket fall som helst är When the Emperor Was Divine, som på svenska har titeln När kejsaren var gudomlig, en skarp bild av ett verkligt skeende i vår nutidshistoria.

Fler böcker av JulieOtsuka:
The Buddha in the Attic

Picasso Nesjar Jacqueline på Kristinehamns Konstmuseum

Det finns hela åtta skulpturer av Picasso i Sverige. Av dem är skulpturen i Kristinehamn den största, och eftersom den uppfördes år 1965 firas att den har stått där i femtio år med en intressant utställning på Kristinehamns Konstmuseum.

Picassos skulpturer och reliefer runt om i världen kunde börja ta form tack vare norrmännen Erling Viksjøs och Sverre Jystads uppfinning naturbetong, en metod som skapar nyansskiftningar i en grövre struktur som utgörs av sten inmängt i betongen. Landsmannen Carl Nesjar utvecklade sin konst med hjälp av den tekniken, men såg också möjligheten att låta Pablo Picassos mångdimensionella motiv bli verklighet i stor skala.

Ett antal lyckliga tillfälligheter gjorde att Nesjar och Picasso möttes och utvecklade ett samarbete, och senare att Kristinehamn erbjöd en plats för den femton meter höga Kvinnohuvud (Tête de femme) med hjälp av den lokale konstnären Bengt Olson.

Sommarens utställning på Kristinehamns Konstmuseum berättar historien om hur den stora skulpturen kom på plats, och kompletterar med ett antal verk av Picasso. Det är ett välgjort urval av kvinnohuvuden, porträtt av livsledsagarinnan Jacqueline Roque med varierande utseende men i en stil som pekar fram mot Kristinehamnsverket. Den välgjorda audioguiden som hör till låter besökaren få veta mer om de olika verken, om naturbetongprocessen och om uppförandet av verket på plats.

Skulpturen var beräknad att kunna stå i flera tusen år. Åker man ut och besöker den efter utställningen kan man se att den bevarat sin vackra yta under sina första femtio år, och fortfarande utgör en imponerande profil i inloppet till Kristinehamn.

Länk till Kristinehamns Konstmuseums sida om utställningen

Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård

Den andra odysséen i Karl Ove Knausgårds liv börjar med scener ur familjelivet. Tillsammans med frun Linda och de nu tre små barnen går han igenom en klaustrofobisk semesterdag där livet blivit ett ständigt arbete med att hålla barnen sysselsatta, mätta och utom fara, utan rum för annat. Men steg för steg rör sig handlingen bakåt i tiden; en händelse väcker minnet av en annan tid, och berättelsen går dit och stannar i ett hundratal sidor, för att därifrån röra sig vidare bakåt. Det här är vad jag uppskattar mest med Knausgårds berättelse: hur hågkomsten av en viktig tidpunkt överlagrar upplevelsen av nuet och hur minnena av de olika tiderna speglas i varandra. Jag valde att läsa boken på norska och är glad för det.

Fascinerad följer jag Karl Oves ankomst till Stockholm, staden dit han hastigt bestämt sig för att flytta i en flykt från ett stelnat liv i Norge men också mot ett tillstånd där han skall kunna leva friare och lyckligare. Vartenda ögonblick tycks nedtecknat; detaljer i utseendet på Centralstationen, svenska affärsbiträden som inte förstår hans norska, oron över att ha missat tidpunkten för att möta vännen som skall ta emot honom. Beskrivningen av de där timmarna innehåller förväntan, misstro, hopp och många nyanser av känslor han inte behöver skriva läsaren på näsan för att man skall förstå.

Men redan innan vi kommer med Karl Ove till Stockholm har vi läst om hans missnöje i nutid med Sverige och svenskarna; ord som omkullkastar hans förväntansfulla tankar de första dagarna. Det är mycket intressant och till största delen positivt att se Stockholm och kulturmänniskorna beskrivas av någon (delvis) utomstående; en ny synvinkel på staden där jag levt och rört mig i många år.

De här icke-kronologiska speglingarna och Knausgårds filosofiska betraktelser inflätade i miljöbeskrivningarna gör att jag äntligen börjar tycka att Min Kamp är nästan lika bra som Ute av verden och En tid for alt. Så kommer den dramatiska beskrivningen av första barnets födelse, och fastän det är mycket spännande så är det inte lika givande som det första hundratalet sidor. Boken återgår till det mer filosoferande läget och verkar kunna hämta sig i en intensiv diskussion med vännen Geir, men när samtalet börjar spinna kring Karl Ove och hans väsen kommer det en trötthet över mig. Jag tror säkert att de båda har sagt just de här sakerna, kanske är det flera olika diskussioner kondenserade till en, men när de nedtecknas för en läsekrets ger de mig känslan av en tonåring som för en publik dagbok, kanske en blogg, för att kunna tillrättalägga bilden av sig själv. Efter fyrahundra sidor inifrån Karl Oves huvud och en viss övermättnad är det fel tidpunkt att dessutom dissekera hans extraordinära personlighet.

Så kommer en ny höjdpunkt i stil med vad som gav mig den litterära svindeln på de första sidorna: resan tillbaka till uppväxtorten, besök i barndomshemmet och skolan, där allt är så annorlunda och Karl Ove själv är en annan människa (eller?) - fascinerande. Men efter det får karl Ove tyvärr idén att fiktion inte är tillräckligt. Det man måste erbjuda är det sanna egna livet, därför att vi idag översvämmas av fiktion (och ofta inte ens särskilt bra). NEJ, vill jag skrika. Märker du inte att vi också översvämmas av en massa erbarmligt tråkiga biografier, Based On A True Story-böcker och -filmer, och dokusåpor??!!  För egen del behöver jag INTE mer av det. Det är fiktionen som ger mig mest, i böcker, film, konst och även musik. Fiktionen som kan visa något mer än bara det vi ser och hör, som kan berätta om saker under ytan som kanske finns där eller som är uppdiktade. Jag vill ha konst och fiktion som är Deeper Than Life. Men jag kan inte ropa så högt att Karl Ove i boken hör. På de sista sidorna sätter han sig för att börja skriva Min kamp.

Eftersom boken är en redovisning för en person och även hans personliga åsikter, tar jag mig rätten att bemöta några av dem med egna personliga åsikter. Det går att uppröras över Karl Oves utfall mot Sverige och svenskarna, och avfärda honom som rädd och fånig när han inte vill leva sig in i barnsången tillsammans med den lilla dottern utan hellre fantiserar om att ligga med lekledaren. För mig är det lätt att se neutralt på situationen, och jag räkna honom till liknande män i böcker av Michel Houellebecq, en annan författare vars verk är läsvärda och skärande sanna fastän handlingen präglas av blinda fläckar hos författaren. för mig är det ändå intressant att Karl Ove i boken själv frågar sig, strax efter det inre utbrottet på sångstunden, vad alla de där lystna blickarna på kvinnor som ser tillbaka egentligen varit till nytta för. Ett steg längre i självreflektionen än Houellebecq-männen, alltså.

Förutom att tillägga att det självklart även finns svenska kvinnor (och män) som inte vill leva sig in i vissjungande med småbarn, så vill jag inte dissekera Karl Oves åsikter närmare. Jag ser fortfarande mer fram emot mer fiktion av Knausgård, och är inte säker på att jag vill läsa vidare i Min Kamp-sviten. Även om de är bättre skrivna och mer intressanta än mycket annat som publiceras idag, är jag så genuint ointresserad av selvangivelser av alla de slag, och vill hellre gynna ren fiktion med min plånbok och min tid.

Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden
En tid for alt
Min kamp
Min kamp 3

Reprogramming the City på ArkDes

Det går att leva ett till stor del miljövänligt liv i en stad: kollektivtrafik, gångavstånd till mataffärer med mera gör att ens koldioxidavtryck inte blir så stort. Men stadslivet går att göra ännu mer natur- och människovänligt, utan att ta bort det som fascinerar: höga hus, spännande butiker, myllret av folk med skiftande planer.

Utställningen Reprogramming the City på ArkDes visar upp några av projekten, sådant som både effektiviserar energianvändningen och som gör miljön skönare för invånarna. Från olika städer kommer olika smarta idéer. Lima i Peru är torrt men har hög luftfuktighet, så en reklamskylt har byggts om för att samla upp och framställa dricksvatten ur luften. Hustak kan täckas med solceller eller odlingar som både ger skörd och naturlig avkylning till byggnaden, och bikupor på tak i Stockholms innerstad stöttar naturens små hjälpredor i deras viktiga uppgift att pollinera växter.

Idéer som hydroponisk odling på höjden inspirerar till att tänka sig en livsmedelsförsörjning som är mer genomgripande och långsiktig än guerrilla gardeners som lyckats bli självförsörjande på basilika från stadens rabatter. En del av idéerna är dock så specialiserade och också uteslutande för dem utanför målgruppen att de är svåra att ta på allvar: att omvandla nedisade cykelvägar till skridskobanor och att använda Londons gamla kanalvägar för att sim-pendla till jobbet. Fria fantasier är förstås något som kan leda tanken vidare, men här får de utställningen att bli oseriös, och det är synd.

Det är i alla fall mest upplyftande att se de olika visionerna för att göra städer mer energieffektiva och välkomnande, och låta alla byggstenar utvecklas och användas istället för att förfalla när deras bruk har fallit ur modet. Stadslivet har förändrats och förfinats under århundraden, både av spontan folklig användning och via ombyggnader initierade av de styrande. Ju fler idéer som delas mellan städer som har försökt något nytt, desto mer kan vi förbättra våra liv, och jag ser fram emot att fortsätta bo i en stadsmiljö som växlar och växer.

Länk till ArkDes sida om Reprogramming the City